söndag 1 juni 2014

En t-shirt gladare och en Stockholms mara genomförd

Söndag om våren betyder fotbollsmatch, cup eller dylikt. Alltså tidig morgon och cykla iväg till IP. Yngsta sonens lag skulle möta en annan klubb i en spontancup. Vi delade vårt lag i två, och sen var det en match i timman under en halv dag. Kunde stå där och mysa i solen med min t-shirt från igår. 

Men även roliga saker har en ände, och nu dags för att summera gårdagen.

Som glad motionär var väl gårdagen en absolut topp vad gäller marathonupplevelse. Jag hade slängt av mig förkylningsbitterhetens tunga hjälm, och tagit på mig shorts och linne för att göra en insats som draghjälp åt min lillebror. Nu hade vi missat det där med startgruppsindelningen, så vi kom rätt brett isär och sågs inte förrän efteråt, men han hade tagit sig runt och debuterade på 3:37. Inte så pjåkigt för en snart fyrtioårig gosse.

Efter att ha smugit igång dagen med näsdroppar kände jag efter, hur står det till med kroppen? Jo utsövd, sprittande känsla i benen och fjärilar i magen. En smoothie av osäkerhet och rädsla ska jag ge mig ut så nära inpå en infektion blandades med övermodets självklart ska du ha en tshirt, kom igen. Så det var bara att packa ner sina korvbröd med jordnötssmör och hallonsylt, ett par geldrycker i midjebältet. Sen fyllde jag plastpåsen med handuk och ombyte. Då det var litet mulet och svalt tog jag handskar och mössa och hoppade på bussen. Halvvägs till bussen kom jag på att jag glömt vattenflaska och banan så jag ringde ett expressbud som fick leverera. Hade dessutom läst fel i SL tidtabellen (åt rätt håll), så jag hann stå och fundera på om det var en inställd tur? Men så dök den upp och jag kunde i förutbestämd ordning möta upp med en kollega och sedan brorsan med familj. Mitt gäng anslöt senare och lyckades befinna sig både här och där under loppet. Kul och uppskattat initiativ. 
Inne på området hittade vi av en ren slump ytterligare en kollega, så vi peppade varandra, där brorsan och ena kollega skulle köra tillsammans. 

Efter att ha lämnat in ryggsäcken och highfivat en sista gång innan loppet var det dags att ta plats i startfålla D. Kom in litet sent, så jag hamnade väl mitt i smeten, men mindes från ifjol att det skulle ta två minuter från startskott till startlinjen. Här någonstans drog det in ett tungt svart moln över Lidingövägen och precis innan start öste regnet ner. Men asfalten och de täta leden gjorde att man höll värmen bra. Jag hade behållit handskarna på men kastat mössan.
Här bak stod jag.

Så smälde det till någonstans där framme och massan började röra på sig. Jag kollade klockan och den stod på 1:55 när jag tog mitt första "fria" löpsteg på startlinjen. Sneddade sedan ut åt höger för att få se familjen. Det lyckades. Sen höll jag högerspår in på Valhallavägen och letade mig ganska snabbt in i mitt förutbestämda säkerhetstempo om 4:50-5:00. Lugnt och fint, utan några problem gled vi på. Blev passerad av ganska många men höll mig lugn. Tuffade på genom solen och de glada människoleden. Försökte le så ofta och mycket som möjligt. Låg högt och fint på foten och dansade fram. Hamnade vid en 3:30 ballong ett tag, men jag hade inte lust att haka på i deras tempo, utan ville köra mitt eget utan press på tider. 

Kom fram till västerbron. Hur annorlunda är det inte att löpa uppför den och se denna larvande massa röra sig över körbanansbredd jämfört med att vindpinade januaridagar trippa upp i ensamhet. Det är väl inte direkt några större problem med denna.
Resan in i city igen gick bra och lugnt. Tuggade i mig korvbröd nummer två under ettpar kilometers tid, och fyllde på med vätska. Passerar centralstationen och Torsgatan och sedan skönt att sträcka ut längs Odengatan. 

Handskarna hängde sedan första kilometerpasseringen i bältet och de skulle jag lämna till mitt gäng vid passering 20km, men nu stod de i stället vid Fältöversten, och då blev jag så paff att handskarna fick hänga med till stadion, och varför inte. Har man startat skall man i mål.

