Sällskapstur med styrketräning

Min fru har ms. Vi skriver med små bokstäver för att förminska det. Göra livet hanterbart, för det funkar.  Hon har en elmoped för att ta sig fram längre sträckor och den kommer upp i kanske 16-17kmh när batterierna är fräscha. Det är de inte just nu. Jag tänkte att när tjejerna skulle på friskis och svettis så kunde vi ta en tur i solen. Hon kunde liksom dra mig.

Vi tog svängen ut på Runö park. 

Här vyn över Tunaviken med solen i rygg. Dessutom hade jag hustrun bakom mig hela tiden då kylan påverkade batterierna negativt.

Nä, där är hon inte.

Jag kände inte av gårdagen varken skavsår eller längd.  Efter uteslutningsmetoden kom jag fram till att det var kombinationen strumpor och skor som gett skavsår. Idag gick det bra. Men så var det maskinproblemen som drabbade oss med ett par hundra meter hem. Batterierna dog slutligen i sista knixen hemåt. Så jag fick frikoppla och knuffa de 142 kilona maskin plus hustrun hem. Behöver ingen mera träning på det.

God jul!

Vi ger oss inte

Långpass längs Roslagsbanan

Spännande dag idag. Som om det inte var dan före dopparedan så skulle lillkillen få en mjölktand lagad. Helt plötsligt känner man sig som en misslyckad förälder. Hallå när fick man hål i en mjölktand sist? Nå, han är yngst av fyra och de andra är hålfria och den äldsta är 18. Som tur var så var det smärtfritt och inte ens bedövning behövdes. 

Väl hemma fick han ta en stunds lugn framför minecraft och jag tog rn sväng ut. 

Tänkte mig till Rydbo och tillbaka längs Roslagsbanan. Det blir ungefär 18km och knappt en och en halv timma. Jag stack iväg i mina Saucony och det kändes inget från hälen. Tack Compeed. När jag lämnade asfalten blev det plötsligt litet mera ansträngande. Dels gick det uppför och på frost-täcke med förädiska isfläckar. Sen låg det större stenar på körvägen så det gällde att tima fotisättningen. Bra kuperad väg är det, och när man springer fort så känns det i låren. Det vågade jag inte idag. 

Halvvägs möter man detta.:

Här har någon (man kan gissa om man följer lokalpressen och FB) ställt ett stridsvagnshinder. Nå till fots passeras det enkelt även om väglaget inte tillät mig att hoppa över. 

Vände i Rydbo efter 48min/9km och sen ganska händelselös hemväg. Förutom att det skavde på lilltån. Hoppas att det hade med strumpvalet och inte skorna att göra. 

Hem och se till foten och sedan fortsätta julstädningen. 

Vi ger oss inte

Inställt långpass blev en kort femma

Livet fortsätter med sina kommatecken, omtag, och raderingar. Just när man tänker att nu är det dags för litet lugn så börjas det om. Det lilla i det stora ledde till att jag fick hoppa mitt planerade långpass igår och nöja mig med fem korta kilometer nu i morse. Att åtminstone få dessa är en välsignelse, allt annat just nu är bonus. 

Vi ger oss inte

Lördagsmorgon med nya skor

Jag har länge sökt ett par skor som skulle kunna ersätta mina Asics Nimbus på långpassen. Ibland tycker jag att Brooks Pureflow funkat bra, jag har till och med sprungit en mara i dem, men jag tycker /tex under Sthlm marathon/ att jag blir litet trött i fotlederna efter 25km. Senaste maran tog jag det gamla säkra kortet. Nimbus. 

En dag hoppas jag kunna springa hela mara i tävlingsskor, typ Adios, men dit är vägen lång. Jag har sprungit 35km i dem, men bara i långsamt tempo. När det går fortare orkar jag inte med att hålla i steget.

Igår gick jag till Runner's Store för att se om de kunde plocka fram något intressant. Först provade jag ett par hoka hoka. Inte min kopp te. Sen Ds Trainer, men inte heller den kändes så bra kring foten. Saucony Kinvara sen, som kändes för tunn och svampig. Till slut testade jag Sauconys Ride. Åtminstone på bandet kändes det bra. Skön passform och bra dämpning, så jag slog till.

Imorse tog jag ut dem på jungfrufärden runt hemskärets sju kilometer. Det var en strålande morgon och fler än jag hade tagit sig ut. Under första kilometern mötte jag fem-sex löpare och lika många på promenad. Men sen såg jag inga fler joggare. Höll efter en lugn första kilometer ungefär fem minuters tempo. Följde Roslagsbanan och lyckades hålla tåget bakom mig hela vägen, fast jag startade förstås när tåget kom in för att vända.

Har känt litet löparknätendenser den sista veckan. Kan hända har jag startat litet för hårt eller helt enkelt inte underhållit höften på vänstersida ordentligt. Det löser sig säkert snart om en månad eller två år.

Mot slutet av varvet märkte jag att det kippade litet i bakdelen på högerskon, och mycket riktigt hade jag ett prydligt skavsår där. Suck. Hoppas att detta inte är början på något liknande sommarens New Balance strul.

Vi ger oss inte

3x5 varv på Kristinebergs IP

Två dagar med intensiva pass och litet sömn och mycket mat. Tisdag och onsdag kändes det mycket bra. Det kändes inte mycket i benen i morse så jag trodde väl att ett första tröskelpass skulle funka. 3x2000m stod på schemat. 

Trots att mycket av snön som föll har töat var det halt och moddigt så jag gick till kvantum och köpte ett par broddar till skorna. 

Jag har sprungit de senaste tre vintrarna med broddar med bra känsla. 

För att göra det hela enklare och inte behöva fundera över sträckan begav jag mig till Kristinebergs IP. 

Tänkte att där blir jag nog ensam. Joggade tre varv i snömodden. Jag var inte först utan sprang i befintliga spår. 

Ökade tempot sista varvet innan jag tuggade igång. Jag räknade fram att 96s vore bra varvtempo på torr bana så 100 kanske skulle passa idag? 

Trots broddarna gick det inte att hålla tempot. Jag hamnade nånstans mellan 102 och 108s varv. Huvudsaken var att det kändes bra och att det gav effekt. 

Mitt under första intervallen noterar jag i förbifarten en ny serie avtryck på mittbanan. Jag är dock så fokuserad att jag inte vrider huvudet eller blicken. När jag tar 200m gåvila ser jag att jag fått sällskap av en lång smal kille som öser på inne på gräsplan. Runt runt. Han passerar mig flera gånger. Vackert och långt löpsteg med rejäl kick. Jag kände mig som ett 45årigt fån som lekte i sandlådan. Hallå liksom vad gör jag här. Nå jag är ju faktiskt 46, och då får man leka så här. 

Inte mycket att säga om de andra tio varven. Jag kanske tappade litet på det sista men i stort höll jag i hela vägen. Sprang litet längre ut den sista intervallen då det blev så ojämnt på innerbanan. 

Trots allt så har den här veckan bjudit på bra pass, men litet för korta och möjligen något för låg intensitet i går och i förrgår. Jag är nybörjare på bandet och nybörjare på tröskelintervall. Men det skall bli bättre. Nu blir det fredagsvila innan helgen då jag siktar på julens första halvmara. 

Vi ger oss inte

Lite mera löpbandsintervaller

Det bjöds på julbordslunch på jobbet och dessutom skulle det bli julbord på kvällen. Det senare på Fotografiska. Gå dit! Titta på utställningen. Titta på utsikten. Men allvarligt besök restaurangen. Jag ska inte skriva mer om detta nu men vilka smaker...

Dessemellan ville jag bli svettig. Jag var litet småsur och allmänt trött och däst och ute snöade det ordentligt. Därför gick jag till gymmet. Båda löpbanden upptagna. Passade på att köra litet löpstyrka. Efter en kvart var jag ganska svettig och nu blev ett löpband ledigt. Men klockan hade hunnit bli ganska mycket. Jag tänkte köra 4x4min. Men först ville jag prova 2km i typ tröskelfart. Var ligger den i dagsläget? Chansar på strax över fyra min 14,8kmh. Kör drygt 8min vilar lugnt i 1minut och sedan 2x4min i samma tempo. Avslutar sedan med 2 min 3:45, 16kmh. Trött och nöjd summerar jag drygt 5km på strax under 21min. 

Jag tror att det var ett ganska bra tempoval. Kände inte av gårdagens tramp så detta hade med vila lätt kunnat bli 3x2km. Just nu har jag litet känningar i vänsterhöften och ner över knät så nu ska jag jobba vidare med de olika övningarna som jag använde mig av under förra årets uppbyggnad. 

Snö. Ha!

Vi ger oss inte 

Löpbandsintervaller

Ont om tid idag. Bestämde mig för att köra korta intervallerna på bandet. Bestämde mig för 40s snabbt och 30 jogg. Ställde snabbt på 17kmh och jogg på 10. Lutning inställd på 0,5%. 

