söndag 13 mars 2016

I am too old for this...

Jag känner mig som den kliché jag är till löpare. Iförd ålderns breda midja lyckades jag äntligen tämja motionsmonstret. Trodde jag. Bergfast i min tro på att jag lyssnat på alla goda råd var jag säker på att min lugna stegvis ökade volym skulle hålla mig på rätt sida om skadornas fallrep, trots att jag ideligen snubblar över det och faller. Nu lgger jag ner igen. För tillfället odiagnisticerat nockad, men lagom påläst och lagom styv i korken för att själv bestämma: stressfraktur i skenbenets framsida. 

Så. Då står man där och liksom kliar sig frånvarande i hårfästet. Ska man bege sig till expertis och få det uträtt? Jag har inte bestämt mig. Tankarna går så här: jag har ont efter löpning.  Efter vilodagar med normalt gående ingen smärta. Då föreslår jag som första steg två månaders total löpvila. Bara transportgång och inget spring till tåget. Jag känner inte att jag vill belasta offentlig sjukvård med självförvållade skador. 

Frågan är inte varför det hände eller hur. Det var en kalkylerad risk jag tog. Balanserade på fel sida. Jag hade inte kunnat göra på något annat sätt, jag satsade och det höll inte. Det enda som möjligtvis skulle ha kunnat ändra på tingens ordning skulle ha varit om jag anlitat någon tränare eller bollplank. 

Jag tror också att jag med min tyngd borde springa i litet mera väldämpade skor än vad jag gjort ibland. Mitt steg och min kropp är inte gjord för tunna tävlingsskor, hur sköna de än är och hur snabb de än får mig att känna mig.

De sista tre månaderna har jag gått ner fem kilo samtidigt som jag äter mer. Nu måste jag äta mindre och det kommer inte kroppen att tycka om till en början. De fem jag gått ner var det som jag la på mig under höstens uppehåll. 

Surt är det, när varenda muskel i benen är laddad som aldrig förr. Nå. Det läker väl, och sedan får vi se vilken nivå som är långsiktigt hållbar. Planen var ju att köra på successivt hårdare två år till. Nu blir det omstart.
Vi ger oss inte.

2 kommentarer:

  1. Hej Urban.

    Ajdå, känner igen hur du beskriver det "kalkylerad risk" Inte lätt att avgöra när det blir lite för mycket eller inte?
    Verkade som du var på gång? Hoppas du snart är tillbaka på spåret.
    Med vänlig hälsning Nisse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nisse. Känslan var bättre tränad än någonsin. Nå. Det blir väl bättre sen. Kanske.

      Radera