Race Report Stockholm Marathon, virtual Edition.

 I år skulle det ske. Återkomsten på maratondistansen. Jag hade litet smått kick-off med mig själv i början av december 2019 och la en ganska solid och lagom hård plan för att kunna springa igenom en mara igen.

Under december och januari fick jag ihop sex långpass stegrande från 18 till 24km men sedan tvärdog satsningen. Jag vet inte riktigt vad som hände. Detta var innan pandemin, och allt vad den innebar, men det var litet ont om tid, och jag tappade litet lusten. Sen kom pandemin och med den hemförlovningen, och där blev det helt plötsligt tid för löpning igen. Men bortsett från att jag sprang joggs en kvarts mara i veckan blev det ingen riktigt omstart. Så kom beskedet om uppskjuten mara, och i maj påbörjade jag en ny satsning. Det höll fem veckor. Sen kom juni och det blev outhärdligt varmt, följt av ett juli med visserligen låga temperaturer men en del annan aktivitet så det blev pannkaka.

Hela upplägget handlade annars om att kunna supporta och springa med min äldsta dotter som skulle göra sin första mara. Hon däremot höll sig disciplinerat till det upplägg hon följt under ett år, med målet att springa första maran på under fyra timmar. Något jag inte gjort sen 2017. Hm.

Jag började hitta tillbaka igen i början av Augusti, och kom sakta igång igen. Tyckte att det fanns en viss grund, men inte tiden för långpassen. Det finns många orsaker till detta, men det får bli en annan gång. När det blev klart att det skulle bli virtuellt började jag reka banor, och för några veckor sedan provsprang jag ett par tänkbara. Hustrun ville att det skulle vara en rundbana, så att resten kunde stå och heja flera gånger, och stödja där det behövdes.

Till slut hittade jag en som jag tyckte passade. Det skulle bli fyra varv plus en liten extra sväng, ungefär 4x10k + resten. Testsprang två varv för att se hur känslan var. Som väntat höll det precis i två varv, eller över halvmaran. Jag landade på 2.02 och sedan var det två kilometers halvpromenad hem. Dystert.

Men å andra sidan hade hustrun och dottern fixat litet support. Lilla systern skulle springa med i början och sista varvet. Sen skulle en annan löparkompis till den äldsta följa med på två varv och som grädde på moset bestämde sig brorsan som var anmäld att köra. Men körsbäret trillade ner på tårtan då grannfrun – en ultraräv av yppersta elit – lovade hjälpa till. Hon hade precis fått veta att Sparthalon i Grekland ställt in, så hon hade inget mål för stunden – annars hade hon börjat trappa ner.

I lördags strålande väder, och vi samlades ett tiotal, löpare och supporterskara på garageuppfarten och stack iväg runt kvart över tio. Dottern höll fin fart från start och jag och ultraräven hamnade genast en bit bakom. Brorsan och yngre dottern hängde på. Efter 3 kilometer släppte dotter 2, och brorsan och den äldre sprang på, nån sekund före oss. Vi babblade på i godan ro i 5:40tempo. Kändes helt okej. Varvet bestod av två olika delar, dels fem kilometer i villaområde, och dels fem genom industriområden. I den senare ett skapligt motlut efter ca 6km, sedan ytterligare en slakmota hem mot varvning. En litet bro över Åkersberga kanal passerades åtta gånger och sista varvet var det jobbigt över den.

Efter första varvet orkade inte brorsan längre hänga med, utan han släppte och tog en del gåpauser. Vi joggade på och passerade milen strax under 57minuter. Jag  bad att någon skulle hämta solglasögon, som jag fick en bit in på andra varvet. Härligt med agil support. Trummade på bra och snacket flöt fint. När vi kom ut på tredje varvet kände jag att vaderna fått mycket stryk, och även om vi passerade halvan springande på strax över 2timmar så visste jag att det inte skulle hålla länge till. När vi närmade oss 30kilometer fick räven springa på litet i som hon sa, eget tempo. Jag brukar alltid tänka att har man klarat 25km så kommer man i mål. Men nu var det tufft. Det blev många gåpauser blandat med fuljogg. Trots fuljoggandet så gjorde det stor skillnad i tempo, men huvudet var nöjt med att veta att det skulle gå att ta sig i mål.

