lördag 8 november 2014

Vintermarathon 2014 Racereport -Adidas-Brooks-ASICS!


Jag kom i mål på 3:52:23. Nytt personligt rekord i att vara i konstant framåtrörelse. Det var inte det rekordet jag ville sätta idag, men det kom inte helt oväntat. För första gången fick jag gå. Inte en gång, utan flera. Jag gav upp helt enkelt. Nästan. Eller, ja, jag är nöjd att jag inte hoppade av som jag såg andra göra på sista varvet. Jag är glad att jag fick en ny erfarenhet, och jag hade inte räknat med någon kanontid direkt.
Så här gick det till:
I sista stund ändrade jag skovalet och tog mina Asics Nimbus som jag sprang Vintermarathon i förra året. Jag tyckte att eftersom det var så kallt ute, ville jag ha rejält ombonade fötter. Sen tog jag kompressionsstrumpor, och långa tunna tights. Varm funktionströja, samma som ifjol och windbreaker, tunn mössa och handskar.
Frukost på havregrynsgröt, korvbröd med jordnötssmör och marmelad.
Hemma var det bara ett par plusgrader och fuktigt. Tog på mig rejält med ytterkläder och åkte in med tåget. 
Promenerade ner till nummerlappsuthämtningen och efter det passade jag på att klara av toakön. Skönt att slippa majjorna.
Lugn promenad till starområdet som var flyttat, så starten låg där fjolårets målgång var. Bra lösning. Åtminstone i teorin kändes det fint att gå i mål i nedförsbacke i stället för uppförsbacke.
Just innan start står jag och pillar på min Garmin. Det dyker upp en fråga på skärmen "vill du stänga av" och av misstag trycker jag "ok". Fem minuter till start, och jag får inte igång klockan. För kall? Fel knapp? Inget händer. En minut kvar, jag ger upp.
Skottet smäller och vi är iväg. Utan klocka gäller det att lyssna på kroppen. (Jag loggar dock med telefonappen, men har glömt ställa in röstangivelser av kilometertider. Men det är första gången jag springer ett lopp till musik. Det var så där. ) men det är ganska avslappnat att springa utan klocka, och mina tider ligger ungefär där jag tänkt mig. På andra varvet kommer cykelförvarningen. Anders Österlund passerar i ensam ledning. Det dröjer en stund så kommer Jonas Buud förbi. Hörde att Jonas senare passerade Anders och vann igen. Jag passerade  22km på 1:50 och det kändes bra. Men i uppförslöporna mot Naturhistoriska känns det i framsida lår. Jag slår av litet på takten, och blir varvad av Varvbergs IFs (sic!) stolthet Jonas Lundström. Mina ben strejkar. Det bränner och jag slår av ytterligare på takten på det femte varvet. Då kommer Staffan och flter förbi. Lätt och fint steg. Jag kunde inte låta bli att skrika nått peppande. Tyvärr hade det inte hjälpt mig idag. Femte varvet var svart, och jag började notera alla vägar som lutade uppåt. Tappade placeringar i mängd, och fajtades med onda ge upp tankar. Försökte se det positiva i att jag strax skulle komma ut på sista varvet. Jag hade ätit mina medhavda korvbrödsmackor runt 10 o 20km, och nu vid 34 tryckte jag en gel. Tveksamt hur det hjälpte. Klarade hela loppet utan ont i magen i alla fall. 
Men när jag lämnade sjön bakom mig, och skulle ut på raksträckan mot universitetet så fick jag en ingivelse. Nu går jag en stund. Så gick och joggade jag i några kilometer. Vi var flera som höll lägre tempo nu. Här fick vi i alla fall sällskap av solen! När jag nådde 40km skylten hade jag vilat så pass att jag kunde springa obehindrat i ett par kilometer. Men efter att jag sprungit under halvmaraportalen så är det en del uppför de sista 300 innan målbacken. Där kändes det ibland som jag joggade på stället. Men så kom jag i mål, och fick några glas cola och bulle och livet återvände. 

Det sköna var att jag faktiskt inte hade några känningar från revbensskadan. Det negativa är att det betydde att jag sprang väldigt långsamt. Ifjol sprang jag nästan 25minuter snabbare och kom in runt plats 100. I år klarade jag 200 med nöd och näppe. Ganska typiskt för detta löparår som känts som flera steg tillbaka, men jag tror att det egentligen är precis som jag skrev härom dagen: för lite långpass. Det går inte att tro att man ska utvecklas på marathon om man inte springer långt. I våras gjorde jag det, och hade jag inte blivit förkyld hade det blivit PB på sthlm marathon. 
Nu dags för vila en vecka, och sen några lugna pass innan sthlm tunnelrun som springs även den klocklös.

4 kommentarer:

  1. Väl kämpat! Hoppas att jag svarade i alla fall något när du ropade?! För en lite snabbare löpare är det peppande att springa om folk och det är härligt att så många har energin att peppa och heja och inte verkar tycka det är jobbigt/tråkigt att bli varvade! Nu är det dags att snart avsluta den här säsongen och mysjogga en period!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag fick en vinkning. ;) jag tycker det är lika kul att springa om som att bli omsprungen av de snabbaste. Bara det inte blir för många...

      Radera
  2. Svar
    1. Tack Andreas. Blir det något Tunnel run?

      Radera