Kontinuitet

Igår var det dags för långpass igen. Efter förra veckans missade pass, tänkte jag att jag skall ta ett litet kortare. Först gick planen ut på att sticka ut tidigt på morgonen, men jag var osugen då. Dessutom var det ett inplanerat avbrott för en innebandymatch för ena sonen mitt på dagen, och det kändes stressigt. Väl hemma därifrån, passade det illa att ge sig ut direkt, då jag skulle hämta den andra sonen från en träning. Klockan hann bli fyra innan det var dags. Då hängde äldsta dottern med på första delen. Hon brukar springa en hel del, men har haft ett längre uppehåll, och ska ta det litet lugnt nu med nystarten. Men hon sprintade iväg i litet väl högt tempo tyckte jag, som hade litet stela ben, såsom det brukar vara. När vi sa hej, och jag drog vidare på egen hand kände jag att det inte var busenkelt att höja tempot. Jag planerade att springa litet fortare än sist, då jag höll typ 5:40 tempo. Målet nu var ner mot 4:40, men varken kropp eller skalle var med på det. Fick kämpa för att komma under 5:10, så det fick bli planen. Det var varken behagligt eller obehagligt, fast när jag tittar på pulskurvan efteråt, så ser den riktigt knasig ut, med en topp på 191. Sen stack den iväg mot slutet, utan att jag upplevde någon direkt trötthet. Antingen så är det klockan, med handledspulsmätaren som inte funkar ordentligt, eller så är det något annat. Medelpulsen 142, är 14slag högre än förra långpasset, vilket stämmer med upplevd ansträngning och tempo. Än så länge verkar det inte funka med det hårda torsdagspasset och högre ansträngning på långpasset. Det spelar just nu inte så stor roll, men kan vara bra att ha i bakhuvudet.

Jag la in två korta men lugna pass fredag-lördag, så jag fick i alla fall ihop knappt 7mil förra veckan, med alla komponenter på plats. Kanske var fredagens pass onödigt, men jag hade suttit inne hela dagen, så jag var tvungen att komma ut ett varv.

Jag konstaterar att jag ligger ungefär jämns med ansträngning och volym som jag höll den fina våren 2014. Då hade jag just klarat mitt mål 3:30 på vintermaran, och var redo för det samma på Stockholmsmaran. Sen kom ju den olägliga förkylningen 10dagar innan och sabbade det målet. Annars är väl det en av de bäst disponerade maror jag sprungit. Fast det som känns bra i år, är att det inte känns bra! Både våren 2013 och 2016 drabbades jag av hybris när det gick lätt och jag stegrade både ansträngning och volym för snabbt. Resultatet blev knä och benhinneproblem. Våren 14 gick det bra då jag hade fin kontinuitet efter en riktigt bra höstsäsong, men jag känner att kroppen inte orkar med full satsning år ut och år in. Därför hoppas jag att den litet lugnare hösten, men med bibehållen kontinuitet skall hjälpa i år. Det känns som att jag ligger bättre i min pulsering mellan hög intensitet och långpass ger bättre resultat. Dessutom är jag lagom trött efter träningen, så att jag faktiskt sträcker ut tiden mellan pass ganska bra, även om jag inte tar så många dagars helvila. I januari blev det 6dagars löpvila, men flera dagar med bara få kilometrar. Två 45km veckor och tre 7milaveckor ser bra ut på pappret, och känns också bra. Hoppas nu att virusen håller sig borta, så skall det bli spännande att starta i juni. 

Just nu grovplanerar jag februari, som avslutas med sportlovsvecka i fjällen. Min plan är att ta långpass före och efter resan, så att jag inte behöver tänka på det under vistelsen. Sen räknar jag med kortare pass den veckan. I övrigt blir det nog tre veckor nu, i stil med föregående. Tre dagar på löpbandet, med kortare insatser, och sedan en tuff torsdag följt av långpass på söndag, drygt 25k.

Vi ger oss inte