Ute på sista varvet låg jag fortfarande bara en dryg kilometer bakom dottern med support. Sprang omvänd riktning på ett stycke och mötte räven och hälsade att hon låg knappt fem minuter bakom dem. När jag gjort den lilla svängen för sista gången mötte jag brorsan. Han låg då ungefär en kilometer bakom mig. Han vände och vi höll sällskap till första motlut då jag fick släppa honom. Sen missuppfattade han var han var och sprang iväg i en annan riktning, men det spelade ingen roll eftersom det jun inte var en given bana utan GPS som bestämde.

Rejält trött nu när jag närmade mig kanalen för näst sista gången. Ser på avstånd hur dottern fått sällskap av räven men att lilla syster släppt dem. De har nu fyra kilometer kvar. Jag en mil. Ut i industriområdet är det tungt. Ser brorsan lång borta för sista gången innan målet. Mycket gång nu. Har en vag idé om att gåendes kommer jag att vara mindre trasig imorgon, vilket jag sedan märkte var ”för sent”. Kunde knappt lyfta fötterna när jag tog bron hem över kanalen för sista gången. Förbannade mig för valet av bana, att behöva dra ut en gång till efter varvning.

Jag fick aldrig någon fullt utvecklad kramp, och fuljoggandet hade helt skonat lår och rumpa, men vader och hälar sved. Ut på sista svängen hängde hustrun på och fick prata mig runt de sista kilometrarna. Jag lyckades hålla mig i rörelse hela tiden.

Jag fick aldrig någon riktig energidip. Bra med mat och dryck längs vägen. En blandning av korvbröd, banan, dextrosol och en gel. Sen hade jag en halvliter vatten som jag fick påfyllt två gånger per varv. Plus något glas extra vid varvning. Solen var emellanåt ganska påfrestande, men trots allt gick det bra.

I mål var alla redan samlade, fick springa förbi dem innan jag hörde appen säga att det var målgång. Det var nästan det enda jag hörde av ljudet i appen. Vet inte om det var min telefon som jag gjort någon knasig inställning på eller om det var något annat. Men till slut kunde jag stanna. Ont i fötter och vader, men i övrigt ganska samlad, om än sliten till max.

Choklad medalj och fotande följde, och sedan hem för ostkaka och en Amazing haze öl. Litet slappande innan det blev att sjunka ner i fåtöljen och följa finnkampen medan dottern och svägerskan hämtade pizzor.

Dotetrn gjorde en fantastisk insats och sprang in på strax under 3.58. Otroligt bra gjort, ett av varven fick hon springa solo, och höll jämn fin fart hela tiden. Tappade några minuter på andra halvan, men hade ganska mycket marginal ändå. Tillräckligt hel efteråt för att vara sugen på att göra om det till våren, fast då på riktigt. Hoppas det blir av då.

Själv höll jag på betydligt längre. Klockan stack iväg på slutet och den andra halvan tog mer än 2:40. Så sluttiden hamnade på nytt personsämsta med 4:41. Men jag är nöjd med att ha kommit i mål. Och det var inget oväntat. Hade bara önskat att jag kunnat hänga med dottern längre än femtio meter. Fast hade jag gjort det i två varv, hade jag nog inte kommit i mål, så ont som jag hade.

Nä, det där med långpass måste bli till om det skall vara värt ytterligare satsning. Nu har jag åtta raka Stockholms maror, så det fattas bara två för att få ihop tio, och det sporrar. Men det får inte bli så här igen.

Vi ger oss inte

Nionde året till ända

Eftersom det är den 28e Juni är det årsdag. Denna dag för nu 9 år sedan bestämde jag mig för att börja springa "på allvar". Det jag menade då, var att skaffa mig en god grund kondition. Ganska snart hamnade milen i fokus, och målet blev att komma ner under 40minuter. Det har jag inte gjort hittills, och som det ser ut nu, lär jag inte göra det heller. Möjligheten finns säkert fortfarande, men inte suget. Premiärmilen 2014 där jag missade gränsen med 17 sekunder ser ut att bli mitt rekord.
Märkligt med sådan där gränser man sätter upp, jag hade egentligen ingen aning om hur ambitiöst det skulle vara. I mitt tycke skall en målsättning vara lagom inspirerande och utmanande. Sen får man naturligtvis efter hand justera, om det visar sig vara rent önsketänkande (som maran under 3timmar...).
Just nu lider jag i värmen. Har otroligt svårt att acklimatisera mig. Att jag dessutom just gett blod, gör att det är extra tungt. För bara några år sedan kunde jag utan problem springa fem-sju mil i veckan, och 250mil om året. I år har jag satt som mål att nå 200. Det betyder ju ett snitt på 165km i månaden ungefär och just nu, ligger jag en bit före det målet, men inte så mycket att jag kan ta det lugnt. Halvårspasseringen blir nog 115-120mil. Men om värmen håller i sig, så hjälper inte ens den nu förestående semestern (en veckas jobb kvar).
Nå, målet är att springa nästa års STockholm marathon på en tid ner mot det som jag gjorde före några år sedan - De fem första hamnade alla mellan 3:28 och 3:40. Idag en omöjlighet, men om jag kommer igång med långpassen så brukar det mesta ge sig.
Jag ger mig inte!
Vi ger oss inte!

2019 träningskarta

Årets träningskarta är litet mera Eurocentrerad än fjolårets med löpning jorden runt…

Visserligen har jag varit och sprungit på andra håll och kanter, men då på löpband, som inte plockas upp av kartfunktionen. Icke desto mindre ett år att bara vara nöjd med att jag fortfarande lyckas hålla i löpningen. Det har varit många sjukveckor, under vår och sommar, men nu var det flera månader sedan sist. Jag har känt mig litet slak den sista veckan, och trodde att det skulle bli bättre med regelbunden sömn, men icke.

Jag har reggat runt 240 pass löpning, eller typ 159 timmar. Ungefär ett dygn mindre än ifjol, som även det var ett botten-år. Sträckan totalt under året når en bit över 170mil, vilket är den kortaste distansen sedan 2012. Framför allt är det brist på långpass, och att milrundorna ofta blivit i 6-7k.

Det positiva: efter några månader med bättre kontinuitet sprang jag en okej halvmara i Stockholm i september. Det var långt ifrån gamla tiders resultat men det kändes som att jag bottnat och kan börja om igen nu. Ytterligare månader senare har jag börjat årets Stockholm marathon träning med tre långpass på tre veckor. Än så länge går det väldigt långsamt, och trots detta är jag ganska sänkt dagen efter, men om en månad så bör det gå bättre.

Jag har kört ganska bra långintervaller och lyckats relativt bra med att följa uppgjorda grovplaner. Sen att det blir någon dag extra vila tror jag är positivt.

Skademässigt har jag hela året lidit av en ömmande hälsena. Speciellt efter en stunds stillasittande har det varit jobbigt att gå. Dock har den med få undantag hämmat min löpning (nb att springa, farten har dock inte gått att pressa upp). Den senaste veckan har jag känt av höftböjarna, speciellt dagarna efter långpassen. Knän och fotleder har känts i stort okej.

2020 skall bli året då jag åter springer Stockholm marathon utan att ta långa gå-pauser. Kommer att få sällskap av både brorsan och äldsta dottern. För hennes del blir det premiär. För min del blir det förhoppningsvis 8e raka. Det börjar bli en fin svit. Kanske skall jag slå till och springa mitt femte Lidingölopp också.

Jaja.

Vi ger oss inte.

Tidig sammanfattning av 2019. Ett löparår att glömma.

En kort sammanfattning av året som gått. Det har inte gått så bra. Illustrationen ges av två enkla siffror. Totala distansen, och snittlängden på ett pass har båda sjunkit avsevärt i år. Det började med att jag var sjuk länge under januari och februari. Sen har det fortsatt, med ovanligt många förkylningar under året. Det har gjort att grunden, och kontinuiteten helt försvunnit.

Det konfirmerades med en usel insats på Stockholm marathon. Mitt mål är att alltid kunna springa mig igenom det, och möjligtvis dra ner på farten efter hand, men i år  fanns det inget att ta till när jag väl nådde 30kilometer.

Efter det har jag ändå fått till en acceptabel minimal kontinuitet, som landat på drygt 30km per vecka, och ungefär fyra pass i veckan. Det är ganska långt under de senaste årens fem-sex pass och ett snitt om 50km per vecka över fem-sex år. Jag följde Joggs program för halvmaran, men det som inte har fungerat är att få in långpassrutinen. Jag känner nu att även ett milpass kan vara ganska slitsamt och det är inte längre givet att kunna ge mig ut och ens slöjogga dagen efter ett distanspass. Så det har blivit litet av en ond cirkel.

I september sprang jag dock mitt första Stockholm halvmarathon, och det gick inte så illa. Åtminstone gick det en minut snabbare än på Strängnäs dito förr november. Men jag lyckades inte boosta självförtroendet och bygga vidare under hösten. Enstaka fartpass känns ganska okej, men jag har lidit av en efterhängsen hälseneinflammation som inte direkt begränsat löpningen, men som har gjort rejält ont efter fartpassen. Jag borde rehabba den bättre och satsa mer på uppbyggnad och långsiktigt hållbart löpande, men samtidigt så är det så enkelt att det som sporrar är att kunna hålla i och satsa mot Stockholm marathon.

I vår blir det förhoppningsvis 8e raka. Jag känner suget, och går som vanligt in i december med full optimism, för att det skall lösa sig. Jag inbillar mig att det skall gå att relativt "enkelt" komma tillbaka nerpå tider runt 3:40-45, det är bara långpassen det hänger på. Får jag bara milen i kroppen, så bör det funka, men det hänger på detta.

Den här veckan är det sista "lugna" veckan innan jag drar igång. Har lagt upp ett program för 26 veckor, där jag ska få till minst två långpass i månaden, mina bästa år, 2014-16, hade jag 17,14 och 14 pass på längre än 20kilometer dvs drygt två i månaden. Våren 18 hade jag åtta pass över 20k, max drygt 26, och i våras endast 7, som längst 25 drygt. Det räcker inte. Nu har jag inte sprungit långt sedan Stockholm halvmarathon. Det längsta är 15k, vilket borde vara ett förlängt distanspass, som borde tillhöra grunden i veckomängden, och inte vara det längsta på ett halvår. Det som bär emot är fokus på distans. Just nu känner jag att det viktigaste är att vara ute lång tid, och då spelar inte distansen så stor roll. När kroppen väl vant sig vid att vara ute ett par timmar, kan jag börja öka tempot.

Varningsflaggan för löparknä och liknande börjar redan nu lysa. Det gäller att lyssna på den åldrande kroppen, och få tillbaka den där känslan som jag hade under "toppåren". Om jag kan återfå den känslan, skall det noggå att springa fort igen.

Vi ger oss inte.

Stockholm Halvmarathon 2019

Det hade blivit liggande opublicerat några månader ;-)

För första gången på år och dar ser jag en liten ljusning i löpningsmörkret. Mörker är väl i och för sig att ta i men det har inte gått så bra de senaste åren, men nu känns det som att jag är på rätt väg. Tack halvmaraton för det. Det känns som om halvmaraton är min distans. I lördags blev det 1:41:38, vilket i och för sig är min näst långsammaste halvmara, men inledningsmilen gick en halvminut snabbare än Österåkersmilen. Jag kände veckan efter Stafesten (sprang två sträckor på årets ersättare till Bellmanstafetten, på 22 och23minuter, efter förkylningsuppehåll en vecka) att jag nog hade ganska bra kapacitet. Hade jag sluppit förkylningen och kunnat träna ostört en vecka till hade jag säkert nått mitt personliga guldmål som var 1:40. Nu blev det silver då jag kom under 1:42 (fanns ett bronsmål på sub 1:45 också). Dessutom en dryg minut snabbare än i Strängnäs förra hösten.

Laddade veckan innan med litet snabbdistans på måndagen, och sedan 6x2min på bana på tisdagen. En kortare runda på torsdagen för att sedan vila till tävlingen.

Vädret var ett smått orosmoment, på lördagen. Det skulle regna en del, men jag hade flyt. Eftersom jag hämtat ut nummerlappen redan på lördagen kunde jag ta det lugnt in. Promenerade från Östermalmstorg till Kungsträdgården. Passerade en maja, och satte mig sedan på en bänk i solen och slöt ögonen och somnade nästan. Satt så i en halvtimma och lyssnade på bakgrundssorlet från passerande och speakerrösten i bakgrunden. Sen drog jag av mig jacka och långbyxor och ångrade att jag varken hade solglasögon eller keps med mig. Det tog en stund att lämna in grejorna, men det var aldrig stressigt. Sen var det oklart var man skulle gå. Tyckte det kändes långt att gå bort till riksdagshuset så jag gick i kanten av startrakan, mot strömmen av folk, och lyckades leta mig in i startfålla B framför slottet. Det var fortfarande ganska tomt där. Vandrade fram och tillbaka och kissade en gång. Sen började det fyllas på och stämningen steg. Jag hamnade av en slump nästan längst fram. Bestämde mig då för att försöka hålla farthållarna bakom mig så länge som möjligt.

Eftersom vi slussades fram lugnt till startlinjen så kunde jag behålla min plats. När skottet gick kunde jag springa obehindrat från första steget. Skönt. Förts förbi Kungsträdgården, sedan ett parti som jag hörde många upplevde som trångt, och ner i Klaratunneln. Tunnellöpning är ju inte så kul, men det var bara en kort sträcka innan man såg ljuset. Förbi station och sedan Torsgatan. Blev omsprungen av många, men förivrade mig inte. Klockan pep litet ojämnt mot kilometervisningarna, men jag tog det lugnt. Kändes skönt att springa ner på Kungsholmen och klocka den första femman strax över 23minuter. Sen följde ett parti längs stranden och en bit samma som helmaran. Uppöver Hornsberg kände jag att jag inte var sugen på att springa upp runt Fredhällsparken, men jag blandade ihop banan med Kungsholmen runt, så när vi i stället sprang rakt bort mot rålis var det en bonus. Hit fram hade jag lyckats hålla 1:30farthållarna bakom mig, men nu kom de ikapp, och var tydligen inte nöjda, för de kutade på bra fort tyckte jag. Tog en mugg vatten här, möjligtvis den enda på varvet.

Jag såg sedan bort mot stadshuset hur farthållarna segade sig ifrån mig. Kämpade på. Tyckte att det gick hyfsat. Höll mig fortsatt under 24minuter på andra femman, men det hade gått långsammare. Tryckte den första medhavda gelen, och den gav effekt. Sen genom gamla stan fick jag en boost av att highfiva ena dottern. Då kändes det riktigt bra. Hornsgatan upp och möte med snabblöparna var intressant. Då plötsligt kändes det långt, men sedan kom jag på att det bara är en halvmara. Ner på Söder mälarstrand sträckte jag ut litet och tog sedan emot en gel som delades ut. Den kickade också in, så tredje femman blev snabbare än den innan, möjligtvis snällare profil. Ut runt Hornstull tänkte jag att nu ska jag försöka dra ikapp farthållarna, men sen dog jag. Genom Tanto var det riktigt jobbigt. Jag trodde att jag skulle ge mig där. Men så dök det upp ett par bakom mig, en tjej och en kille. Hon var tydligen draghjälp, och peppade honom stenhårt, beskrev var vi var, hur de skulle tänka och känna. Det var en enorm hjälp. Jag tryckte min tredje och sista gel och kämpade mig upp på Hornsgatan och fick feeling och sprang på i full karriär. Försökte highfivea någon som var på väg upp i motsatt riktning men han hade nog solen i ögonen så det blev inget. Sen ner mot gamla stan tappade jag fart igen, men fick ny boost av dottern som flyttat sig. Ser på fotona att jag ser sliten ut och det kände jag mig. In i någon boost zone hörde jag mitt namn skrikas ut så jag fick mer fart igen och kunde öka in på upploppet, men det blev en halvhjärtad finish eftersom jag inte hade något att springa för. Jag skulle inte klara mitt guldmål, men silvret var klart.

