Efter en ganska hattig oktobermånad träningsmässigt, så var
jag långt ifrån den form som behövs för att springa en mara. Trots det så hade
jag anmält mig, för att dels få en internationell upplevelse, och dels avslutning
på säsongen.
Ju närmare loppdagen kom, desto klarare blev det att det
skulle bli ganska svalt. Jag landade på söndagen, och då var det en bit över
tjugo grader. På måndagen gav jag mig ut på en runda som jag brukar ta när jag
är på besök. Det var varmt och hög luftfuktighet. Fick ingen bra respons, utan
konstaterade att det får bli ett lugnt race på lördag. Bestämde mig att bara
komma i mål fick vara nog.
Resten av veckan sjönk temperaturen sakta, och på fredagen
var den ner runt 10grader. Jag besökte mässan, som var minimal, och jag
stannade bara helt kort för att se om det fanns några billiga skor. Hittade
inga och stack till kontoret. Tidigare i veckan hade jag hittat ett par Saucony
Ride 9 till bra pris. Betydligt bekvämare än mina sjuor, som trots allt är mina
mest använda skor, men inte lika sköna som kinvaraskorna. Nåväl. Jag sprang ett
par rundor i dessa under veckan och konstaterade att de skulle bli valet på
lördagen.
På fredagseftermiddagen jagade jag runt för att hitta en
skön långärmad t-shirt att springa i. Om man skall springa i långpassfart vill
man gärna ha något värmande på sig. Hittade en ganska okej tröja som jag valde
och tog en t-shirt med svenskaflaggan på utanpå.
På lördagsmorgonen var jag i valet och kvalet om hur jag
skulle ta mig milen från hotellet till starten. Till slut chansade jag och tog
bilen. Det visade sig var rätt val. Parkeringshuset låg bara 100m från starten.
Det är ju USA. Satt länge kvar och drack i bilen. Helt i onödan skulle det visa
sig. Gick sedan upp mot starten och ställde mig i kö till en av majorna. Det
blåste en isande kall vind och jag stod och skallrade tänder och försökte prata
litet med de andra i kön.
Till slut efter uträttade behov gick jag in i startfållan.
Ställde mig ganska långt bak, bredvid pacers för 4:15. Var riktigt stel och
hade ont i magen. När starten gick var jag totalt osugen på att springa.
Joggade med pacers en kort stund innan benen började röra sig ordentligt. Men
hade fortfarande ont i magen. Sura uppstötningar och ingen bra känsla alls.
Många onda tankar passerade genom huvudet. Runt milen kom det ett gäng som
sprang med ett barn i rullstol. Det var för övrigt mycket välgörenhetsdoft på
gatorna. Första biten var ganska trist, men efter hand kom vi ut i villakvarter
med enstaka påhejjare med egna plakat. Nästan framme. Inte. Efter en mil eller
så var det någon som började prata om gårdagskvällens sensation där
fotbollslandslaget slagit Italien med 1-0. Glada tillrop och hopp om lycka
också på måndagen. Jag svarade korthugget, då magen kärvade. Efter 13-14
kilometer tog jag beslutet att gå in i ett bås och se om det blev bättre.
Stannade säkert i två minuter. Någon ropade att du i mitten skynda på!
Nå. Det hjälpte. Där släppte smärtorna, och även om jag inte
ökade tempot så kunde jag nu ta det med behag i stället för att kämpa.
Under första varvet var det ganska gott om folk. Starten var
nämligen gemensam för halv och helmaralöpare. Efter varvning, då man gick ut på
den andra halvmara loopen (det var två olika varv, ett i öst-västlig riktning
och ett i nord-sydlig), var det helt solo. Hade dock folk i sikte, och i och
med att jag höll 5:30 tempo, så kunde jag öka och komma ikapp andra löpare och
få litet sällskap (och vindskydd!).
Andra varvet var undgefär som det första vad gäller publiknärvaro.
Delar som gick längs tråkiga trafikerade gator, och delar längs villa kvarter.
Vid ungefär 25km kände jag att jag hade besegrat alla demonerna, och att det
skulle bli målgång. På historiens långsammaste tid. Höll mig mestadels mellan
5:20 och 5:30. Iddes inte öka, av rädsla för att flygresan hem på kvällen
skulle bli en katastrof.
Det var för övrigt en rejält kuperad bana. I mål noterade
jag drygt 1600höjdmeter, mer eller mindre i paritet med Lidingöloppet. Långa
sega motlut, och nerförsbackar. Det gick säkert att springa på om man velat,
men jag hade inte tillräckligt med långpass för att våga sträcka ut.
Följde länge en tjej som jag tyckte sprang på bra, men så
kom jag på att det trots allt var ganska modest tempo. I en längre nedförslöpa
släppte hon i alla fall.
Det var soligt och vackert väder, men som sagt en isande
vind som pinade. Det betydde att man varken blev särskilt svettig eller
törstig. Jag drack tre halvfulla muggar vatten längs vägen. Ingen sportdryck
eller annat. Jag tog mina två geler vid 15 respektive 25 och sen geldrycken
(den lättflytande gelen) vid 35. Det var mest för att få litet extra energi när
man var ute så länge.

Krafterna höll hela vägen, och det var först med någon
kilometer kvar som jag kände att det blev litet tungt. De sista två
kilometrarna innan upploppet var det uppför. Som att springa uppför tre fyra
Västerbroar i följd. De hade man gärna sprungit nerför istället. Där tappade
jag litet fokus och var nära att börja gå. Men tillslut nådde man toppen och
det bar lätt utför de sista 100metrarna. Inte mycket, men det var i alla fall
utför. Såg målklockan passera 3:55 precis innan jag gick i mål. Tiden
justerades officiellt till 3:53:19 (inklusive mitt pitstopp på två minuter, så
runt 3:51 effektiv tid).
Kände mig trött vid målgång, men inte slut. Fick en rejäl
medalj och sedan en aluminimumfolie att vira runt kroppen. Tog en banan och en
gatorade apelsin. Hittade också en flaska chokladmjölk. Drack en mun av
gatoraden och konstaterade att det inte var min grej. Drack en knapp liter
chokladmjölk och bytte erfarenheter med en kille från Indiana som inte var över
sig nöjd med insatsen.
Sen gick jag till bilen, och såg 4:15 pacern komma i mål
samtidigt som jag körde mot hotellet.
Slutresultat plats 233 av 850 fullföljande. Segern på 2:26.
Kände efteråt att jag var ganska nöjd med mitt lopp, och att det inte var en
dag att springa fort. Däremot en viss allmän besvikelse över att jag inte
orkade fullfölja planen och få till de långpass som behövdes. Nu är det med
vintermarathon 2014 och 2016, tredje gången jag springer en mara dåligt
förberedd i november. Frågan är om det är värt att satsa på två maror per år,
eller om jag skall satsa på en, och låta höstmaran bli en upplevelse. Det är
ganska tungt att träna hårt året igenom. Hårt i betydelsen att springa långpass
varje vecka.
Loppet som sådant var helt okej, även om det var många
höjdmeter som skulle avverkas. Tror inte att jag gör om det igen, utan kommer
nog att leta upp ett annat lopp i stället.
Efter hemkomsten drog jag på mig en förkylning, vilket var
helt perfekt. Då blev det en naturlig vilovecka. Nu känner jag mig sugen på
att ge mig ut igen, och ta litet fri
löpning under ett par veckor, innan jag börjar försäsongsträningen i december.
Tror att grunden nu är bra för en ordentlig satsning till våren.
Vi ger oss inte.