lördag 6 juni 2015

Österåkersmilen 2015 racereport

Det blev ett glänsande silver på gårdagens årliga hemmalopp. Jag hade satt guld - silver- brons målen efter uppfyllnad av de tre delmålen 1) slå min granne, 2) förbättra fjolårets placering och 3) förbättra tiden. Jag slog grannen med tre minuter, på en tid som var en halv minut bättre än i fjol. Däremot var det många snabba med i år, så jag föll från 44e till 51a plats bland männen.
Tiden, 41:10 är väl inget att skryta med, men jag hade inte förhoppning om någon maxutdelning. Det är så här det ser ut just nu.

Det har varit en helt galen vecka. Först Stockholm marathon som naturligtvis präglat resten av veckan, iform av utebliven träning. Jag sprang 3,5km i onsdags morse, det var allt som hanns med. Söndag-måndag-tisdag delade jag min tid mellan datorn hemma, för litet jobb, och att fixa inför onsdagens studentmottagning. Ständigt uppdaterade väderleksrapporter om hotande regn. När väl onsdagen kom, föll regnet på förmiddagen och vi kunde sitta ut med våra gäster och fira äldsta dotterns student ordentligt.

Torsdag-fredag hade jag en del att ta igen på jobbet, så det fanns inte tid till träning. Vila sig i form har man ju hört talas om skall vara bra?

Igår hade jag en annorlunda uppladdning inför loppet, som i år skulle gå som kvällslopp, start klockan 20. Fjolårets trea, och årets kung på landsvägslöpning, Abraham Adhanom var dragplåster. Han vann på det osannolika banrekordet 29:35.

Vi var bjudna på en studentmottagning vid fyratiden, och satte oss till bords vid fem. Smörgåstårta och lammkotletter samt chokladtårta och två flaskor alkoholfritt öl la grunden till kvällens övning. Kanske bidrog detta till att minska nervositeten. Middagen var ungefär fem kilometer från starten, till vilken jag cyklade så jag kom fram en knapp halv timma innan. Det är en skön 18gradig solig försommar kväll. Så fint det kan bli. Vet inte om jag vill ha varken varmare eller kallare på detta lopp då det är publiken som gör det. Jag joggar litet längs en gata parallell med upploppet, och stöter genast ihop med Adhanom. Men jag vill inte störa hans uppladdning utan springer ett par stegringslopp på måfå innan jag letar mig in i startfållan. Träffar en del bekanta och min grannes fru tycker jag ser sliten och trött ut. Jag berättar att jag planerar att slå hennes make, och hon skrattar och säger att det får jag göra.

Det som inträffat redan på morgonen är att jag inte kan hitta min gps-klocka. Jag har bara min Pebble, som inte visar sekunder. Enda sättet att få den att funka är om den kopplas ihop med telefonen och runkeeper appen. Så jag är "tvungen" att trycka ner telefonen i splitshortsens lilla ficka där den samsas med cykel och husnyckel. Det är litet struligt, så ca en minut innan startar jag appen med en minuts fördröjning, och stoppar ner telefonen. Sen går skottet plötsligt och folk rusar iväg. Jag har en ganska bra position, och tänker att om inte klockan funkar så tar jag hjälp av någon jag vet springer i rätt tempo. Har en av sonens kompisars pappa som är god för 40minuter, och tänker ta rygg på honom. Tyvärr tappar jag honom ur sikte redan vid starten och resten får jag köra på egen hand.

Efter ungefär två kilometer når man bortre delen av banan och bron över kanalen. Här passerar jag min granne och bronset är hemma. Fast, ja, det vet man ju inte liksom. Det är ganska trögt, och jag tror att jag ligger ganska bra till. Har uppfattningen om att kilometrarna rullar på i ca 4:05fart. Det är aldrig bekvämt, ofta ganska obehagligt. Här inne på fjärde kilometern ser jag Lennart joggande vid sidan av banan. Tänker skrika något, men kommer på att det är jag som tävlar och då behöver man inte skrika :D. Har ett lugnt löpsteg inser jag på upploppet, och tror att jag kunnat kapa en del om jag faktiskt varit mera aggressiv. Å andra sidan vet man inte vad som kunnat hända. Fajtades med begynnande håll på andra varvet ändå.

Vid varvningen blev jag konfunderad av klockan. Den visade 20:20:11 tror jag. Eftersom loppet skulle starta 20:00 så var det ju bara att ta bort timman, men jag klarade inte det utan försökte fatta vad det stod. Jobbade på bort mot femte och sjätte kilometern. Plockade en plats tappade en plats. Precis innan bron fick jag se hur en av de duktiga tjejerna i Åkersberga tvärstannade. Jag pratade sedan med henne efter målgång, och hon hade fått håll. Jag sprang på sen ner längs kanalen och hade det allmänt jobbigt. Jag såg hur mängder med folk försvann på första varvet, och gissade att jag skulle få problem att matcha placeringen. Så blev det ju också. Längs den trånga grusdelen vid kanalen hade jag sällskap med två andra löpare, en tjej och en kille. Jag sprang förbi dem och kutade sedan uppför backen och över vägen. Där tog jag nästa plats. En stackars kille som jag såg hur det smällde till för och han fick tvärstanna.

Nu var det bara två kilometer kvar och jag hade ingen hjälp från någon löpare. Sprang längs villakvarteret och blev påhejad av någon kompis. Svängde ner mot 9km passeringen och tänkte nu behöver jag bara hålla 4:30tempo för att klara 42minuter (som jag sagt på kalaset att jag skulle göra). Hade lyckats missa att synka min klocka vid 5km passeringen, men trodde att det var mycket litet till godo. Jag var säker på att jag var på väg mot 43minuter.

Ner för backen och in mot det långa upploppet hör jag några friska klapprande steg och får plötsligt sällskap av en triathlonkille. Han ökar och jag försöker hänga på. Men jag har inte geisten, utan släpper iväg honom innan förvarningen. Fördelen med detta är att jag kommer in helt ensam på upploppet och får all uppmärksamhet av speakern. När jag ser klockan 20:41:09 inser jag att jag slagit fjolårstiden med en halv minut, trots frånvaro av riktig laddning, en dag mindre förberedelse och minimalt fokus på milen.

Riktigt hög, har jag lyckats för tredje loppet på en månad att slå mitt banrekord, och för andra gången känna en rejäl tillfredsställelse vid målgång.

Dröjde mig kvar en stund, och utbytte litet grattis och lopptankar med bekanta. Missade grannens målgång, men träffade honom efter en stund. Sen kom hans fru in, som jag sprang TEC med i april. Hon hade inte haft något tidsmål utan hjälpt en vännina in under 50minuter.

En sak som slagit mig under dagen är att jag aldrig under loppet kände av baksida lår. Trots att jag emellanåt sprang ner mot mitt max stramade det aldrig. Idag har jag bara haft "tävlingsvärk"! Jag tar ut allt i förskott och räknar med att jag vilat bort skadan under den senaste veckan. Bra.

Nu känner jag mig ganska trött i kroppen. Två urladdningar på en vecka gör en trött. Men ändå ganska stolt att trots min sena start i livet lyckas genomföra detta med skapliga tider. Tider som jag fortfarande räknar med att kunna pressa under ytterligare något år. Efter nästa lopp, Vibymarathon, planerar jag att göra en liten fartsatsning, kanske kan målet sub40 på Hässelbyloppet vara något. Brorsan sa att han anmält sig, så varför inte?

Vi ger oss inte

4 kommentarer:

  1. Två urladdningar känns som en underdrift. Ett millopp bara en vecka efter maran är imponerande, det hade aldrig jag klarat förra året.
    Respekt! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Idag känns det ordentligt i låren så urladdning var det.

      Radera
  2. Hej Urban.

    Väldigt bra kämpat. Som sagt, 2 sådana insatser med så lite mellanrum det är bra gjort.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nisse. Det är ju litet kul att testa sina gränser, fast förmodligen hade det gått bättre om man börjat med milen.

      Radera