Tunnelrun 2017 och nya tag

För några år sedan joggade jag igenom Norra länken med ena dottern i sällskap efter en medioker höstsäsong med tråkiga händelser. I år planerade jag något liknande men med förhoppningen om bättre förutsättningar. Skadefri försäsong och bra känsla under januari och februari med 50mil löpta. Då kom först en förkylning och sedan en ordentlig influensa som medförde ett sönderhostat revben. 

Därför, med formen långt borta skulle detta bli ett funrun med båda döttrarna. 

Vi tog bilen in till jobbet och promenerade till starten i det vackra men något svala vädret. En isande vind kylde en redan stel kropp. Valde tajts och lång T-shirt och tunn jacka under den blå västen mest med hemresan i åtanke. 

Vi ställde upp ungefär i mitten av startfållan eftersom vi inte skulle rusa iväg. Det tig väl en halv minut mellan det att skottet brann av och passering startlinjen. 

Ganska trångt och mycket kryssande de första kilometrarna. Låg några steg bakom tjejerna för att hålla koll. När vi joggade ner i tunneln var det betydligt glesare och därifrån in i mål kunde man springa på okej. Emellanåt blev det tvärstopp när löpare stannade och slängde upp mobilen för att fota. 

Själva tunneldelen var inte mycket att  orda om. Man hann höra och lära sig en del om arbetet och hur den är tänkt förbättra trafiksituationen. I vårt makliga tempo blev det ganska enahanda och samma sträcka över jord, med publik hade varit roligare. 

Efter en fem sex kilometrar när jag märkte att flickorna fortfarande hängde med sträckte jag ut litet och kutade på uppför det som annonserades som en brant som Abborrbacken. Nja. Abborrbacken nås efter 25km löpning på kuperad bana och är nästan en kilometer. Det här var en knix efter sex kilometer eller så. 

I mål på strax över 40minuter utan att känna den vanliga tävlingskänslan av trötthet. Flickorna nån minut senare. 

Vi åt litet nötter och drack sportdryck men ganska snart gick vi mot Medis för att åka till bilen. 

Vi hade trevligt men inte i närheten av samma känsla som 2014.  Hoppas nästa, förbifart-Stockholm blir bättre. 

Nu har det gått en dryg vecka sedan loppet. Formindikatorn på min Garmin, vad den nu är värd, dök från 55 till 47 under sjukdomen. Nu är jag uppe på 51 efter mestadels distans och ett skapligt tröskelpass förra tisdagen. Hade hoppats få till ett långpass i helgen men istället ett medellångt distanspass med första 8 i långpassfart och andra 8 i 30s snabbare tempo. Känslan var relativt god, men en lätt smärta från revbenet kvarstår. Litet som en aldrig fullutvecklad håll på vänster sida (när jag får håll är det alltid till höger). 

I mars var jag förutom att vara sjuk på resande fot och hade dåligt med möjlighet att springa ute. Löpband på hotell är inte alltid så roligt. En gång körde jag 4km ute på en 100m lång parkering, fram och tillbaka runt runt. 

Nu är det dags igen men nu vet jag var jag kan springa. Bara att bita ihop och sedan testa formen runt Kungsholmen i maj. Då får vi se hur maramålsättningen skall revideras. Det blir väl ungefär som vanligt, 3:30+/-10minuter. 

Vi ger oss inte.