I mål fick jag pusta med händerna på knäna innan jag kunde ta emot medalj och gå mot goodiebag och målgångsöl. Hämtade mig hyfsat och kunde snabbt byta om och sedan röra mig bort. Var inte sugen på att stanna kvar efter loppet och eftersom hustru och dotter inte kunde ta sig in så kändes det bäst.

Väl hemma kom en störtskur just när jag lämnade tåget. Så trots torra kläder blev jag blöt ändå.

Positivt överraskad av loppet. Allt jag hört innan stämde. Gillar konceptet med namn i stora bokstäver på nummerlappen, fick många peppande ”kom igen Urban” längs vägen. Enkelt och ganska smärtfritt kring start och mål. Ett av de bästa loppen jag sprungit vad gäller logistik, och bana. Sen att tiden inte är vad den var för några år sedan spelar inte så stor roll. Nu finns det något att bygga på, om jag vill och orkar. Kanske kan det bli en mara eller halvmara till innan året är slut.

Vi ger oss inte

Åtta år av springande

Åtta år har nu passerat sedan den första rundan i stugan på Västgötaslätten. 500meter kom jag innan jag kroknade och fick hämta mig en stund innan jag kunde jogga hem. 13minuter höll jag på. Nästa dag blev det 2kilometer på ungefär samma tid totalt. Nån vecka med korta rundor varannan dag innan jag började springa 5kilometersrundan hemikring. Alltid med målet att slå mitt rekord. De dröjde heller inte så länge innan jag drabbades av min första löpar-relaterade skada – löparknä.

Vid den här tiden hade jag satt som mål med löpningen att återfå grundkondition och att springa så långt som en mil kändes nästan otänkbart. Under september-oktober blev det litet sprunget, och jag började läsa på om skadeprevention, men av en slump var jag i USA på hösten och köpte ett par enkla New balance skor, och med dem på fötterna försvann löparknät. Jag vet inte om det var skorna, eller att jag låtit senor komma ikapp, och att vilan gjort sitt men nu var det lugnt.

Så en dag där i USA sprang jag för första gången längre, runt nio kilometer i ungefär samma tempo som de vanliga rundorna. Därefter började jag springa min numera vanliga sju kilometers runda. Den har ändrats litet grann genom åren, och det finns litet små variationer som om man tar med eller motsols, om man tar yttervarv eller innervarv. Sen använder jag delar av den för att förlänga långpass med.

Någon gång på våren 2012 bestämde jag mig för att jag skulle springa det lokala 10kilometersloppet på under femtio minuter. Tränade ganska bra under våren, och kom in på strax över 48minuter. Då bestämde jag mig för att springa Hässelbyloppet på hösten, på under 45minuter. Sprang första Bellmanstafetten på strax under 22minuter, vilket lovade gott. Men det blev en near miss, med typ 45:20 eller så.

Sen kom en kompis och föreslog att vi skulle springa Stockholm marathon våren efter. Då började jag våga springa litet längre. Under hösten testade jag att springa 14-15-16kilometer, men sedan insåg jag att det kunde vara idé att testa att springa efter ett program. Valet föll på Szalkai-programmet för 3:30. Helt övertygad om att jag som nyfrälst löpare skulle klara att springa 42kilometer i strax under 5min per kilometer. Vaddå, jag springer ju distansrundor i 4:40, hur svårt kan det vara liksom.

Nu blev det fler pass och fler kilometer per vecka, och omigen kom löparknät tillbaka. Försökte om igen med huskuren nya skor, nu Asics Nimbus. Vilan gjorde dock att jag ganska snart var igång igen. I maj testade jag formen genom att springa min första halvmara, Kungsholmen Runt, på 1:39. Tänkte att okej, 2gånger halvmaratiden plus tio minuter låter rimligt.

Jag öppnade i tänkt tempo, efter att ha provsprungit andra varvet i 4:58 tempo, och var halvvägs efter 1:44:51. Men sedan blev det allt jobbigare. Jag behövde aldrig gå, men tempot sjönk rejält så jag stapplade in på stadion efter drygt 3:37 och i mål på strax över 3:40. Omogen som maratonlöpare var jag först besviken, men efter att ha funderat och tänkt efter var det egentligen en god prestation med min bakgrund. Från noll och ingen löpning och två år senare en mara.

Sen följde en god höst med 3:28 på vintermarathon. En fantastisk träningsvår med strax över 40 på milen, 1:31 på halvmaran, och 3:32 på Stockholm marathon (där en förkylning veckorna innan förstörde mina chanser). Sen halvdan träning på hösten med flera motgångar utanför löpningen som störde, men sedan fick jag till en bra vårsäsong 2015 med snabbare halvmara och äntligen 3:27 på Stockholm marathon, mitt gällande PB.  Tyvärr fick jag om igen för mig att jag inte fått ur max, så redan efter en månad sprang jag en mara till, i Viby utanför Örebro. Årets varmaste dag höll jag inte för trycket, och helt slut gick jag in på 3:40, delvis beroende på att jag glömt att telefonen som jag använde för att logga stoppade tiden när jag stod stilla, så egentligen trodde jag att jag var i mål på 3:38.

Här skadade jag mig, eller rättare överansträngde fotleden, och fick sedan under hösten ta min första långa paus från löpningen på fyra år. Efter det har jag inte riktigt hittat tillbaka till de gamla tiderna.

Åren som följde dalade tiden på Stockholm marathon, och i år blev det drygt 4:20, men detta efter en ytterst medioker vårsäsong. Dock har det sedan slutet av april flutit på bra och det känns som att jag återfunnit litet förlorad glädje.

Jag skulle inte säga att jag varit nära att lägga ner löpningen, men det där riktiga suget har jag inte lyckats bygga upp, förrän nu. Nu tänker jag försöka med litet långsiktig träning och se till att nästa års Stockholm marathon blir ett bra lopp. Det blir tredje gången på nya banan och jag tror egentligen att den passar mig ganska bra. Jag längtar redan efter att få springa den. Men först skall jobbet göras, och det är hälften av det roliga!

Vi ger oss inte!

Vägvakt, värme och smärta i armen

Jag stod vägvakt på ecotrail 80k/45k i lördags och såg stackarna som pressade sig i värmen. I söndags tänkte jag känna på litet hur det kunde ha varit. Gav mig iväg ut mot Rydbo, vilket betyder ungefär fem kilometer på asfalt och sedan fyra kilometer på grusväg, och totalt 18kilometer tur och retur. Sprang utan vätska, vilket var gränsfall. Oj vad jag fick dricka resten av kvällen. I början kändes det ganska okej eftersom det fläktade en del. Höll ner tempot, men pulsen stack ändå iväg. Rutten innehåller en hel del kupering, även om det finns möjlighet till vila under vägen. När jag närmade mig vändpunkten hoppade det in en sten i skon, så jag satte mig ner och tog två minuters paus och rensade ut stenen. När jag har sprungit löst på vägen ut, burkar jag alltid kunna känna mig stark på hemvägen. Försökte därför öka tempot hemåt, men det var som förgjort. Nu började det bli ganska segt. Hemvägen är mestadels lätt nedåt, och de backar man har är litet kortare och brantare på utvägen mera flacka motlut hemåt. Vid 14 kilometer tänkte jag att jag skulle kunna nyttja den långa utförslöpan till att få upp farten, men det gick inte, och sedan var krafterna nästan slut. I min felräkning hade jag varit ute betydligt längre än vad jag först tänkte men det var helt klart fel dag att springa utan vätska. Hemvägen tog en knapp minut längre än utvägen, men bra att ha kommit igång efter maran.

