För tre år sedan anmälde jag mig till mitt första Stockholm marathon. Dittills hade jag nöjt mig med att successivt förbättra mina miltider. Min första tävlingssäsong var målet satt till sub45, vilket jag missade med en knapp minut i Hässelby. Samtidigt var årets viktigaste mål att springa Bellmanstaffetten sub22. 21:40 fick jag och var riktigt nöjd.
Efter att ha börjat prova litet längre löpturer på över timman tyckte jag det lät kul när kollegan föreslog Stockholm marathon. Kollade litet och missförstod nog en del om träningsupplägg, men var övertygad om att 3:30 var ett lämpligt tidsmål. Det skulle ta tre starter, men i alla fall. I december 2012 sprang jag en fem kilometare snabbdistans på runt 22minuter. I går var det dags för testlopp. Runkeepers global 5k skulle egentligen gå idag, men jag hade läst fel och var taggad igår efter en förmiddag i Sjöstadshallen med miniorinnebandycup. Knatteliga.
Jag hade sett ut en bra sträcka om ca 1,5km lagom flack och med litet trafik. I kvällningen gav jag mig ut i vinden. Helga som sällskap. Fick problem med magen under uppjoggen men det löste sig och så stod jag där och tryckte igång klockan till det imaginära startskottet. Två tveksamma steg och sedan full sprätt. Tja. Första femhundra gick för fort, kanske 1:40, vilket jag kände var helt fel. Efter första vändningen la jag mig i 4:20 tempo och tänkte att det får väl räcka. Efter vändningen var det halvannan kilometer i medvind. Det gick hyfsat, även om andningen inte var på topp, så gick benen bra och full kontroll i fötterna. Efter nästa vändning, nu på tredje kilometern gick det tyngre. Uppför och motvind ar inte vad jag behövde. Kände att det kanske inte skulle funka. Efter nästa vändning, på väg mot fyra kilometer började jag känna av håll. Hallå, kroppens nödbroms nummer ett, vad fan nufördå? Ena sekunden tänkte jag att det är smärtans som måste övervinnas och i nästa stacks spjutet i sidan och jag nästan tvärstannade. Det fanns bara att gå tjugo trettio meter. Sen joggade jag igång och kollade klockan, insåg att 21minuter redan var onåbart, kämpa för 22? Rusade vidare. Konstigt hur håll fungerar, ena sekunden tvärstopp,nästa bara att köra på. Ja, 21:40. Hm. Tre års harvande och tillbaka på ruta ett.
Nja det är ju inte så riktigt. Det är flåset som inte är på topp ännu. Men benen går riktigt bra och jag kunde jogga hem igår och idag kände jag inte något i benen, även om jag var litet trött och seg. Efter en kort sjukilometers runda ikväll känns det bra. För tre år sedan hade jag haft träningsvärk i en vecka efter en sådan urladdning, men nu är jag redo att satsa för vårens mara.
Jag kommer att fortsätta på det inkörda upplägget med måndag och fredag i gymmet, onsdag och lördag distans, söndag långpass och använda tisdag och torsdag för att bygga upp flås och fartuthållighet. Kommer att utgå från nuvarande fyramilsveckor och öka upp till kanske 65-70kilometer framåt januari, för att nå 80-85 i april. Jag tror att med gympassen skall jag få den sista pusselbiten som saknats hittills. Jag har farten jag behöver ha, men uthålligheten behöver jobbas på. Känner mig dock betydligt mer än tre år yngre.
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar