Grus i dojan

Mina favoritskor för distanspass från milen till halvmaran är Brooks Pureflow. Jag köpte mitt första par, tvåorna, 2013 på rekommendation. Då, liksom nu körde jag långpass i Asics Nimbus, men tyckte de var litet klumpiga och tunga. Pureflowskorna är betydligt lättare, men fortfarande ganska klumpiga. De har ordentlig dämpning som passar mitt tunga steg - jag väger mellan 78-82kg beroende på säsong ;) - och ett lågt dropp som jag hoppades skulle hjälpa mig att få ett naturligt steg. Vad nu det är. 

De första generationerna var ganska fula. Litet som när man såg Renault Megane II eller varför inte Fiat multipla. I mitt första par satte jag direkt milrekord. De höll bra dämpning i ungefär 80mil, sen verkade de tröttna, vilket gjorde att jag använde dem mer sällan men jag luftar de fortfarande ibland och de har runt 130mil nu. Då skaffade jag ett par treor och var så pass nöjd att jag sprang Stockholm marathon 2014 i dem. 

Sen hällde jag en spann målarfärg över dem och de blev sig aldrig lika. Utseende mässigt, och jag var inte mer sugen på att ta på dem. Dessförinnan använde jag dem ofta som "jeansskor" till vardags. De såg mycket mera diskreta ut än de orangea tvåorna. 

När jag julen 2014 ville ha ett par nya fick jag istället ett par Saucony Ride som är mina nu längst sprugna skor med bortåt 180mil. Trots detta var det något jag inte gillade med dem så i somras blev jag glad när jag i en butik i USA hittade Pureflow 5 i snygg diskret svart design. De satt dessutom bättre än treorna och kändes som hemma. 

Sen i somras springer jag nu mina lunchpass i dessa. De har dock en stor nackdel upptäckte jag i veckan: de plockar grus en masse. 

Ett kort lunchpass och fullt med sten under skorna. Klart irriterande när man hör det omisskänneliga knastret där det inte borde höras. 

För övrigt är det mellanläge just nu. Efter Vintermarathon vilade jag från konditionsträning fyra dagar. Sen kom snön och jag passade på att ta fram löparskidorna. Jag är ingen stor skidåkare men jag märkte direkt att det gick betydligt bättre dessa första turer än det gjort förr om åren. Det var så min löpning började, att jag ville kunna åka skidor bekvämt. Litet ont i ljumskarna på söndagen då det blev en lugn mil på smältande underlag. 

I måndags blev det fyra kilometer löpband och litet gym. I tisdags 3x5x40/20 på löpbandet. Växlade mellan 16 o 12km/h. Knappt sju kilometer. Sen två lunchmilpass kring jobbet i solsken. Varken fort eller långsamt. Bekvämt. 

Nu har jag litet förkylningskänning, medt retande hosta så jag har vilat fredag-lördag. Får se om det blir en sväng idag. Annars tar jag det som känns bra fram till 7:e december då jag börjar jobbet mot Stockholm marathon. Det blir femte starten och jag känner att jag nu vill komma tillbaka till 2014 års form och köra halvmaran under en och trettio innan juni. Det kommer att krävas jobb, och jag känner ett sug efter att äntligen få bitarna på plats. 

Vi ger oss inte!