I år var det extra roligt, dels skulle min näst äldsta också springa, med målet att slå sin tjejmilstid, eller helst under 53min. Sen fick min yngste son för sig att han skulle vara med och köra ungdomsloppet på 2,5km. Han springer hela tiden, fast alltid med boll. Nu skulle det bli premiär för honom i loppsammanhang. Sen skulle vi ha gäster på middag och deras äldsta dotter ville också vara med, men tog ett fem kilometers alternativ, så det var gott om folk att heja på.
Jag värmde upp med en hastig cykeltur till sonens start. Kom fram precis innan skottet brann av. En rejäl klunga med 8-9åringar stack iväg. Oj vad de kutade. Han som vann gick in på precis över tio minuter, sen kom det en kille var tionde sekund. Min kom in som delad sjua, med första tjej på strax över 11minuter. Helt otroligt, men han var bra tagen, med tanke på att han spelat två fotbollsmatcher på förmiddagen och sen cyklat in till loppet. Litet synd att han precis missade prisutdelningen, som gällde de sex första killarna respektive tjejerna. Fast han fick medalj och goodiebag och var nöjd ändå. Han hade inte kunnat springa fortare sa han. Fast han är redo att köra nästa år igen.
Kompisens dotter sprang femman en bit under 21minuter och kom tvåa och fick gå upp på pallen, men det missade jag då vi stod i startfållan då.
I år vara Uhrbom tillbaka, och han var ensam elitlöpare och vann på för hans del mediokra 33:01. Han satte banrekord 2013, men blev av med det 2014. Nuvarande rekordet är från ifjol då Abraham Adhanom vann på 29:xx.
Jag sprang med intentionen att försöka nå 40:50. Det var som vanligt en del rusning i början, och jag hamnade en bit bak, men tog första kilometern bekvämt på fyrablankt. Andra kilometern hamnade jag bakom några och insåg att det inte gick så fort, så jag ökade litet. Slappnade sen av för mycket på varvets tredje kilometer som gick på säg 4:20. Jag hamnade i vad som snarast kan beskrivas som ett bekvämt tröskeltempo. Det gick helt enkelt inte fort, men helt kontrollerat. Jag har inte sprungit så mycket snabba intervaller i år som jag brukar, och det märktes. Årets test med mera tröskel är värt att analysera litet framöver. Inne vid vändning så jag att klockan tickat iväg mot 21minuter. Vid varvning passerade jag ledande dam. En gammal klasskompis till min dotter. Hon var ivrigt påhejad, och jag hörde hela tiden fram till sjunde kilometern att de hejade på henne, men sen fick hon håll och bröt. Tycker mig minnas att det hände i fjol också. Sprang på bra tyckte jag, i princip samma tider på andra varvet som på första. Ute längs stranden på tredje kilometern ser jag min dotter på andra sidan och hon måste ha gått på bra. Det vill säga egentligen tänkte jag att jag sprang långsamt.
Uppför banans brantaste backe kortade jag steget. Tyvärr fanns det inte någon rygg att ta. Jag jobbade mig förbi sex sju stycken på andra varvet, men det fanns liksom ingen riktig draghjälp att få. Steax före nio kilometer fick jag litet påhej och då lossnade det litet. Jag hade lätt hållkänning, men sen i kurvan vid nio släppte vakten en bil framför mig och då blev jag irriterad. Skrek nåt om varför släppte du bilen nu. Pinsamt. Men jag försökte ge vakten ett pudelleende. Fast vilken bra adrenalinkick. Helt plötsligt lossnade det. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var som att allt bara släppte där och jag flöt förbi en kille i starten på upploppsrakan. Sen bestämde jag mig för att hålla honom bakom mig och accelererade mot den rosa tröjan framför. Kollade efteråt i resultatlistan och såg att den som gick i mål framför mig slog mig med minuten på maran veckan innan. De sista metrarna in började vaderna rycka litet, men jag kunde fullfölja, och det blev faktiskt en skön negativ split, med 41:37 som sluttid. Nästbästa tid, men den bästa avslutningen. Så trots missen med femtio sekunder mot förhoppningen så är jag ändå nöjd med resultatet. Hoppas att kunna toppa det nästa år med ett eller två snabblopp på våren, typ premiärmilen eller så.
Efter en stunds återhämtning gick jag bort och hejade fram dottern till en tid strax över 50minuter. Hon var jättenöjd med sitt lopp, och vi kunde njuta av yran i målfållan.
Österåkersmilen är ett riktigt bra arrangemang och det är så kul att ha ett så pass bra lopp på hemmaplan. 310 löpare gick i mål på milen, och jag blev 31:a. Bland mina bästa placeringar, men det var ganska tomt i toppen. Nästa gång ska jag ställa mig längre fram och försöka slita litet mer. I år hade jag inte löpkänslan för vra fart, men ett helt okej lopp blev det.
Annars är det svårt att tagga till med en mara i benen. Jag tror att kombinationen av de relativt platta skorna -Saucony Fastwitch - och maran var orsaken till vadkrampkänningen. Valde som tur var bort dessa skor från maran i år. Löpkänslan är total, men mina vader orkar inte med dem på lång distans just nu (trots att jag hade dem i fjolårets hittills snabbaste mata i Stockholm).
Veckan innebar annars mest löpvila. Promenerat mycket, joggat fem kilometer med äldste sonen och sprungit en mil till jobbet i torsdags morse var allt. Ändå mer än vad jag gjorde ifjol, vilket kanske var orsaken till årets litet långsammare resultat. Alla lopp har gått litet långsammare än ifjol, men jag har en stabil nivå, vilket känns bra efter höstens strul och benhinneproblemen i mars.
Nu blir det lugn löpning en vecka. Sen kör jag kanske igång framåt midsommar med mera struktur. Får se om det blir någon tävling innan Bellmanstafetten. Sen är höstens mål Lidingöloppet och sen får vi se om det blir något mer lopp. Inte riktigt bestämt mig ännu.
En fantastiskt rolig löparhelg i alla fall!
Vi ger oss inte!
Rolig läsning Urban.
SvaraRaderaJa, det är inte lätt att träna både för snabbhet på milen samtidigt som man ska vara marauthållig.
Verkar i alla fall som du återhämtat dig fint efter maraurladdningen.
Fast just i år känns det som sagt som att inget blev riktigt bra. Fast jag hoppas att jag lagt mig på en högre lägstanivå, där jag kan ta avstamp ifrån framåt. Delvis återhämtad, men nu blir det ett par lugnare veckor för att inte stressa kroppen i onödan.
RaderaTack i alla fall Nisse.