Modsfartlek

Förra veckan fyllde the Jams Setting sons 35år. Jag har alltid tyckt mer om the Jam som objekt än som musiker. Paul Weller skriver bra låtar, ibland, men han är fantastisk på att ständigt förnya modsidealet. Hela vespa-duffel-spetsiga svart vita brouges-brittiska symboler personifierat. 

Jag flyttade från norrland till götaland när jag var tretton. I Umeå bestod mitt musikaliska rike av Beatles och Elvis. Söderut, på skolan, fanns ett gäng läderklädda punkare och ett udda gäng i mörka kostymer och slips. Det här var innan joggingdräkterna, hårdrockarna och syntarna äntrat scenen. Tre av killarna hade satt ihop en riktig power-trio och fick lov att uppträda på en morgonsamling. Det måste ha varit den slamrigaste och mest högljudda samlingen dittills. De spelade en blandning av covers och hann med säkert tio låtar på 20minuter. Bland låtarna fanns två Jamlåtar som jag minns speciellt. Speciellt eftersom de följt mig sen dess. Standards en ungdomligt arrogant tre ackords historia som inte är särskilt annorlunda än många andra korta intensiva uptempo låtar från den här tiden, men den beskriver en vilja att åstadkomma något. Tex bra låtar. Den andra låten är just det som kom senare. En sorts prototyp till vad som alltid varit problemet med Weller, ett ben spelar hård svängande stadium rock, ett ben gungar i skatakt samtidigt som kroppen skakar i soul konvulsioner. Private Hell från Setting sons är just denna modsens fartlek. En blandad kompott där Weller hela tiden är återhållsam. Just som man tror att det skall brista ut i stadiumallsång tar han bort taktpinnen och låter Bruce Foxton leka med basgången. Den rullar fram och tillbaka och blir aldrig mer än en önskan. Den glider aldrig ut i soulträsket som i Bitterest Pill och omfamnar inte allt som i Beat surrender. Men det gäckar som en skön fartleksrunda. 

Idag var jag sugen på att springa litet längre så jag klädde mig ungefär som till tunnelloppet fast med de gamla pureflowsen på fötterna. Sen drog jag iväg mot söder och körde motsols (höger) varvet. Jag tycker inte att man möter så många om man springer vänstervarv utan istället får man många att springa om eller bli omsprungen av. De gamla pureflows har gått runt 90mil och tack vare att jag varierar mellan många skor så håller de fortfarande stilen. Mycket bättre än sina yngre bröder som sprungit bara en tredjedel så långt, men i gengäld fått agera vardagssko fram tills jag hällde en burk vit färg över dem. 

Modsfartlek är att komma upp ordentligt på tårna och springa fort och koncentrerat när man passerar andra löpare eller gångare. För att sedan sjunka ihop med pyspunka runt hörnet. Det blev drygt 15kilometer idag på  ungefär 74minuter. Men fråga inte efter tempot, för det höll jag inte idag. 

Det stramade i vänster lår baksida och höften gjorde sig påmind. Måste ta och fortsätta det jag gjorde så bra för ett år sedan. Stärka vänstersidan båda sidorna. Allt så det blir mindre private hell. 

Vi ger oss inte.