I fjol fick jag början till dippen vid passering halvvägs. I år hade jag ungefär samma tid dit, men var väl förberedd. Enda irritationen var att man passerar en portal långt innan halvmaran och den är litet modsänkande. Fick bli litet "Hakungebacken stolt och stark" några gånger, men sen var det glömt. Saltgurka tog jag en iår, och det var bättre än ifjol då jag tog en näve. Fattade inte riktigt vad det var då.  Efter den ödsliga löpningen kommer man till kröken där en ensam rockande farbror stod på ett lastbilsflak. Den mannen är viktig. Där behöver man rockas loss litet. Sen in i sommarlandskapet och här var det ljuvligt. Sen ut på Djurgården och det gick skapligt, innan familjen sågs igen vid Djurgårdsbron. 

Det rullade på bra nerför Strandvägen och jag vilade mig litet och lät tempot sjunka en aning, men inte mycket. Hoppde även i år över buljongen på söder men var så kladdig om handen efter en colageldryck att jag doppade den i ett kar för svapar och öste en massa över rygg och ben. Men det var inte bra. När vi kom upp i fönen på västerbron vrålkyldes låren och steax började det sticka oroväckande där låret möter knät på baksidan. Det är första gången jag drabbats av kramp under lopp eller löpning över huvudtaget. Fick helt ändra på löpsteget och hamnade i en stapplande språngmarsch som slet på lårens framsida. I övrigt kändes det okej hit fram. Men allteftersom tiden gick och låren blev allt mera uttröttade började humöret sänkas. Förbi centralen började jag planera för geldryck två, men ett inre motstånd sjösattes. Minnet av illamåendet under slutet av fjolåret dök upp, men så intalade jag mig att tshirten ska vi ha, och vi har bytt gel mot geldricka. OK? Tja, inte mycket att säga emot, och nu passerade vi Vasaparken så eventuell effekt handlar nog mera om Placebo. 

Eftersom jag springer mycket i innerstan så var det ganska lätt att fokusera på detta faktum att det faktiskt inte är så långt kvar och jämföra med vanliga delsträckor. Men det var tungt in mot målgång ändå. Fick jättepepp av grannen som stod i kurvan Karlavägen-Sturegatan men det räckte inte för någon långspurt. Bestämde mig också för att strunta i spurt på stadion. 

Från halvmaran till 40km tog jag runt 600platser, men från 40km till mål tappade jag knappt femtio. Men jag var nöjd. Bättre än i fjol, och väl disponerade krafter med tanke på utgångsläget. Såg familjen i kurvan på stadion och sträckte upp hande mot dem, men jag var trött och hade ont i låren.

En jämförelse mellan i år och i fjol. Då var jag nöjd över att ha lyckats bita ihop de sista fem sex kilometrarna efter väggen. I år sprang jag aldrig in i trötthetsväggen, men istället blev det kramp som avgjorde. 

Tiderna och placeringarna under gårdagen. 500 platser upp från ifjol.

Min telefon och alltså kamera la av vid målgång (liksom ifjol) så jag fick inga egna bilder tagna efter loppet. Men känslan efteråt är den vanliga; när är det dags igen?


5 kommentarer:

  1. Grattis, modigt att våga starta efter en förkylning, 42 kilometer har respekt med sig, har aldrig sprungit så långt själv men hoppas snart kunna springa ett maraton.
    Synd med krampen, efter halvmaran var du med god marginal under 3:30 i sluttid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Känslan var ändå att infektionen var ur kroppen, och att jag hade fast träningsgrund att stå på. Och sen är det ett förbaskat oemotståndligt jippo. Men det är långt. Växjö har väl ett marathon?

      Radera
  2. Grymt jobbat! 42 km är alltid 42 km! Vad jag vet. (:

    SvaraRadera
  3. Väl kämpat, krampkänning har jag bara haft en gång, i backarna på Lidingö i höstas men det släppte genast som tur var!! Du är riktigt nära 3:30-gränsen nu, det kommer på en liten plattare bana och utan kramp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas det, Staffan, men jag hoppas mer än så nästa år. Vintermaran i höstas gick på 3:28, så kapaciteten finns. Men det får bli virusfritt 2015.

      Radera