Jag hade inte läst eller uppmärksammat löparbomen speciellt eller haft många vänner som sprungit mycket. Istället har det blivit en, som säkerligen många känner igen, ad hoc resa.
Ibörjan planerade jag för varannandagslöpning och byggde upp mig mot fem kilometer. Efter ett tag kom jag till en punkt där jag startade tidtagningen hemma och sprang min runda högervarv eller vänstervarv för att få jobbiga backen ömsom i början ömsom i slutet. I början tog det 35minuter efter någon månad 30 och därunder. Samma runda så snabbt som möjligt tre-fyra gånger i veckan. Sen fick jag ont i knät och började googla. Konstaterade felaktigt att det var löparknä, när det egentligen var hopparknä. Sprang mer sällan. Sen köpte jag ett par nya skor. Ett par billiga New Balance. Efter första rundan försvann det onda för att hittills inte återvända. Oklart vad som egentligen hände.
I november sprang jag för första gången 8km och sen började jag variera längden mellan fem och sju kilometer. Nu skaffade jag runkeeper appen och började registrera rundans längd och tid. Ett kul hjälpmedel som gjorde att jag blev fast. Nu sprang jag inte bara för rekord utan höll igång med jämnt tempo. Fem minuter per kilometer plus minus tio sekunder. Där är jag fast än idag på mina distansrundor.
Sprang någon längre tur av misstag och någon enstaka mil.
Under våren 2012 började jag köra litet fartlek typ lyktstolpsintervaller för att få fart och i juni första Österåkersmilen på drygt 48minuter. Sen lovade jag kollegorna att springa min sträcka på Bellmanstafetten under 22minuter. Hård sommarträning gav resultat. Premiären på 21:40.
Efter 46minuter på Hässelbyloppet föreslog kollegan att vi skulle anmäla oss till Stockholm marathon. Det gjorde vi. Ökade träningsmängden och följde i stora drag Szalkais 3:30 program. Ett första test våren 13 var Kungsholmen Runts halvmara på 1:39. Tyckte jag låg bra till för 3:30 men tappade från halvvägs in i mål på 3:40 på maran.
Sen var jag fast och på hösten 3:28 på vintermarathon.
Under dessa fem år har jag i snitt sprungit varannan dag. Fast numera ligger jag oftast på fem a sex dagar per vecka litet beroende på säsong. Jag märker tydligt hur intensiteten påverkar mängdtoleransen. När jag vill springa mycket klarar inte kroppen av högt tempo. Mina mängder är ju fortfarande ganska små, men från 50-80km per vecka är 60% skillnad och speciellt första maraträningsåret fick jag höft och knäproblem. Jag har fått alla klassiska löparrelaterade småskador, men det var först i höstas som jag tvingades till en längre paus efter en inflammation i fotleden. Då tvingade jag in mig i gymmet och alternativtränade på crosstrainer och roddmaskin och körde rörlighet och styrka utan vikter.
Jag gillar att springa, jag gillar inte att vara inne i gymmet. Jag inser att om det med stigade ålder, 47 nästan 48 nu, ska gå att springa fortare och långt så måste jag under de intensivare perioderna jobba med styrka och rörlighet.
Nu är det lugn transportlöpning på morgnarna och korta kvällsjoggar i den sköna sommaren som gäller. Då går jag inte in i gymmet!
Igår blev det min ursprungliga runda om 5km som jag sprang i skönt tempo tio minuter snabbare än första gången för snart fem år sedan. Det kändes skönt. Förkylningen på väg bort, Lidingöträning en bit bort, snart semester och mera löpning.
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar