Jag sprang en kortmorgonjogg från hotellet igår med Iphonelampan som hjälp. "Hjälp".
Dimman kom bildligt talat förra tisdagen. Efter söndagens lyckade långpass var jag taggad och anmälde mig till Vintermarathon. På tisdagslunchen stack jag ut med några kollegor för en lättare jogg på Karlberg. Jag tänkte att litet mjukt underlag säkert skulle vara bra. Eftersom kollegorna inte är så snabba var det ett bra sällskap. Dock gick det för lätt så de släppte efter hand. Efter bortåt 8km kände jag en allt starkare trötthet i högervaden, och därefter har den inte varit sig lik. Det är inte så tydligt smärta utan mera en trött muskel, den fick vila över torsdagen och sen på fredagen gav jag mig ut igen. Efter ett par kilometer höjde jag tempot för ett planerat progressivt pass. Efter fem bra kilometrar sa vaden ifrån. Efter åtta stannade jag och ringde efter hämtning. Sen blev det helvila hela helgen.
I måndags kort löpbandsuppvärmning med ett styrkepass i gymmet. Kännas ingenting i vaden så jag tyckte att en morgonjogg skulle passa bra som start på en mötesdag. Tog det väldigt lugnt och det blev bara 5km i mörkret och dimman. Resten av dagen hade jag ont och vaden ömmade. Framåt kvällen och under flygresan hem släppte det dock.
Idag känner jag fortfarande av det och har bestämt att vila idag. Just nu är detchans för en DNS och annars är risken för DNF överhängande. Jag tror att jag satsar fullt och så får vi se hur långt det håller. Ingen idé att tjafsa. Ska man bryta ska det vara efter en ordentlig insats. En dryg vecka återstår, sen blir det säsongsvila från löpningen med nystart mot Stockholm i december.
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar