söndag 29 juni 2014

Treårsjubileum

Jag började träna litet mera fokuserat runt 2009-2010. Vi hade flyttat hem efter sex år i Italien, och jag hade tagit fram längdskidorna. Kände varje säsong att det var segt att komma igång och tänkte därför börja löpträna litet. Det var väl gott och väl 15år sedan jag sprang kontinuerligt sist och visste inte riktigt hur kroppen skulle reagera. 
Jag började med att ge mig ut i det lokala motionsspåret, och tog två varv på 2,5km slingan i maxfart. Sen kom jag igen ett par dagar senare och gjorde om det. Sen blev jag förkyld och det dröjde några veckor till nästa runda. Sen blev jag förkyld igen och sen blev det vinter och snö, och då kan man ju inte springa...
Under våren planerade jag sedan för att sätta igång ett riktigt löpprojekt till sommaren. Den 28e juni joggade jag en kilometer på 14minuter, eller, jag höll mig i rörelse i 500m och sedan vila och sen 500m hem. 
Höll igång och körde på varannan dag i några veckor och ökade på distansen till fem kilometer. Under hösten hittade jag en favoritrunda som jag sprang varannan gång i ena eller andra riktningen. Sen drabbades jag av löparknä. Vilade och stretchade, och tänkte att det går snart över. Veckorna blev månader, men jag testade emellanåt, med samma negativa resultat. Under hela den här tiden sprang jag i ett par enkla skor från Fila. Inte direkt det mest kända löparskomärket. Vid en jobbresa till staterna köpte jag ett par New Balance skor, och sprang en runda med dem. Sen dess har jag inte känt av knät igen. Det var en märklig känsla.

Det var dock inte sista gången jag kände av kroppens protester, men inget som inträffat därefter har dock varit av samma magnitud. Jag fortsatte dock med löpning rakt genom vintern och våren 2012, och i juni blev det loppdebut med strax över 48minuter på Österåkersmilen. Årets mål var att komma under 22minuter på Bellmanstaffetten, och det klarade jag med runt 20sekunders marginal. Fem kilometer har aldrig varit någon favorit distans, ffa då det varit intimt förknippat med min maximala distans. Sen jagade jag 45min på Hässelbyloppet, men var aldrig nära. Fram till nu hade jag inte roat mig med att följa bloggar på nätet eller träningsprogram, utan kört egen taktik. Mycket byggde på fartlek och lyktstolpsintervaller, men litet för litet i milfart och inga långpass bortom 12km. Det blev 45:5x. 

Här var det en kollega som jag börjat lunchträna med som föreslog att vi skulle satsa på Stockholm marathon. Då började jag läsa på och kolla av olika program och fastnade för Szalkais marathon.se program. Jag modifierade 3:30 programmet, som kändes inom "räckhåll". 
Under våren körde jag fortsatt en hel del längdskidor, och drog på mig en sträckning i höften som tvingade mig till total löpvila några veckor. 
Hade diverse andra volym relaterade problem, men inget som inte gick att rehabba bort. 
När snön smälte bort kände jag mig i riktigt bra form och sprang min första halvmara på 1:39, runt Kungsholmen. På "hemmaplan". Kändes fint inför Stockholm marathon.
Marathondebuten gick väl ungefär som väntat, höll ihop till halvvägs passeringen då jag kände att tempot blev för högt. När jag kikar tillbaka ser jag att jag sprang ganska ryckigt, vilket kan förklara att det blev som det blev. Trots den sänkta ambitionen kunde jag hålla ihop resten och kom imål på 3:40. Först litet besviken och sedan nöjd med att trots allt ha gjort en skaplig första mara vid 45års ålder.

Kickstartade höstsäsongen en vecka senare med låga 43 på Österåkersmilen. Trummade på bra med snabb Bellman, 20,5 och två millopp på 42 och 41 minuter. Kände mig stark och efter att ha följt ett annat 3:30 program bestämde jag mig för att köra Vintermarathon. Den här gången gick det bättre, och målet nåddes med en dryg minut till godo, 3:28.

Därefter kände jag mig litet seg och trött. Hade stegrat träningsdosen från vårens 45 till nästan 60km/vecka och nu tänkte jag vila litet och springa lugnt. Vårplanen var sedan att ytterligare öka mängden och farten.

Lagom till jul slet jag sönder några trådar i vänster vad. Jag har hela tiden haft vänster sida som den betydligt svagare. Tror dessutom att nötandet på vänster vägren, med lutning utåt, kan påverka stabilitet och hållning, så jag försöker undvika alltför rundade vägbanor. En julförkylning hjälpte till att tvinga mig till tio dagars vila. Sen var jag ingång igen och sprang varje dag två veckor i sträck. Första veckan var målet att springa en gång om dagen. Vecka två skulle jag försöka springa 7kmx2 varje dag. Målet var att komma upp i 100km. Vilket jag lyckades med, även om det blev nera blandat än 7x2.

Resten av våren gick bra. Premiärmilen på 40:17, tolfte raka tävlingen med PB. Sen Kungsholmen runt på 1:32. Nu var jag redo för sub 3:20 minst. Kroppen var riktigt sugen på att springa långt. Men så blev jag förkyld och låg däckad en vecka innan Stockholm marathon. Kunde springa och bortsett från att jag fick kramp för första gången så kunde jag hålla ihop på strax under 3:33. Litet bättre än ifjol, men inte som förhoppningen. Fast ingen brådska.

Återigen en vecka till Österåkersmilen. Den här gången kände jag mig mera sliten, och trots att det blev PB på loppet, höll det inte till mil PB. Kanske tredje bästa?

Efter vårens träning har jag haft en del ont i vänster häl, och vad, och skavsår på högerfoten. Inga stora grejor, men irriterande. Tar det lugnt och bygger åter upp volym mot LL träning. Ska bli kul att prova ett lopp som inte bara går på asfalt och som är långt. Hoppas komma ner mot 2:20, men inte övertygad om att jag klarar det i år. 

Avslutade denna vecka med en snabbdistans i fredags. Hade en kollega med från backen dagen innan, och trots att jag höll igen för att han inte skulle tappa bort sig på vägen, kom vi runt milen på 45. Idag är målet en sväng till Domarudden med äldsta dottern. 

Vi ger oss inte!

1 kommentar: