Det enda svar jag fick var att jag inte kommer att springa i mina Adidas Adios Boost. Mina fotleder klarar ännu inte en mara i fart i så tunna skor. Visserligen är det en njutning att springa i dem, men jag känner att jag blir trött fortare och vill inte riskera något. Det är tungt nog med revbensskadan.
Drömmen om ett pers på lördag har jag skrotat. Rent konditionsmässigt är det inga problem men vem vet hur det känns i revbenen efter några timmars skakande. Jag tror att det kan bli tröttande.
Igår testade jag att hitta ett skönt löptempo som inte frestade på så mycket. Någonstans i intervallet 4:45-4:50 kunde jag springa komfortabelt utan att behöva titta på klockan eller känna av revbenet. Så länge det inte går brant uppför. Jag vet att det finns en del backar på Vintermarathonbanan. I fjol sprang jag litet för fort uppför och fick betala för det i längden. Fort på träning smart på tävling eller nåt.
Idag ville jag bara springa ett lugnt distanspass på lunchen, det korta platta varvet, sju kilometer runt Kungsholmen. Idag blev det pureflowskorna, som jag sprang maran i. Det blir de på lördag. Om det inte kommit snö,)
Annars blev lunchlöpningen konstig. Jag sprang med en snabb kollega och vi började i lugnt prattempo. Allteftersom ökade han tempot och efter fyra kilometer låg vi strax över fyra minuter. Jag hade ingen klocka, utan det såg jag i efterhand. Det kändes att det gick fort, och jag ville inte att dagens löpning skulle slita, så jag släppte honom. Rullade hemåt i makligt tempo, litet varm då vindjackan inte andas så bra.
Nu är det dags för att ta farväl av pappa och det känns inte som den optimala uppladdningen. Men han var en stor supporter, så jag har med mig det när jag sticker ut på lördag.
Vi ger oss inte.
