Medaljer igen

Det var kallt och litet blåsigt när jag och dottern närmade oss Östermalms IP igår. Jag kände suget efter Stockholm maraton, men idag skulle det bara bli mysjogg för medaljen. Dottern har fokuserat hela hösten på körkortsövning, så det har blivit minimalt med löpträning. Hon trodde sig inte vara iform för någon tid i närheten av perset på 48min. 

Vi skulle in som fjärde startgrupp och stod en liten stund och huttrade innan vi släpptes ner i tunneln. Det var ganska trångt att komma in och som vanligt blev det kaos då en del med senare startgrupper trängt sig fram. Bortsett från det så var arrangemanget ändå smidigt. Visserligen var det en bit att gå från ÖIP utan överdragskläder, men i gengäld slapp vi trängas i kö vid Länsförsäkringar.

Mycket gult var det nere i tunneln. Jag startade runkeeperappen på telefonen en minut innan start. Sen glömde jag stänga av autostop funktionen. Jag kom i mål på 19minuter över strax under 2km! 

Efter starten gick det nästan direkt utför när man kom in i tunneln. Jag joggade på, och vi höll ett ganska skönt mystempo. Efter ett par kilometer tyckte dottern att det gick litet för fort, men hon bet ihop, och snart gick det nerför igen. Jag kände ett sug att springa litet fortare, men samtidigt ville jag inte lämna henne för tidigt. Vi kom överrens om att hålla ihop fram till 8km, så skulle jag sedan lägga in en avslutningsrökare. När vi passerade halvvägs sa speakern något om 26minuter, så jag tänkte att vi borde klara 55min i alla fall. Efter 6km kom vi ikapp flera långsamgående och när vi såg skylten 7km för de som vänt hemåt, blev fartsuget för svårt. Så vid passering sju km highfivade vi över staketet och sen gasade jag på. Därifrån och in var detnästan enbart uppför. Men vad skönt det var att springa fort. Lätt och fint gick det, och jag sprang förbi mängder av folk. De sista tre kilometrarna måste ha gått på runt 11,5minuter, eftersom klockan visade 13:19 när jag sprang i mål på 49min blankt. Så trots mängder med folk gick det uppenbarligen att springa fort här också. Löpsteget i Adios boost skorna är fantastiskt. Önskar bara att jag skulle orka springa längre än 20km fort i dem. 

Dottern gled in fyra minuter efter mig, glad och nöjd med att ha klarat både 60 & 55min. Däremot blev postmålgångskortet inget vidare.

Här dock innan start. 

Det finns säkert de som har bra och bättre beskrivningar av konsten och underhållningen som erbjöds i underjorden, och jag iddes aldrig dra fram telefonen och fota. Fast det var absolut en annorlunda upplevelse att inte fokusera på att springa så fort som möjligt. Det blev litet pepp och "andra sidan är ni klara" under resans gång.

Medaljregnet då? Konstaterade att detta var mitt artonde lopp och femtonde medalj sedan jag börjad springa lopp 2012. Här är en bild på tre helt olika medaljer

Från höger till vänster: Österåkersmilen 2012, jag hade sprungit fyra eller fem milrundor under våren, efter en höst med löparknä och målet var 50minuter och att slå grannen. 48:16 blev det, men grannen var i mål en minut tidigare. Revansch åren därpå, nu leder jag inbördes statistiken 2-1. Fast han har säkert 20 tidigar medaljer. I mitten Premiärmilen 2014, då jag gjorde min första riktiga attack ner mot 40minutersgränsen. Jag var i superform efter bra grundträning enligt Szalkaiprogrammet. Dock missade jag i vilken riktning starten skulle gå - hur kan man göra det - och tappade viktiga sekunder i början. Slet på bra och kom in i riktigt bra andning och hittade bra ryggar. Dessvärre var det inte tillräckligt. Sladdade in på 40:17, och sjönk ihop. De sista 17s fanns inte. Vet inte om en bättre placering i starten hjälpt så mycket. Längst till vänster gårdagens tunnellopp, det första lopp jag sprungit utan att ha haft fokus på tiden.

Hittills har jag alltid hängt av mig medaljen innaför dörren när jag kommit hem, men idag fick jag för mig att flytta ner samlingen i källaren. Plats för flera nya medaljer.

Imorse drog jag på nimbussarna och joggade ett varv runt kvarteret för att få igång cirkulationen. Kände av loppet men det begränsade inte löpningen idag. 

Ytterligare en lugn vecka innan det är dags för att starta maratonprogram igen den 2/12.

Vi ger oss inte.