I tisdags tänkte jag ett fartpass, någonting i still med en tidsbaserad stege, typ 8-6-4-2. Stack ut mot pampas marina, och efter bron mot Karlberg, ökade jag farten ner mot halvmaratempo. Tyckte det kändes lätt i steget efter en dags vila. Fast ganska snabbt blev det överdrivet jobbigt. Slog av på takten efter fyra minuter. Lång joggpaus innan jag tog två minuter i fart igen. Sedan kom en stogning vid Huvudsta, där jag sjönk ner på en parkbänk och flämtade en lång stund. Konstaterade att jag glömt att jag gav blod för en vecka sedan och att det brukar kännas så här veckan efter. Körde en snabb minut och vände hemåt.

Hade ursprungligen i planen att springa på krillan, men det var totalt kaos, med massa barn där. Kanske någon summer-camp?

Tog en längre joggpaus innan jag fick litet feeling igen och körde i två minuter fortare. Men sen var det bara att stappla tillbaka till jobbet.

Igår var det kaos på jobbet i samband med att vi flyttade våra skrivbord. Passade på att ge mig ut med tanken att bara jogga runt söder. Upp över Västerbron och sedan nerför Pålsundsbacken och ner p Mälarstrand. Det fläktade en del över bron, men nere på sjökanten var det lä. Och varmt, även om det var molnigt och skuggigt. Redan vid slussen började jag förhandla med mig själv, men tuggade på förbi färjeterminalerna och upp mot fåfängan. Höll lätt höger och ner på Hammarbyhmnssidan. Arbete pågick med stenläggning så det blev ett par kilometer på gatsten. Ingen favorit. Nu var det dessutom ganska kännbar motvind. Sen kom en snabblöpare och susade förbi. Jag ökade tempot ett par minuter, men inte för att hålla hans tempo, utan för att komma hem nån gång.

Kämpade med samvetet, och planerade att när det dyker upp en lämplig bänk sätta mig ned. Det dök aldrig upp någon lämplig bänk. Jag fortsatte tugga metrarna. Hade en plan om att springa femton kilometer. Började fundera var jag var och vid tio –elva kilometer fick jag för mig att det nog bara blir 14. Dimmig i huvudet. Kom ytterligare en kille och sprang förbi. Han höll inget högt tempo. Bara jag som sladdade. Provade att hänga på, men han hade fått för stor lucka, så det blev inget bra drag. Nådde Tanto och reviderade min uträkning och kom fram till att det nog skulle blir 15 utan omvägar.

Sen när jag kom runt Hornstull och var på väg mot Västerbron, pep klockan till och jag tänkte, bara 12kilometer, men det visade sig vara 13. Och drygt 2 kvar. Pålsundsbacken var tung. Västerbron lång i solen. Kämpade och blev om igen omsprungen och frånsprungen. Ingen bra dag.

Högerarmen började värka, och liksom domna. Konstig känsla, som tennisarmbågen eller så?

Kom ner i rålis och nu var det tufft i värmen. Upp på Lindhagenplan, och hemåt. Ökade försiktigt, men fick tvärbromsa vid ett rödljus. Joggade fram och la mig på sandlådan utanför i skuggan och flämtade i ett par minuter.

Klämde på armen som smärtade. Inte skönt alls, och liksom svårt att lyfta armen. Funderade på om jag spänt mig mycket under rundan, men kunde inte riktigt komma fram till något svar. Dusch, lunch och två colaburkar till det. Fortsatte dricka.

Kom hem på eftermiddagen och vilade på sängen fram till det blev dags att laga middag. Armvärken mildrades sakta, men sitter fortfarande i på morgonen efter.

Får se om den vill springa ikväll, eller om det blir en vilodag idag. Imorgon ser jag fram emot en tur i skogen i stugan, litet skönt stillsamt midsommarfirande i år.

Glad midsommar

Vi ger oss inte