En härlig dag på Fredhäll och lugn sommarlöpning

Det har hunnit gå två dryga veckor sedan blodgivningen. Som vanligt blev det ganska tungt till att börja med, men det är lätt att bära. Dagen efter körde jag ett backpass som brukar vara 5 långa o 3 korta. Målet på långa är 2:20, vilket motsvarar 4min tempo. Korta brukar vara 65s, kanske 3:35 tempo.

Sist var jag där ensam och med utspätt blod orkade jag bara fyra långa, där bara den första var i paritet med tänkt tempo. Idag fick jag med två duktiga kollegor, och då kunde vi dra på. De tre första tog alla 2:20. Det kändes skönt ansträngande hela vägen. Jag kunde mata på bra och släppte den snabbare kollegan under första halvan, men kunde sedan jobba mig närmre under slutdelen. I fjärde vändan kom jag riktigt in i den sköna zonen, och kunde spurta förbi kollegan de sista metrarna. 2:17. Samma känsla även i sista men då uppbådade kollegan sitt yttersta medan jag lyckades hålla för en 2:17 vända till. 

Nöjda joggade vi ner halva backen och drog två 65 rundor. Här släppte jag båda i starten, och jobbade sedan ikapp och förbi ena.  Sen gav snabbkollegan upp och sista gav jag nästan max och med högt och fint löpsteg fick jag 63 på den. 

Helt färdiga kunde vi sedan jogga hem och summera knappt 12km varav 4km i rejäl överfart. 

Hela passet kände jag mig pigg och stark. Det var en riktig runners high. Smolket i bägaren var att det fortsatt ömmar i vänster hälsena. Det tar inte emot när jag springer och gör inte ont när jag går, menfinns där och talar om något. Högerfoten kontrar med en blåsa mellan lilltån och nästa, men det vet jag löser sig. Körde annars med adidas idag. Relativt platta och smala räserskor kan ha orsakat båda skadorna. F.ö. Därför som jag skaffade nya new balance skor. De har litet mera drop, men är väl dämpade och har funkat fint på de två inledande transportlöpningarna. Dessutom var de både färgranna och till bra pris en bra bit under femhundra.

I söndags avslutade jag midsommarhelgen med att ta med äldsta dottern ut till Domaruddens friluftsområde. Hon ville prova på milspåret, så jag lät henne dra. Hon var riktigt duktig, så jag kunde bara följa med och skrika höger och vänster på de ställen där man kan bli litet rådvill. Efter sex-sju kilometer märkte jag att hon började tappa fart, så då gick jag upp och höll i gasen. Väl framme stannade hon i utegymmet, medan jag ökade och tog två varv på 2,5 slingan. Den är relativt flack, så jag är inte jätte förtjust i den, annat än på skidor. De tre varven adderades till 14kilometer, vet inte riktigt var den sista tog vägen.

Det är helt klart att det ger en extra kvalitet åt träningen när man har sällskap. Eller framförallt blir jag peppad att köra hårdare på kvalitetspassen. Sällskap av gamiljen är en rejäl bonus man aldrig kan räkna med. Fast under våren har jag fått med mina döttrar både på distans och intervaller riktigt kul.

Summan är att nu känns det som att jag är tillbaka där jag var i början på maj, innan förkylning, mara och blodgivning. Snart ska jag sätta igång mera fokuserad Lidingöloppsträning. Från asfalt till skog. Det tråkiga är småskavankerna, men med fortsatta styrkeövningar hoppas jag kunna komma till rätta med dem.