Lidingöloppet blev en bra nystart. Efter några veckor av bra
fartträning och med relativt kuperad sådan, kunde jag springa loppet
avslappnat. Hade bestämt på förhand att inte köra för hårt, och det var bra, då
jag dels var väldigt trött i mål (för få, läs inga) långpass och sen fick snabb
återhämtning.
Jag vilade söndagen och sprang ett kort lugnt pass på
måndagskvällen med äldste sonen. Det kändes i vaderna att jag fått jobba.
Däremot var det lagom att komma igång direkt, för tanken är att springa en mara
innan årets slut. Troligen blir det Vintermarathon. Brorsan är anmäld, så
motståndare finns!
Tisdag-onsdag-torsdag sprang jag korta lugna distanspass
mellan 7 och 10km, med allt lättare ben. Två av dem sprang jag på Karlbergs
kuperade terrängspår, som jag utnyttjat en hel del under hösten. När fredagen
kom var jag sugen på litet mera fart, men då det blåste ganska hårt fick det
bli en tröskelvariant. Efter kort uppjogg körde jag tre gånger två kilometer i
4:20tempo runt Krillan med en minuts joggvila. Medvind på första rakan, och
stark motvind på upploppsrakan. Kändes som att det blåste hårdare på den andra
rundan, som stannade på en bit över 4:20. Sen lättade det inför sista och jag
kunde komma ner mot 4:17 med ett sista nittio varv. Jag brukar tycka att det är
svårt med fart tidigt på morgonen, men i den vackra morgonen var det skönt att
springa ur kroppen. Det fanns gott om krafter kvar, så jag hade både kunnat
springa fortare och ytterligare en eller två repetitioner. Det var förmodligen
bra att jag inte gjorde något av dem.
I lördags sköt jag upp passet till sena kvällen då jag fick
sällskap av yngsta dottern på en lätt femkilometerstur hemikring. Skönt att
fortsatt kunna springa i shorts, även om vi var litet frusna av det för min del
lägre tempot.
Igår var det dags att äntligen få till ett långpass. Har
bara fått till ett par 20kilometersrundor efter Stockholm marathon, bortsett
från förra helgens Lidingölopp. Nu har jag planerat tre till under oktober, så
får vi se hur det faller ut. Fem stycken borde kunna räcka för en mara, men då
får känslan bli bättre än igår. Efter en jobbvecka i Pureflowskorna, tog jag
åter på mig Lidingöskorna, Saucony Kinvara (ja inte Lidingöloppsmodellen, utan
mina sexor). Jag trivs allt bättre i dessa, och springer bra i dem. De passar
mig utmärkt åtminstone upp till Lidingödistans. Till lunchen åt jag bland annat
några hemgjorda hamburgare, på en färs av suspekt kvalitet. Det skulle visa sig
ödesdigert. Vilade någon timma efter maten, och packade en flaska vatten i
flipbältet. Först tyckte jag att den skar in i ryggen och var orolig för
skavsår, men det var obefogat. Den la sig bra till rätta. Joggade iväg, osäker
på riktning, valde mellan två spår. Till sist valde jag norrut, runt
Garnsviken. En klassiker i mitt maraträningsprogram. Det brukar bli ett par tre
stycken varv där under vårarna. Ganska snart började jag känna av magen. Inte
så att jag behövde gå på toa, men sura uppstötningar och kramper och svid.
Tänkte att det ger säkert med sig om jag sänker tempot ytterligare. Kravlade
mig fram med knappt styrfart, och kämpade tidigt med onda tankar, ömsom vända
och ömsom ringa dottern och be om hämtning. Tänkte att det skulle då tusan att
vika ner sig bara för litet magvärk. Körde på och borrade djupt. Försökte låta
tankarna gå i olika riktningar. Vägen är ganska kuperad, och smal, dessutom
hade de lagt på ett nytt slitskikt med en del rullgrus. Trampade på och
bestämde mig för att dricka i första riktiga backen, ungefär efter femton
kilometer. Hörde en massa sirener, och tänkte att det skett en olycka på
motorvägen, som ligger någon kilometer bort. När jag nådde Brottby och kom in
på gamla Norrtäljevägen, såg jag att det stod flera brand- och polisbilar vid
några baracklängor. Det rök ur ett inslaget fönster. Passerade på för långt
håll för att fråga vad det rörde sig om, och ville inte störa arbetet. Mötte
sedan ytterligare polis- och brandbilar längs vägen.
Uppe efter Össeby-garnskyrka kommer sedan den första backen.
Jag har nog aldrig gått i den förut, men idag, med onda magen kändes det lagom
att lugna tempot och dricka litet. Flaskan var svår att få loss i farten, så
jag var ändå tvungen att stanna för att pilla loss den. För övrigt så funkar
det att stoppa i en ”lidingöloppsflaska” i mitt flipbelt. Bra att veta.
Drack större delen av flaskan, och var litet orolig att det
skulle skvalpa i magen. Det gjorde det inte, utan magsvidet dämpades en del.
Fortsatte joggandet, och kunde skingra de onda tankarna. Kände att jag skulle
klara av hemvägen också. Hakungebacken kunde jag trippa lugnt uppför, och sedan
njuta litet av nerförsbacken mot Österåkerskyrka.
När jag kom inpå Sockenvägen var jag dock återigen sugen på
att ringa efter hämtning, trots att det återstod mindre än fem kilometer.
Stannade till på CircleK macken, och köpte en burk cola som jag girigt sörplade
i mig. Tror att cola, trots bubblorna, är – som Björn Sunesson brukar säga –
det bästa på långpass.
Efter colan veka jag av längs Åkersbergakanal, och räknade
litet på hur fort jag behövde springa för att komma under sexminuterstempo
totalt. Nå, det hjälpte inte, utan jag höll fortsatt lugnt joggtempo, och låg
puls. Den landade på 128 i snitt, så det var ingen direkt urladdning. Kom hem
och drack säkert tre liter under kvällen. Var tvungen att stiga upp och kissa
mitt i natten, men då kände jag att törsten lagt sig.
Skönt att ha detta avklarat. Det var mera mentalutmaning än
kondition den här gången. Konstaterade att jag aldrig tidigare sprungit den här
rundan över 5:32 i snitt. I sju av tio tidigare vändor har jag legat under
5:20. Nu gick min ”snabbaste” kilometer på 5:34. 2014 sprang jag fyra gånger,
på i snitt 4:55, 5:04 , 5:17 och 5:18. Där är jag inte ännu. Nästa helg hoppas
jag kunna vara i bättre form, utan lunchburgare.
Det blev en sjuttiokilometersvecka, och med fredagens
intervaller, landade månaden på 200km, vilket jag satt som ett minimum. Om jag
lyckas få till ett snitt på 25mil, kan jag toucha 300mil för året. Inte omöjligt,
men det kräver en ordentlig insats under oktober. Inga resor inbokade, så
omöjligt är det inte. Siktar på 30mil i oktober, så kan det gå. November brukar
bli lugnare, innan riktiga maraträningen börjar i december. Till våren skall
det bli femte raka Stockholmsmaran, och då hoppas jag vara i 2014års form, fast
slippa den där otäcka veckan innan maran förkylningen. Det borde vara dags att
få till ett ordentligt lopp i Stockholm. Åren tickar, och det kommer att bli
tuffare och tuffare att motivera en hård satsning.
Vi ger oss inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar