lördag 9 maj 2015

Kungsholmen Runt 2015

Strålande sol hela vägen kändes det som. Kroppen var med till stor del, men det stramade i baklåret. Till slut en hyfsad målgång på 1:31:08 (brutto) vilket var knappt 40s bättre än ifjol och alltså nytt halvmara PB. 

Hurra!

Dagen började med familjefrukost och jag och äldsta dottern delade på de sista havregrynen. De var inte så hett eftertraktade, annat än av två tävlingssugna löpare. Hon fick en kollegas plats på 10km liksom ifjol. Vi bytte om hemma och satte oss sedan i bilen för färd till Kungsholmen.
Parkerade och lämnade ombytet på jobbet och promenerade ner mot Rålis. Det blåste en stundtals friskbris, men i lä var det riktigt skönt, nästan sommarvibbar.
Vi köade en stund bland majjorna och efter besök där (det blev några för min del) så gick vi bort till startområdet. Hon lämnade in sina överdragskläder. Planen var att hon skulle köra sitt lopp och sen åka hem.
Sen gick starten och jag gick och la mig i solen. Efter kanske tjugo minuter lämnade jag in ryggsäck och överdragskläder och började småjogga litet. Efter en stund kom de första herrlöparna in mot mål, så jag följde med spänning uppgörelsen mellan Walleräng (vann) och Tulu Chala. Han heja fram Andreas och Anders också innan jag följde dotterns kamp mot 50minuters strecket. Hon landade brutto över, och netto under och var nöjd efter en jobbig vår träningsmässigt.

Sen var det dags för start. Min Garminklocka har trilskats till och från på sistone. Den låser sig och jag vet inte vad som triggar det resp tar bort det. Nu hade jag gott om tid och det löste sig innan start. Jag stod mitt i röda gruppen och fick en ganska bra resa tyckte jag. Öppningen litet stökig med mycket folk runt omkring men efter fyra fem kilometers löpning var det bättre. Under de första fem kilometrarna rann tiden iväg. Kände att låret stramade så fort tempot drogs upp. Pendlade runt 4:20 hela första varvet, betydligt sämre än förhoppningen. På andra varvet ökade jag och låg runt 4:13 de tre första kilometrarna, men sen tappade jag allt mellan 14-19 där jag hade kilometertider mellan 4:20-4:25 med en topp på 4:31. Det var en märklig känsla och berodde delvis på att min klocka var helt osynkad med kilometermarkeringarna och att jag var för degig för att fatta att tiderna inte stämde. 
Sen efter passering 18km kunde jag öka och passerade en trött snickare. Försökte med några peppande ord.
Tyckte sen att jag rann på bra nedför Fredhäll och in mot Rålis. Fick litet extra energi av några hejarop från dottern som väntat kvar. 
Nu kom banans mest knäckande del. Trots att man sett dragningen av banan och trots att man gått förbi och sett skylten med 21km så lurades man av skyltarna under viadukten där det stod mål, med en pil rakt fram.  Tänk om jag missat nåt, tänk om de flyttat skylten, tänk om jag sprungit fortare än klockan visar...

Men nej banan viker av åt höger och varvet ner mot vattnet känns oändligt. Fokuserar på att passera folk. Noterar att jag ta ett femtiotal platser på andra varvet, varav 11stycken på de sista tre kilometrarna. Springer i mål och knäpper av klockan på 1:30:58. Tar emot medaljen, och känner mig normalt tom efter en jätteurladdning. Fast inte trött. Under vägs har jag fajtat med håll, hamstring, illamående, men inte trötthet, eller benvärk eller haft känslan av att jag fick ut max.  Bra så. Det blev en Bubkaförbättring av PBt. Drömmer om att en gång få göra ett riktigt lyft, få allt att klaffa och våga ta ut mig. Idag ville jag inte riskera maran.
Jag stod i morse och valde om jag skulle ta de nya Sauconyskorna eller säkra Adidaskortet. Chansade med Saucony. Är så nöjd med mina Rideskor, så jag tänkte att de här Fastwitch måster vara optimala för den här distansen. Jag är nästan sugen på att springa maran i dem men vi får se. 
Nå, dagens insats är väl till slut godkänd. Jag har ju ett antal ursäkter att frossa i, men i slutändan så är det väl ett faktum: det är så här bra jag är. Ifjol var jag frisk, i år mer än tre veckor med noll kilometer pga förkylning, hade fyrtio mil fler i benen, var ett år yngre, så med den summeringen måste jag nog vara nöjd ändå. 
Slutligen ett par ord till om banans nya sträckning. Förutom den tråkiga skyltningen 1km före mål, så var snurret kring Kristineberg riktigt trist. Många snäva kurvor, och höga trottoarkanter. Efter att ha snubblat och skrapat upp mig rejält härom veckan är jag allergisk mot dylika höga steg. Jag hoppas att de byter tillbaka banan till nästa år. Jag kommer tillbaka för att förbättra mitt PB igen.
Vi ger oss inte.

3 kommentarer:

  1. Bra kämpat och grattis till nytt PB. Jag fick tänka lite i trötthetsdimman vem det var som hejade på slutet men kom på det till slut :).
    Tack för stödet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag såg på dig att hjärncellerna kämpade. ;) inte lätt när man aldrig setts och sen är man ju inte på topp med 9900 snabba meter i kroppen.

      Radera
    2. Ändå fascinerande att man "känner" varandra genom ett forum på nätet runt ett gemensamt intresse + lite bilder :-)

      Radera