Långdistans, långpass med TSM och allmän seghet

Just den här tiden på året är känslorna kluvna. Å ena sidan börjar temperaturen att stabilisera sig på högre nivåer och naturen börjar grönska och det blir lättare att ta sig ut. Å andra sidan så har jag de tre senaste åren varit så hårt nedtränad och tung att det känts som en omöjlighet att springa ett maraton inom en månad. Eller vad sägs om en halvmara om en vecka. 
I år verkar det som om åldern trilskas litet, jag hade större volym och bättre fart för ett år sedan, men ändå är det som att skadorna kommit i år. Framför allt är det vänstersidan som är besvärande.Inför nästa säsong skall jag köra mera alternativträning och stärka upp låren. 
Nå, nu är det fem dagar kvar till Kungsholmen Runt och dess halvmara. Blir spännande i år då det skall vara SM ocks å. Min form däremot är ett stort frågetecken. I februari var jag övertygad om att jag skulle kunna förbättra fjolårets 1:31:xx och komma ner en bit under 1:30. Lårskadan som jag ådrog mig för några veckor sedan börjar mha rehab och försiktigare löpning läka, men än är den inte helt bra. Det betyder att jag kommer att springa mycket på känn, och se till så att den inte går upp, nu när det snart är dags för Stockholm marathon. 
I fredags planerade jag ett långpass, men det slutade som ett halvhjärtat distanspass. Sprang längs Roslagsbanan, och ner mot Arninge och sedan genom villakvarter i norra Täby.

Ganska makligt tempo, inte alls i form helt enkelt.Därför vilade jag i lördags från allt vad träning heter. 
I går passade jag på att hänga med TSM-gruppen när de sprang det andra varvet på Stockholm marathonbanan. Jag brukar se till att göra det varje år, förutom att jag dagligdags springer delar av banan, som Odengatan, Söder och norr mälarstrand tex. 

Jag valde at springa med den näst snabbaste gruppen, den som har målet 3:15. I dagsläget är jag långt därifr ån, men de sprang i 5-tempo, och det skulle bli ett kvitto på om det går att g öra något alls i år. Jag tyckte det var ganska ryckigt tempo, ibland bvar vi nere på 4:30, ibland uppe på 5:10, det tar ganska bra på krafterna, plus att banans andra varv är ganska utmanande, inte minst psykiskt efter passerad halvmara när man ger sig ut mot frihamnen och sedan Djurgården. Fem-tempo kändes lätt och behagligt hela vägen, kunde springa och småsnacka med olika medlöpare under vägen så det kändes bra. Väl tilbaka inne på stadion hämtade jag min tunna ryggsäck, fyllde mera vätska i flaskorna, och joggade norrut. Vi fick ihop drygt 26km genom Stockholm och sedan skulle gruppen fortsätta en mil till, men åt ett annat håll, jag ville hemåt. 
Så jag följde E18 norrut, motsatt mina vanliga morgonjoggar, och det är ganska myckket uppför när man springer norrut, så efter 33,5k totalt på klockan stannade jag och väntade in tåget. 
Så 26 dryga kilometer gick bra att springa i ett tempo som motsvarar 3:30. Med litet tävlingsnerver, bra uppladdning också vidare borde det gå att pressa sig en bit ner mot 3:25? Mindre än en månad kvar! 

Jag sprang för första gången på länge ett långpass i mina Adios Boost. Det kändes stabilt. Ifjol var jag i valet och kvalet om jag skulle ta dem till maran. Jag körde ety 37km pass i maj då jag testade dem, men sen när det väl kom till kritan bågade jag inte då jag trodde att de var för odämpade. Då sprang jag i mina pureflow3or och de har aldrig blivit de riktiga favoriterna som 2orna. I år funderar jag på adiosen, testar på lördag. 
Nu blir det en vecka med litet mindre träning. Tanken är att köra ett 800/200 hem från tåget i morgon, och sedan morgonjogg på onsdag. Möjligtvis några korta intervaller på torsdag för att känna på fart och vila till lördag då det blir tävling. Äntligen! 
Vi ger oss inte.