Höstträning

I tisdags gick solen ner över yngste sonens fotbollsträning. Planen är för dåligt upplyst och då det är svårt att få tider på konstgräsplanerna för de yngre, blir det paus i trillandet. Samtidigt är det skönt att säsongen är över, då det känts litet stressat i höst med att hinna hem i tid.

Den egna träningen återupptogs i mörkret efter fotbollen, och blev skönt kort och lugn. Fem kilometer på drygt 27minuter. Det var precis lagom för att få igång benen igen, lagom till att mina lår känts återhämtade.

Jag tog sedan en lika lång morgontur från tåg till jobb, och då kändes benen helt återhämtade, istället började jag känna av flåset litet granna. Det brukar bli litet tyngre några dagar efter blodgivning för att nå ett minimum efter ungefär två veckor. 

På torsdagen frågade kollegan om jag ville med på ett kvalitetspass. Vi joggade ner mot Fredhäll, och körde fem långa och två korta backar. Vi har som mål 2:20 uppför, och nu startade vi på 2:23, 2:25 innan tredje blev 2:17. Fjärde 2:21 och sen fick jag bryta femte.

De avslutande 45s backarna gick dock bra, och det blev ett fint pass.

Idag har det varit innebandy, då jag fick blixtinrycka och coacha äldste sonens lag. Trots att det är 30killar i laget, är det svårt att rekrytera ledare. I och med att fotbollen är över känns det ok att köra litet inomhusidrott med de här också. Men efter två matcher och några mils kuskande däremellan, behövde jag lufta mig litet och rensa skallen, inför veckan som kommer. Det fick bli Runöparkmilen, en lätt kuperad asfaltsfavorit. Jag gick ut i ganska hårt tempo, och kunde sedan öka efter hand. Efter runt 8km började jag känna av vänster lår baksida, men jag försökte öka, och de två närmaste kilometrarna blev rundans snabbaste. Milen passerades på strax under 45minuter. När jag passerat milen slog jag av på takten och lunkade hem. Skön luft och fin temperatur gjorde att det fortsatt gick att köra i shorts och tshirt.

Resten av hösten planerar jag att springa ett längre lopp, kanske vintermarathon, för att sedan ta det lugnt genom november. Tunnelrun springer jag utan klocka med äldsta dottern helt utan tanke på att det ska gå fort. Hon får bestämma takten. Sen är det dags att dra igång vinteruppbyggnaden inför Stockholm marathon. Ett lopp som jag inte anmält mig till, men väl gör snart. Det blir förhoppningsvis tredje raka.

Vi ger oss inte.