Stockholm Marathon 2016 racereport

Igår var kulmen på träningsåret. Det var då det skulle visa sig om vårens 160+mil räckte för att nå nya höjder eller om det skulle bli ett nytt okej-lopp. Väderprognosen tycktes stämma, blåsigt, soligt och ungefär 18grader.

Uppladdningen inför loppet var itet annorlunda. Efter en kort eftermiddagsjogg packade jag in mig och sönerna i bilen och körde ut på landet till farmor, brorsan med familj och svåger med barn. Ett litet glas prosecco och några chips och sedan i säng.

Uppstigning var sen vid halvsju efter en måttligt god nattsömn, ylande nordanvind över sjön. Bytte om till tshirts, shorts och tåstrumpor och bestämde mig för att skippa pulsbandet. Packade ur två av tre geldrycker ur det nya flipbältet. Bestämde mig efter natten att köra på dextrosol och vatten samt en geldryck vid trettio kilometer. På med överdrag och Saucony Kinvara med nimbusen i väskan. Och keps. 

Brorsan körde mig till tåget, som var i tid (inte SJ!). Rullade in på Stockholms central 9:30 och sedan tuben till Stadion. Jag hade bestämt möte med en kollega vid grindarna till klockan tio. Hur som helst så möttes vi redan i tuben. Sen en lång lugn härlig stund på gräset i solen bland alla löpare. Efter en stund dök en föredetta kollega upp vilket var trevligt. Efter några besök i de blå skåpen och en ituggad kexchoklad och litet dryck var det dags att lämna i säck och bege sig till startfållan. Där stod ytterligare en kollega och hon sken i kapp med solen. Sen dök min granne upp, men han var inte i toppform, och bröt senare loppet halvvägs.

Vi stod längst fram i grupp D, och när skottet brann av (eller gjorde det? Jag märkte bara att fältet kom i rörelse efter nedräkningen) tog det precis en minut till startlinjen. Sen var det lätt kryssning och jag tappade kompisarna när jag valde högerspåret in på Valhallavägen. Jag bestämde mig att köra på känsla och bara stämma av med klockan var femte kilometer. Jag tyckte det rullade på rätt bra och helt plötsligt var vi nere vid slottet för första fem. Klockan visade 24 och nåt, minus en minut, helt i linje med tänkt tempo. Fortsatte och knaprade en dextrosol varannan kilometer. Redan tidigt dök oron om vänster baklår upp. Det kändes emellanåt en diffus känsla. Men jag rullade på. Över Västerbron och allt kändes okej, drack vatten några klunkar här och där, passerade stadshuset och centralen utan några konstigheter. Torsgatan och Odenplan också bra. Sen sköna känslan att passera Humlegården och veta att nästa gång är det snart målgång. Tredje femman gick på en bit under 24min. Senut på varv två. Nu kändes det litet i vänsterbenet. Försökte slappna av och springa lugnt. Den fjärde femman gick på drygt 24 och vid gurkorna på gärdet passerades halvmaran på 1:40:30, litet långsammare än tänkt, men helt okej med marginal att kunna tappa på andra halvan. Femte femman via Lindarängsvägen och ut på Djurgården var seg, men fortfarande marginal till 25min. Nu kände jag att låret nog inte skulle orka och jag släppte litet på tempot där, och vid slottet fick jag första femman över 25minuter. Nu kom liksom ett brev på posten tankarna om och felaktiga räkningen om hur fort jag borde springa. Efter att ha vilat längs Söder mälarstrand och försiktigt trampat backen upp mot Västerbron fick jag litet hybris och trampade på bra uppför Västerbron. Fast säg den glädje som håller i sig. När jag nådde krönet och skulle rulla nerför backen började baksidan hoppa flexa och rycka och det var bara att tvärstanna och ge sig upp på trottoaren ur vägen för löparna och stretcha ut muskeln. Det blev aldrig någon fullt utbildad smärtsam kramp, men ett grovt hinder mot normal löpning. Efter någon minut kunde jag jogga igång, men ytterst långsamt. Strax kom 3:30gruppens förlöpare och vid 35km i rålis hade jag 29minuter på femman. Fortsatte i gångblandad jogg och drack rejält med vatten. Slutade käka dextrosol och insåg att idag nås inga tidsmål, men jag ville ändå hålla ihop det till under 3:40 fick jag för mig. Ibland trodde jag att jag skulle kunna spara mig och kuta på vid 40km, men väl där tänkte jag att 3:33 eller 3:39 spelar ingen roll, men 3:39 betyder en roligare morgondag. Så jag joggade på och drack vid 41kilometer, men ingen sportdryck på hela varvet. Kom in på stadion och såg en kille som spurtade för allt vad tygen höll. Han kanske tillhörde grupp två och satsade på en 3:30 tid? Eller bara sprang för publiken. Själv överfölls jag som vanligt av den sentimentala känslan och var nära att börja gråta, nöjd med ännu en genomförd mara. Det är inte bara att ställa fram skorna. Mycket ska klaffa.

Fick min medalj och längtade efter vatten. Fast jag ville stå kvar och njuta i solen på stadion en stund.

Till slut gick jag ut och fick mn vattenflaska och traskade med ganska normalt steg nerför trapporna till ÖIP. Jag fick min Tshirt, favoriten näst den första gröna, och den lilla godispåsen.  Sen tog jag en kall varmkorv ur en låda - det tog mig en halvtimma att få i mig den - och en erdinger som mest bestod av skum. Allt i liksom ett svep och hämtade min ryggsäck. Mindes fjolåret i tältet hur jobbigt det var. Fortsatte med att dricka chokladdrycken eller vad det nu var och tuggade varm korv. Sen klädde jag av mig och tog en skön dusch. Första gången jag orkat duscha direkt efter maran. Här kändes det dock litet jobbigt att gå ner från duschplattan på marken. Två decimeter eller vad det var kändes mycket. Jag kunde dock återvända och klä på mig de nya Björn Borg kalsongerna som Runners World delade ut dagen innan på expot. Sen ut i solen där kollegan satt, just inkommen efter knappt fyra timmars runda. Han var nöjd eftersom han haft så hattig träning i vår. Vi satt och njöt en stund i solen, jag åt min korv och drack min cola. Efter en kvart trampade vi iväg mot Stadions tbana. Där höll någon låda och upprepad ett budskapm att det var trångt och att man helst skulle gå till Östermalmstorgsstation. Oklart varför. Vi gick raka vägen in utan att trängas, ner på plattformen, tåget kom in och vi satte oss. Hur svårt kan det vara? Vi sa adjö vid T-centralen där jag gick mot O'Leary's eftersom jag hade en dryg timma till mitt tåg. Kunde därför i lugn och ro njuta ett stort glas vatten med is och en Guinness. Postade litet på FB och slöläste. Sen ringde hustrun och gratulerade och vi pratade på tills det var dags att gå till tåget.

Något försenad (tack SJ!) nådde jag Katrineholm, och brorsan mötte upp med bil och en kall IPA. Inget dåligt slut på resan. Sen ut på landet och barnen och grillen och den totala avslappningen som bara en rejält genomförd mara och påföljande vistelse i stugan kan ge. 

Nu litet vila. Idag promenad i skogen och fiske (rekord, tre bortkastade skeddrag) och 90års kalas (en granne), imorgon kanske lätt jogg och börja fundera på hur komma förbi krampstrulet och planera vägen mot Lidingö.

Vi ger oss inte.