Jag satt och läste en
intressant och informative artikel av tränaren och inspiratören Jason Fitzgerald
på Strength running. Han har ett trevligt och väl underbyggt anslag i sina
texter. De är ordrika på ett amerikanskt vis, men trots detta inte så där
överdrivet skrytsamma som det brukar bli när amerikaner skriver. Nåväl, just
den här gången, liksom många andra gånger, handlar hans text om att för att bli
bra måste man ge sig tid. Om man är nybörjare kan man inte bara ge sig den på
att öka upp sin veckomängd hänsynslöst och tro att man kommer att kunna kapa
personbästan på löpande band (sic!). Ett problem is sammanhanget är det som jag
tror de allra flesta upptäcker. Vi har hört att det är så enkelt med löpning,
det är bara att ge sig ut. Om jag talar för mig själv, så hade jag innan jag började
träna regelbundet aldrig funderat på det här med löparskador. Visst hade man hört
om stjärnor som skadat sig, men de tränar ju på så hög nivå, ligger på gränsen
till vad som är fysiskt möjligt, tänkte jag. Jag sprang och startade
försiktigt. Full gas i 500meter och sedan tvärstopp med håll och spykänsla. Sen
500m hem i lugnt joggande tempo. Totalt en kvarts löpning. Dag 2 lyckades jogga
ungefär 2km på runt samma tid. Dag tre blev det 3km. Sen tänkte jag att det är
nog bättre om jag vilar någon gång emellan. Därefter körde jag på och efter ett
par veckor sprang jag 5km i ett sträck, fyra gånger i veckan. Alltid så fort
som möjligt, jagandes pb på varje runda. Efter ungefär två månader började det
skära oroväckande i vänsterknät. Efter ytterligare ett par rundor tog det
tvärstopp för det gjorde så ont. Vilade några dagar, började om. Smärta, vila,
börja om. Höll på ett par månader och tragglade. Började leta på internet efter
vad det var för hemsk skada jag ådragit mig, om det krävdes operation, om jag
nu fick lida för 40 års försoffande? Bestämde mig för en quick-fix. Köpte
löparskor. Här tog min historia en oväntad vändning. Med de nya skorna sprang
jag två rundor, och sen försvann knäproblemen. Därefter byggde jag upp mig
under ett drygt år från 5 till 15km. Sprang mina först millopp – debuterade på
48.15 tror jag det var, ungefär femte gången jag sprang en mil. Efter ungefär
1,5års träning bestämde jag mig för att satsa på Stockholm marathon. Jag hade
gjort 46minuter i Hässelby, och tyckte att visst, 3:30 såg ut som ett lämpligt
tidsmål. Skaffade nya skor, och efter två månaders snabb ökning av veckomängden
skar det till i knäet. Nu hade jag hållit på i två år nästan med löpning, och
ändå drabbades jag av detta. Vad händer. Förra gången funkade det med nya skor,
så jag provade det igen. Efter någon vecka försvann knäproblemen. Jag fick till
3:40 på maran, efter att ha debuterat också på halva distansen på 1:39. Poängen
nu då, är inte att skryta och visa upp mina tider, utan det handlar bara om hur
jag angrep löpningen – jag sprang. Full stop. Jag gick inte in och letade efter
vad jag måste göra också, om jag ville träna rationellt. Jag upptäckte längs
vägen, att jag gillade löpning, att det gick bättre och bättre, men det var
först när jag kommit in i det som jag började aktivt söka på the whys and buts
och hur det kom sig att skadorna uppkom. Jag hade väl ingen lust att hålla på
med alternativa övningar och tyngder och den enda orsaken att gå in på gymmet
var att där fanns ju löpband för tråkiga dagar. Även fast all kunskap finns
(och för all del fanns) tillgänglig på tex internet (med det menar jag att den
var relativt enkel att leta reda på, krävs ju ingen tur till biblioteket på GIH
eller så), så letade inte jag efter detta. Löpning är ju så enkel. Sprungit har
man ju gjort i alla tider (till och med jag, även om den efter sekelskiftet
varit mer sporadisk) och det gör en frisk, inte skadad.
Jag är inte säker på att
jag själv hade kunnat ta mig tillräckligt i kragen om jag vetat på förhand vad
som skulle krävas (okej, kan vi ju säga, du har ju själv valt att springa litet
mer än vad som ”hälsan” kräver). Livet är ju bra knasigt, tycker ju om
variation, både kropp och själ och mage. Varför skulle det vara så annorlunda i
fallet löpning. Det Jason skriver är de tre huvud regler som finns, är att man
skall ha tre huvudmoment i sin specifika löpträning (långt, snabbt,
jättesnabbt), man skall ha tålamod (Anders Gärderud brukar få äran för formeln
2*7*52*5), och att man skall tänka på sig som en atlet, inte löpare enbart. Dessutom
lägger han till faktumet att man kan träna som eliten, det viktiga är bara att
skala om det till sina specifika förutsättningar. Jag tränar numera en av mina
söners innebandylag, och har gått ett par tränarkurser där. Där delar man in
individen i tre delar, människan, atleten och spelaren, så tanke sättet är väl
ganska universellt.
För egen del har jag lärt
mig under vägs lie om vad som funkar för mig, och vad som krävs av mig. Jag
känner mig, som 47åring, fortfarande i början av min ”löparkarriär”. Mitt mål
är att vara på topp till Stockholm marathon 2018. Det blir några månader innan
jag fyller femtio. Det är min långsiktiga plan. Det är mitt ”smart”a mål, och
drömmen är under 3timmar. Jag har inte gett upp det målet efter fyra säsonger,
men vägen dit är inte rak, och inte fylld av häftiga snabba sänkningar av
personbästat. Jag har följt generella program hittills, det mest lyckade
upplägget var när jag ville revanschera mig efter 2013 års premiär mara. Jag
lyckades hitta ett program som passade mig exakt, där tider och distanser var
som fot i sko för mig och som resulterade i att jag sänkte mitt pb med nästan
13minuter, på fyra månader. Det tog sedan ett och ett halvt år att slå det
personbästat. Jag var övertygad om en rejäl kapning redan sex månader senare,
men drabbades av en rejäl förkylning inför SM 2014. Ifjol tog jag det litet
lugnare med träningen. Efter att ha slarvat bort höstsäsongen med ett
misslyckat Lidingölopp och min segaste mara hittills, ville jag bara komma
tillbaka där jag var ett år tidigare. Efter 2015 års två sommar maror, och ett
hyfsat (känslomässigt) Lidingölopp drog jag på mig min hittills svåraste
förslitningsskada. Därför bestämde jag mig för att låta atleten vara med i
loppet. Nu blir det gym och alternativ träning som komplement. Under knappt två
månader körde jag på med fyra fem timmar i gymmet, medan jag sakta åter kunde
börja springa.
Nu springer jag igen och
har börjat säsongen med två gånger 3+1 vecka. 3 veckor tuff träning, en vecka
lugn. Just nu är jag i en lugn vecka, och det behövs. Jag avslutade förra
veckans 75km med 19kilometer i tänkt marafart, med några inlagda fartökningar
på mitten. 19km på exakt 1:30 är ganska långt ifrån mitt halvmaratempo, men
ungefär 12sekunder under mitt pb på maran. Jag var helt färdig i måndags, och
gjorde bara enklare övnningar i gymmet. Igår joggade jag en mil på lunchen, men
det är först idag som jag känner mig återhämtad. Jag är inte riktigt redo för
att träna så snabbt ännu. En orsak var nog att jag körde i mina Adidas Feather. De börjar bli litet till åren, och är ganska tunnslitna. De känns grymt sköna under löpningen, men när man kommer till distanser långt över milen, så blir fotleder och fötter ganska trötta, vilket sedan sprider sig uppåt. Det sköna var dock, att jag kunde genomföra hela
passet utan problem, och ändra fart till och från. Jag tryckte på i backar, och
var inte slut vid hemkomst heller. Men trött var jag. Men där är min plan just
dessa vintermånader. Jobba med fartuthållighet och distans. När mars kommer
skall jag vara redo att börja klättra mera i backar igen. Men nu skall det bli
en helg med skidåkning. Det var länge sedan. Det skall bli härligt att få känna
litet alternativ träningsvärk!
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar