Ett långpass i bra fart och två i lägre varav ett var Lidingöloppet är inte vad som behövs när man vill persa på marathon. Halvåret innan Stockholm marathon snittade jag 62km per vecka, därefter 48. Nå väl.
Vaden har långsamt blivit bättre och idag sprang jag 14kilometer som ligger någonstans i trakten av det jag skulle vilja hålla på lördag. Jag sprang på känn utan klocka och med okej puls. En bit ifrån tröskeln. Inga känningar i någon kroppsdel, bara litet i låren men inte något konstigt med tanke på kuperingen.
På lördag förutspås nollgradigt eller kanske till och med minusgrader. Jag brukar gilla att springa i kyla, men har aldrig sprungit tävling så kallt. Det ska bli intressant. Förhoppningen om ett rejält pers lär stanna vid en förhoppning. Nu är frågan om jag ska springa defensivt eller chansa? Jag har ingen lust att springa på säkerhet. Satsar på 1:40 på halvan och sen får vi se var väggen kommer, där, eller senare. Kanske är det vaden eller krampen som kommer krypande?
Brorsan är inte heller i form. Han hade taskig uppladdning i våras och skippade Stockholm. Nu är det knät som spökar efter upptrappningen.
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar