Stockholm marathon 2017 racereport

Svaret på förra veckans gåta blev 1:40:41 ut enligt plan, sen orkade inte högervaden längre så det blev 1:59 på andra delen. Det vill säga som vanligt. Drömmen om ett perfekt genomfört lopp kvarstår. 

Egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Uppladdning var så som tänkt, vädret optimalt, glada människor. 

Gled in i C-fållan och kom iväg fint. Lät 3:15 ballongerna sakta flyta iväg längs oxenstierna. Rullade på bra ner mot slottet. Passerade på strax under 24min. Litet fort men kändes bra. Uppför söder litet publik på första varvet och inte så mycket jubel förutom skyltmannen som har rejäla röstresurser. Vet inte om nerförsbacken till Västerbron gav något men på första varvet är den alltid lätt. 

Milpasseringen i rålis var på runt 47min. Ungefär enligt plan. Tog första enervitgelen. Hallon. Magen väsnades och tänkte hur ska det sluta. Men det blev inte värre. Den kickade in och förbi tegelbacken och torsgatan fick man litet extra boost. Någonstans här fick jag sällskap av en kollega. Vi sprang i mål samtidigt på Lidingö, men idag var hon starkare. 

Den nya sträckningen förbi Karlaplan var skön. Vi växeldrog litet men hon drack på varje stopp. Jag tog en utdelad GT tablett och sög på bort mot 18-19km. Passerade sedan 20km runt 1:34, och där var det roliga slut. Sa hej då till kollegan och började ställa in mig på en lång dag. Ändrade löpsteget, saktade in, struntade i gurkan. Det gick framåt men långsamt.  Svaga minnen av flaggrupper som passerar. Ont i vaden. Vågar inte springa på. Lyssnar till stackarna som placerats på ett flak längst ut på Lindarängsvägen klappar litet händer. 

Uppförslutet på Djurgården är segt trots nästa musikaliska boost. Fortfarande ömmar vaden. Kajkar vidare och helt plötsligt är det slut på tomma gator och Strandvägens jubel.  Nå åtminstone får jag litet hejja papparop av äldsta dottern som tagit sig in. 

Det är segt när man känner att orken finns där och att pulsen är låg men att inte en muskel följer med. 

Passerar någon fem kilometersmarkering vid slottet. Skiter i vilken. Räknar och förhandlar. Visserligen säger klockan att jag kan persa men jag vet att det inte är sant. Nästa flaggrupp kommer och jag kan inte följa med. Gruvligt segt. 

Uppför söder igen, litet mer folk nu, men inte något riktigt oväsen.  Smärtan når nu max. Inser att jag kanske inte kommer i mål idag. Skyfflar mig och tar ett beslut: jag går uppför hela Västerbron! Det kändes där och då som både fegt och det enda rätta. Särskilt efter att ha kämpat upp Lundagatan och Överalid. Rullade ner försiktigt och började promenera. Blicken svajande mellan backkrönet och publiken och medlöparna. Vad skönt att få gå sa vaden. Ingen brådska nu. Hur långt är det kvar, typ nio kilometer. Målet blev att hålla mig under 3:40.  Kanske som ifjol.

Asics flygraka. Jomenvisst. 

På toppen joggade jag igång försiktigt. Femman mellan 30 och 35 tog drygt 30minuter. Sög i mig en extra geldryck vid 30 och sen vid 35 den gel som delats ut i backen ner mot Västerbron. 

Jobbade med tankarna förbi centralen. Kändes som alla sprang om och förbi. 

Vid botten av Torsgatan ropade någon mitt namn. Såg en kollegas ansikte. Frågade hur det gick och så vidare. Sen sprang han iväg. Då tänkte jag att det är bara fem kilometer kvar så jag provar. Den femman gick på 28minuter och sista tvåkommatvå på 12. Passerade många trötta mellan 38 och 41, sen orkade inte vaden längre. Den lilla återhämtningen mellan 21 och 38 räckte till 3km spurt. Så slutade det som alla mina lopp: tagit platser fram till 40km sen tappat massa sista biten. 

Nästa år så!  

Kontentan av ytterligare en säsong: fem mil per vecka och tiotalet långpass ger en tid mellan 3:30 och 3:40.  

För mara nummer tio är det snabbare långpass som gäller.  Muskelstyrkan byggas på och obalansen mellan höger och vänster sida måste förändras. 

Nu blir det några vilodagar med promenad. Sen på't igen. 

Vi ger oss inte.