Den korta sammanfattningen:öppnade för hårt, drog på mig krampkänningar, och kämpade mig i mål. Tiden 3:48:31, i sammanhanget ointressant. Det tråkiga var att det inte var någon stenhård öppning. Brorsans knä höll fyra varv. Strax före trettio gav han upp.
På morgonen en vanlig tävlingsfrukost med gröt, rostat bröd och kaffe. Sen val av kläder. Beslöt mig för en tunn långärmad funktionströja, nya regnjackan mot blåst och tunt linne med nummerlapp utanpå. Tajts och långa strumpor, mössa, vantar och Saucony Kinvara 6. Valde bort Asics Nimbus som känns så tunga. Möjligtvis ett fel val att springa så långt, i dessa skor med lågt drop. Kanske var det orsaken till den tidiga krampen?
Tog tåget in och träffade brorsan, och en kollega och hennes pojkvän. Köade till majorna i en evighet innan vi drog av ytterplaggen och lämnade in väskan. Han klämma en stor banan på tåget och litet vatten.
Några korta ruscher innan vi placerade oss i startfållan och så gick starten. Öppnade ganska lugnt fram förbi första knixiga backen, och hade strax över nio minuter vid passering varvning ut på första långa varvet. Hörde ganska snart att jag låg kring nittionde plats. Jobbade på och höll ett skönt jämnt tempo runt 4:50. Kom ikapp några löpare som verkade hålla samma tempo, och snart var vi en fin grupp på fem-10 stycken som hjälptes åt i motvinden. Allt kändes perfekt. Tog en geldryck enligt plan efter tio kilometer och fick bra respons. Drack inte mycket vatten och sportdryck bara när det var tre kilometer kvar. Någon gång slets gruppen isär, men jag kämpade i kapp. Såg att brorsan låg några hundra meter bakom under de första varven.
Sen, helt plötsligt, kände jag en darrning i vänstervaden. Ganska exakt vid 20km, när jag tog geldryck nummer två. Bestämde mig för att släppa på tempot men när jag gav mig ut på fjärde varvet så började det rycka ordentligt i vänstervaden och därefter blev det kamp. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu, så kan jag kanske öka på nästa varv, men då började även högervaden strula och sedan var det kört. Nu gällde det att bita ihop, och det var inget vackert löpsteg. Hade sett min "gamla" grupp försvinna iväg, men nu blev jag passerad av massor som jag passerat tidigare. Jag höll ändå negativa tankarna i schack.
Strax efter varvning sista gången såg jag brorsan ombytt och skrek åt honom att hämta ut min väska. Jobbade och räknade för att se hur fort jag måste springa för att komma under 3:50. Såg möjligt ut så länge jag inte gick något. Vilket betydde att jag måste klara mig ifrån kramp. Vid passering sista vätskekontroll tog jag två muggar sportdryck, och gick några steg när jag drck ur dem. Sjuminuterstempo. Känn på den. Sista varvet måste jag klara på under 49minuter. Lätt som en plätt. Visst. Sure. Segt som attan, men ändå kontrollerat. Kämpade och tackade alla funktionärer längs vägen för deras insats under dagen. Vid fyrtio kilometer hade jag sjutton minuter till godo för tre och femtio. Vaderna skrek, men nu var det mycket nerför. Kunde inte riktigt njuta av det, men bet ihop och när jag passerade 35km skylten för sista gången och bara hade kurva och upplopp kvar, visste jag att det skulle gå vägen. Mötte brorsbarn och deras morfar och fick sällskap in mot mål, och kunde glädjas åt att det gick fyra minuter snabbare än för två år sedan.
Ont i låren och rejält nedkyld kort efter målgång promenerade vi till bilen. Hem till ett varmt bad och sen Halloween fest på kvällen.
Inte mycket att tillägga. Hade värk i låret från start efter pingisbordsincidenten i torsdags, men tror inte det hämmade mycket. Det är frånvaron av kontinuerliga långpass och den relativt låga snittmängden som gav förväntat resultat. I och med att öppningen inte var särskilt hård, så tror jag inte att ens en sänkning till fem tempo hade hjälpt. Möjligtvis var skovalet fel, men idag känns det ganska bra, även om jag är trött (drack ett par glas vin och en öl, så inga excesser i firandet).
Åtta maror nu, och ännu inte den riktiga fullträffen. Vintermaran '13 och Stockholm '15 lyckades jag hålla fint och jämnt tempo i nivå med min kapacitet. Att höja ett snäpp kräver långpass och långpass i fart. Igår gick det ju bra att hålla jämnt 4:50 i halva loppet.
Nu blir det vila och sedan nya tag i december mot maran 2017.
Vi ger oss inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar