Det var det där med tålamodet. Jag försöker verkligen göra det rätt, lyssna på goda råd, och ibland på kroppen. Men när man som jag fick igång kroppen längre än ett par veckor, och redan kommen upp i åren, vill det till att hålla igen om det ska hålla ihop. Planen är att sakta men säkert bygga upp löparkroppen, efter mer än fyrtio år av låg aktivitet. Tre år har det blivit hittills. Först en höst med löparknä, sen en säsong att komma igång med att springa några lopp. Sen första Stockholm marathon, som gick bra, men inte strålande. Försäsong spolierad av den relativt stora volymökningen, från 30till 50km per vecka, satte sina spår. Men trots en löpfri marsmånad kunde jag ta mig i mål utan gång. Fortsatte sedan genast med ett något intensivare andra tävlingsår, där jag trots flera försök att komma ner mot "skamgränsen" 40min, bara nådde drygt 41. Men lyckades bibehålla formen genom oktober och efter flera fina långkörare tog jag och sprang vintermarathon 12minuter snabbare än maran.
Ett bra första marathon år tycker jag.
Höstträningen betydde ytterligare några mängdhöjningar. Efter maran tog jag någon veckas vila innan årets maragrund skulle läggas. Nu fick jag för mig att inför julledigheten köra litet mera. Då small det till i ena vaden. Jag och kollegan hade börjat säsongen med att köra litet backintervaller. När jag nu var ute på en försiktig milrunda hemikring, möjligtvis litet dåligt klädd, och möjligtvis var där en isfläck inblandad så sprack något. Eftersom jag drabbats av bråck tidigare kände jag igen känslan, även om den kom från betydligt längre ner. Nå, jag vet egentligen inte hur allvarligt det var. Jag fortsatte att springa, och till saken hör att jag höll på att komma upp mera på framfoten i min löpning. Så det var en hel massa faktorer som samspelade. I alla fall gjorde det till slut så ont att jag höll upp veckan innan jul, och de larviga tankarna kom och störde. Då jag vet att det finns värre saker att drabbas av än egen pådragen skada, sköt jag dem ifrån mig. När julveckan så inleddes drog jag på skorna och körde väl sju raka sju kilometers vändor runt de lokala kvarteren. Då det kändes mer och mer okej (där var ganska mycket excentriska tåhävningar inblandade dessa veckor) beslöt jag mig för att under nyårsveckan prova en smågalen ide och samla ihop mer än 100km på en vecka, genom en blandning av dubbla kortpass ochnågra längre historier. Det gick vägen.
Stärkt av detta gav jag mig på att följa ett tredje marathonprogram. Tänkte att jag i år tar ett mellanår, där jag försöker lära mig att hålla en hög volym, utan att behöva åka på trista höft, knä och benhinneproblem. Tack vare den milda vintern har det gått bra att hålla ihop det hela. Fått ihop bra med långpass, bl.a. ett på 38km, det längsta hittills på träning.
Har haft fokus på variation och att känna efter vilka pass som passar mig. Som nybörjare är det svårt att hitta tekniken och farten i olika övningar, särskilt när man gör det helt på egen hand. Eller, vi är flera på jobbet som springer, så åtminstone några gånger i månaden kan man få sällskap. Där finns både de snabbare och de långsammare, så det är bra för psyket.
Försöker komma närmare den magiska gränsen, och kan nu köra mina tusingar betydligt under 3:50fart, så snart lossnar det. Dock inte på premiärmilen där det fattades en kvarts minut, men det berodde inte på min fart utan på min orutin. Jag placerade mig för långt bak så min redundans räckte inte för att ta mig runt kön. Däremot fick jag till en negativ split, och min första "Tävlingsfemma" under 20min.
Fortsatte med uppbyggnad av formen under april och nästa check var Kungsholmen Runts halvmara. Ifjol sprang jag den som min första och hittills enda halvmara på strax under 1:40. Nu drömde jag om att förbättra mig med tio minuter. Förhållandena var näst intill optimala, men jag fegade och tog på mig långtajts och dubbla tshirts. Nå, det blev ett helt okej lopp, men litet för kontrollerat. Om igen en snygg negativ split, och landade på drygt en trettienochenhalv. Konstaterade efteråt att detta sparsamma tävlande gör att jag lyckats sätta PB i samtliga tolv lopp jag sprungit dessa tre år. Det känns fortsatt som att jag har möjlighet att göra det framöver, men det börjar onekligen krävas mer specifik fartträning för de "kortare" fem och tio kilometersdistanserna. Huvudmålet är dock marathondiatansen, och där känns det som att det finns mycket att hämta. Där är det så extremt många saker som skall falla på plats, så man får ta ett lopp i taget.
Drygt en vecka kvar. Jag känner mig som när man var liten och väntade på tomten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar