Vibymaraton, racereport

Viby Marathon 3:40:07, 10:e plats.

I mer än tio år åkte jag i bak- eller framsätet mellan Skövde och sommarstugan vid Hjälmaren. De första åren på E3an och efter namnbyte på E 20. Någon gång förlängdes dessutom motorvägen och vägen flyttades parallellt kanske hundra meter och därmed hamnade Viiby Krog och Shellmacken vid sidan av.

 

Macken är stängd sedan länge men krogen ser ut att vara vid liv. Idag bjöd de på spontan vattenstation längs ökenrakan. Jag har dock hittills aldrig varit inne på besök.

I lördags var det alltså dags för Viby-maran. Jag kände mig i ganska god form i morse efter förstärkt frukost. Packade in både vätskerygga och dito-bälte samt cykel(!), geldrycker och en dotter i bilen och körde till Bäcksjövallen i Östansjö. Började med att hämta ut nummerlappen och gjorde sedan ett toabesök i den otroligt fräscha (nybyggda?) klubblokalen. Efter en stund började folk röra sig mot starten. Starten bestod av en enkel gul linje tvärs över Hallsbergsvägen. Efter ett kort välkomsttal där vi fick veta att inga vägar var avlysta räknades det ner och så gick starten. Ingen trängsel vid startlinjen. Kändes som att folk bara stod i smågrupper och pratade och sedan promenerade iväg!

 

Det fanns två klara favoriter i loppet. På herrsidan Erik Anfält som bland annat vunnit Kielmarathon de senaste åren, och som också har Vibybanans rekord. I år blev det putsning av detta rekord. På damsidan var Kajsa Berg favorit, som höll och gick i mål som totaltvåa.
Som väntat rusade dock några iväg snabbare än andra. Jag la mig i vad som kändes som bekvämt tempo och rullade ner mot sjön som vi skulle varva tre gånger. Först sprang jag ganska ensamt på vänster sida, det visade sig att vi korsandet av motorvägen var man tvungen att springa på höger sida. Motorvägen passerades efter två kilometer, strax över 9minuter. Men det var som sagt utför dit ner.
Tippade att jag hade runt tio stycken före mig. Efter sex kilometer låg jag ganska långt bakom en gröntröjad kille från Östansjö men det kändes som att vi höll ett liknande tempo. Jag hade ingen lust att slösa energii på att jobba ikapp honom, utan det fick bli med det som det ville. Här fläktade det litet lätt, och temperaturen var ännu inte obehaglig, men jag tyckte att jag flåsade litet mycket. Tog min första energigel-dryck här. Jag föredrar Enervits litet mera lättflytande historia framför rena geler.

 

Efter nio kilometer vid den tredje vätskekontrollen hörde jag tassande steg och samtidigt som jag gick ut ett spår för att passera gröntröjan fick jag sällskap. Nu kändes det otroligt bra. Precis som det skall göra vid passering 10km. Kom strax ut på den solstekta sträckan längs motorvägen men vek snart av för det korta första varvet. När vi passerade 12km låg vi 8&9. Mellan 12 och 14 km är det ganska mycket uppför och jag blev litet orolig över att tempot och värmen skulle leda till kramp. Dessbättre klarade jag mig från kramp hela loppet.

Fast efter backarna och den solstekta rakan insåg jag att tempot inte skulle funka idag. Efter 15km kände jag att det var lika bra att släppa efter på tempot och snabbt växte avståndet till killen jag sprungit med sen 10km. Han höll jämnt in i mål vad jag kunde se, litet retligt att behöva släppa, men jag tror att det blivit katastrof om jag fortsatt i samma tempo.

Fram till halvmaran gick det trots allt bra. Vid kyrkan hade fru och dotter levererat vätskebälte med en flaska utblandad resorb och en geldryck. Tog denna andra geldryck vid 17km och lät sedan resorben räcka fram till 21km. Jag drack annars av sportdryck och vatten på samtliga stationer. Någonstans när jag släppt löparen jag sprang med fram till 15km, kom gröntröjan igen och joggade förbi. När vi så kom ut på ökenrakan tog han slut och började gå och då kunde jag jogga förbi.

Den sträckan mellan 21 och 25 respektive 34 och 38km var knäckande under den gassande solen. Vinden gav svalka mot Viby kyrka men inte annars. Värmen var stundtals olidlig, och jag doppade kepsen i blöt vid varje station, men den torkade upp på mindre än en halv kilometer. Hade önskat ytterligare en station längs den här sträckan.

Även på sista kyrkpasseringen fyllde jag på bältet med geldryck och nu två flaskor vatten/resorb. Här gjorde jag ett mentalt misstag. Min Garminklocka har försvunnit efter Sthlm marathon, och istället har jag kört med runkeeper appen och min pebble watch. Men jag glömde att runkeeper var inställd på automatiskt stoppa tiden när man stod stilla. Det betydde, skulle det visa sig, att jag räknade fel på en minut vid målgång. Det var därför som jag fick den nesliga sluttiden strax över 3:40. Big deal.

 

Bortsett från den solstekta sträckan så var den mest ansträngande delen den som låg på Västsidan om sjön. Vägen var ganska doserad och lutade från mitt till kant så man sprang på skrå delar av vägen. Väldigt ansträngande.Här började det smärta i höger fotled. Fortfarande efter två dagar är det den del som jag har mest ont av.Tror att jag blev omsprungen av någon här men låg konstant på nionde plats så någon hade kanske brutit?

Efter 35km kontrollen kom andra tjej ikapp och såg stark ut och bara flöt ifrån. Här passerade vi Viiby krog tillsammans och fick en vattenflaska som jag girigt sög i mig ur. Kort därefter vek jag ner mig i hettan och gick några korta sträckor. Minns inte riktigt när hur och var. Dock passerade jag två tre äldre herrar som var ute på sitt andra varv.

Glad att vara på sista varvet drack jag cola och åt litet saltgurka vid passering 38km. Men oj vad tungt det gick nu. Suck. Passerade en stackare som slogs med vad och lårkramp. Dubbelsidig.
Efter passering motorväg med ca tre km kvar hörde jag väsen när det kom en kille bakom mig. Han ömsom sprang bra och gick. Upp i backen stod en man med trädgårdsslangen i högsta hugg, tack! Sen vid 41km stod dottern med resorb och vatten. Härligt!

Nu kom gubben ikapp och ångade förbi. Vid 41,5km var vi jämsides i mål var han minuten före. Jag iddes inte spurta. Gubben ja. Jämnårig så slagen på mållinjen om jag tävlat i åldersklass.
I mål och ganska nöjd med en fin medalj utan snöre. Trött och med två skavsår, på fötterna. Höger lilltå (where else) och stortåleden på vänster fot.

Värmen knäckte mig idag. Annars var det ett bra lopp och på en normal varm dag kanske det blivit PB. Det får bli en annan gång. Jag måste säga att jag upplevde detta som ett väldigt trevligt och gemytligt arrangemang. Det är ju synd att det inte är någon publik att tala om, och emellan åt är det bilar som inte riktigt respekterar hastighetsbegränsningar, kanske några tydliga skyltar skulle till? Västsidan om sjön är väldigt på frestande när man måste springa på skrå. Antalet vätskekontroller skulle behöva utökas med två i väder som detta. Dels längs den långa stekiga sträckan längs motorvägen, och dels är det för lång med fyra kilometer uppför mot målet utan vatten. Jag hade tur som hade egen kontroll där. Jag är definitivt sugen på att springa den igen, och jag tror inte att det var den korta månaden från Stockholm som gjorde något hinder. Jag måste köra ordentliga tröskelpass nu, och sedan tror jag att jag skall köra varannat långpass hårt, och vart annat lugnt. That’s it.

 

Nu är årets två maror gjorda. Innan jag bestämmer mig för nästa lopp (enda inbokade just nu är Bellmanstafetten, jag vill ner mot19:30 i år), så jag tänker satsa på speed den närmaste månaden).
Vi ger oss inte.