De första fem gick utan nämnvärd ansträngning, men då jag var litet seg i huvudet, iddes jag inte ändra hastigheten. Andra fem gick också bra, men nu började jag svettas. Känner mig fortfarande ovan vid att springa på band, och nu började jag undra om det verkligen gick så fort som 17kmh? När jag satte igång tredje setet (förlängde vilan efter den femte i varje set med knappt 30s) bestämde jag att köra bandet litet fortare. Sen glömde jag det när det väl blev dags och det var bara den sista som gick i 18,1kmh. Avslutade med några minuter i 12,5kmh. Totalt blev det med avsvalningen 6,76km på 35min. Var sugen på mera men tiden fanns inte då. Tar nog en sväng imorgon innan jobbets julmiddag. 

Annars kändes det perfekt i kroppen efteråt. Riklig endorfinbelöning som behövdes då jag hade en mötestät eftermiddag att ta tag i.

Vi ger oss inte

Första söndagsrundan på lång tid

Jag fick en stund över efter diverse avslutningar under dagen och eftersom jag varit inne behövde jag komma ut. Jag snörde på mig adiosen för andra dagen i rad och stack ut. Ganska välklädd eftersom det var halt och halt betyder lugnt tempo, och ingen puls. 

Först tänkte jag långt, tre varv runt skäret, en halvmara, men så kände jag att jag var sugen på ett annat spår. Det är litet kortare, men mer kuperat. Den värsta delen strök jag för att slippa riskera en vurpa.

I början gick det riktigt lugnt, men allt eftersom gled jag in i en skön lunk. Tankarna svävade iväg åt olika håll, steget kändes bra. Inte ont någonstans, bara skönt gung hela vägen. Runt milen kändes det stabilt och jag ökade litet försiktigt hemåt. Till slut stannade jag klockan på en och en kvart över fjorton kilometer. Inget som kommer att kännas imorgon, men då är det vilodag. 

Framöver kommer fokus att bli en ökning av distanspassen från 7-10km till 12-15 som i våras. Ifjol den här veckan hade jag en svår förkylning som höll i sig fram till julafton. Sen körde jag 14dagar i sträck totalt 180km. Efter det började en mer strukturerad träning om 4-5pass i veckan. Dit skall jag nu.

Vi ger oss inte

Halka inne och ute

Jag var rejält sugen på att ge mig ut igår, men jag var fast i möten fram till halv fem. Då var det så mörkt ute och jag hade glömt reflexväst hemma att det fick bli ett distanspass på löpbandet. Det var för att vara fredag eftermiddag oväntat fullt i gymmet på jobbet. De två löpbanden var dock lediga så jag hoppade upp och ställde in det på 0,5% lutning och intervall 12 km/h för lugn och 16 för litet intensivare. Var inställd på att köra 8km på 40minuter fortfarande litet osäker på om jag skulle våga trycka på. Efter 12minuter bestämde jag mig för att prova. Körde 3x2min med 1 lugn minut emellan. Pulsen stack iväg ganska ordentligt så sen joggade jag på i 8minuter innan jag tog först 2snabba sen 1 till och så 30s så till slut fick jag ihop 8,6km på 40min. Sen tog jag en bild:

Den blev inte så skarp. Jag körde nu fem avsvalning i snabbt gångtempo, men tugga tuggummi flåt fota och gå på en gång blev för mycket så bang small jag i golvet när bandet kastade av mig.

Nå ingen skada skedd men jag var rejält trött.

Idag gick blåfrusen loppet genom Åkersberga ner till Vaxholm och tillbaka. Jag tänkte ta mig ut och titta på ultralöparna. Jag känner ingen längtan efter ultralöp just nu. Maraton är och kommer att vara mitt fokus framöver.

Riktigt halt var det idag, men vägarna var grusade så det gick bra. Jag sprang i ultra tempo, 6min/km bara för att få in känslan. Dessutom kändes det lite segt i kroppen efter gårdagen. Ute vid golfbanan var vägarna inte grusade. Där var det som att springa på hockeyrinken. Blåsvart och otäckt steg jag ut i ruffen. Inte många golfare i farten på seneftermiddagen. Följde golfbanan parallelt med 276:an fram till skogsbrynet där jag tog en andningspaus.

Sen vände jag hemåt i samma lugna tempo. Inga blåfrusna fick jag se. Det var väl så att jag läst fel på bansträckningen.

Skönt att så sakteliga kunna komma igång igen. Även om det är långt till nästa tävling så är det frusterande att inte komma ut. Små bekymmer. Egentligen.

Vi ger oss inte

Vi ger oss inte, vi börjar om

Feg eller modig? 

Smart eller dumdristig? Igår kände jag att förkylningen höll på att dra sig tillbaka och att jag nog med försiktighet kunde dra igång vinterträningen igen. 

Så idag på lunchen kunde jag med lugn i kroppen snöra på mig mina gamla pureflows igen och njuta av den milda decembersolen. 

Jag tog den lätta Kungsholmsrundan till stadshuset och tillbaks igen. En ytterst lugn sjua som landade i de bakre leden. Långsamt alltså. Jag hade bestämt att det inte skulle vara något svettdrivande tempo idag. Därför kändes det bra att även i detta tillstånd kunna springa i drygt fem tempo utan märkbaransträngning. Jo nu ljuger jag. På slutet undrade jag hur jag någonsin kunnat tro att jag ska kunna springa en hel mara fortare än så här. Jomen det har jag ju redan gjort två gånger. 

Väl tillbaka på jobbet gick jag in på gymmet och fick bekräftat en annan känsla och farhåga nu visade vågen 4kg mer än innan Stockholm marathon. Hm. Blir en tuff jul, för att inte tala om nyår. Nå planen är att repetera fjolårets lyckade julveckor då jag utan problem klämde in 170km på två veckor. Ser tillbaka på förra året som en riktig kalas säsong. Fram till förkylningen i maj. 

Hur som helst, vikten beror på att jag fortsatt äta som när jag tränar så det vänder snart. 

Passade på att köra litet situps planka och curls och vad det heter lår fram och bakböjmaskin. Tänker ta det några gånger i veckan framöver. 

Äntligen tillbaka igen. 

Vi ger oss inte 

Mängdrekord?

När förkylningen går in på tredje veckan börjar man misströsta. Men eftersom löpardagboken finns där, kan jag med ett litet mått av lugn konstatera att det skett vid 10 tillfällen de senaste fyra åren. Det är inte hela världen. Det är tungt de första passen, men tillbaka kommer man. 

Fast just nu, när man fortfarande är sjuk och inte riktigt ser slutet, är det segt. Särskilt som jag missade ett fint långpass med brorsan. Men det blir fler tillfällen. Kanske redan på söndag. Rekordet under de senaste fyra åren är 21 dagars uppehåll. Det var i mars innan första maran. En blandning av överträning med höftproblem och förkylning. Men ett par nya skor gav fint resultat. Kanske ska man få ett par nya i jul?

Annat man hittar i dagboken var att jag slog nytt årsmängdsrekord den 23/11. Målet i år var att komma upp i 350mil men det föll redan under sommarmånaderna när träningen stördes av ett efterhängset skavsår. Innan förkylningen såg det ut att kunna bli 300 i alla fall, men nu blir jag glad om det blir mer än de 271 som jag har just nu.  

Nå, det var tänkt som ett grundbyggar år detta och nästa. OS går ju inte förrän 2016...

Vi ger oss inte

Olika dimmor

Jag började på ett upphetsat inlägg igår, helt olikt mig, men det blev för många lösa trådar. Jag upptäckte några brister i den egna bildningen, och därför uppnådde inlägget något hos mig själv. 

Dimmigt så in i norden var det i citys utkanter igår. Här tex utsikten från Tranebergsbron:

I färdriktningen var det inte mycket bättre. 

Däremot var det inte farligt kallt och inte halt alls på milrundan. Det blev en lugn femtiominuters tur innan ett nytt parti möten tog vid. 

Allt kändes frid och fröjd när jag kom hem och under kvällen. Men sen fram mot tidiga morgontimmarna började det brumma och brusa i kroppen och sen var hela morgonen förstörd. Framemot klockan ett kom jag upp och kunde äta och nu känns det ok igen. Hastigt och olustigt. Nu får vi se om det var matförgiftning eller något som resten av familjen skall igenom. Första gången i så fall. 

Mao blev det inget fartpass på Kristineberg som jag tänkt mig. 

Vi ger oss inte. 

Modsfartlek

Förra veckan fyllde the Jams Setting sons 35år. Jag har alltid tyckt mer om the Jam som objekt än som musiker. Paul Weller skriver bra låtar, ibland, men han är fantastisk på att ständigt förnya modsidealet. Hela vespa-duffel-spetsiga svart vita brouges-brittiska symboler personifierat. 

Jag flyttade från norrland till götaland när jag var tretton. I Umeå bestod mitt musikaliska rike av Beatles och Elvis. Söderut, på skolan, fanns ett gäng läderklädda punkare och ett udda gäng i mörka kostymer och slips. Det här var innan joggingdräkterna, hårdrockarna och syntarna äntrat scenen. Tre av killarna hade satt ihop en riktig power-trio och fick lov att uppträda på en morgonsamling. Det måste ha varit den slamrigaste och mest högljudda samlingen dittills. De spelade en blandning av covers och hann med säkert tio låtar på 20minuter. Bland låtarna fanns två Jamlåtar som jag minns speciellt. Speciellt eftersom de följt mig sen dess. Standards en ungdomligt arrogant tre ackords historia som inte är särskilt annorlunda än många andra korta intensiva uptempo låtar från den här tiden, men den beskriver en vilja att åstadkomma något. Tex bra låtar. Den andra låten är just det som kom senare. En sorts prototyp till vad som alltid varit problemet med Weller, ett ben spelar hård svängande stadium rock, ett ben gungar i skatakt samtidigt som kroppen skakar i soul konvulsioner. Private Hell från Setting sons är just denna modsens fartlek. En blandad kompott där Weller hela tiden är återhållsam. Just som man tror att det skall brista ut i stadiumallsång tar han bort taktpinnen och låter Bruce Foxton leka med basgången. Den rullar fram och tillbaka och blir aldrig mer än en önskan. Den glider aldrig ut i soulträsket som i Bitterest Pill och omfamnar inte allt som i Beat surrender. Men det gäckar som en skön fartleksrunda. 

Idag var jag sugen på att springa litet längre så jag klädde mig ungefär som till tunnelloppet fast med de gamla pureflowsen på fötterna. Sen drog jag iväg mot söder och körde motsols (höger) varvet. Jag tycker inte att man möter så många om man springer vänstervarv utan istället får man många att springa om eller bli omsprungen av. De gamla pureflows har gått runt 90mil och tack vare att jag varierar mellan många skor så håller de fortfarande stilen. Mycket bättre än sina yngre bröder som sprungit bara en tredjedel så långt, men i gengäld fått agera vardagssko fram tills jag hällde en burk vit färg över dem. 

Modsfartlek är att komma upp ordentligt på tårna och springa fort och koncentrerat när man passerar andra löpare eller gångare. För att sedan sjunka ihop med pyspunka runt hörnet. Det blev drygt 15kilometer idag på  ungefär 74minuter. Men fråga inte efter tempot, för det höll jag inte idag. 

Det stramade i vänster lår baksida och höften gjorde sig påmind. Måste ta och fortsätta det jag gjorde så bra för ett år sedan. Stärka vänstersidan båda sidorna. Allt så det blir mindre private hell. 

Vi ger oss inte. 

Medaljer igen

Det var kallt och litet blåsigt när jag och dottern närmade oss Östermalms IP igår. Jag kände suget efter Stockholm maraton, men idag skulle det bara bli mysjogg för medaljen. Dottern har fokuserat hela hösten på körkortsövning, så det har blivit minimalt med löpträning. Hon trodde sig inte vara iform för någon tid i närheten av perset på 48min. 

Vi skulle in som fjärde startgrupp och stod en liten stund och huttrade innan vi släpptes ner i tunneln. Det var ganska trångt att komma in och som vanligt blev det kaos då en del med senare startgrupper trängt sig fram. Bortsett från det så var arrangemanget ändå smidigt. Visserligen var det en bit att gå från ÖIP utan överdragskläder, men i gengäld slapp vi trängas i kö vid Länsförsäkringar.

Mycket gult var det nere i tunneln. Jag startade runkeeperappen på telefonen en minut innan start. Sen glömde jag stänga av autostop funktionen. Jag kom i mål på 19minuter över strax under 2km! 

Efter starten gick det nästan direkt utför när man kom in i tunneln. Jag joggade på, och vi höll ett ganska skönt mystempo. Efter ett par kilometer tyckte dottern att det gick litet för fort, men hon bet ihop, och snart gick det nerför igen. Jag kände ett sug att springa litet fortare, men samtidigt ville jag inte lämna henne för tidigt. Vi kom överrens om att hålla ihop fram till 8km, så skulle jag sedan lägga in en avslutningsrökare. När vi passerade halvvägs sa speakern något om 26minuter, så jag tänkte att vi borde klara 55min i alla fall. Efter 6km kom vi ikapp flera långsamgående och när vi såg skylten 7km för de som vänt hemåt, blev fartsuget för svårt. Så vid passering sju km highfivade vi över staketet och sen gasade jag på. Därifrån och in var detnästan enbart uppför. Men vad skönt det var att springa fort. Lätt och fint gick det, och jag sprang förbi mängder av folk. De sista tre kilometrarna måste ha gått på runt 11,5minuter, eftersom klockan visade 13:19 när jag sprang i mål på 49min blankt. Så trots mängder med folk gick det uppenbarligen att springa fort här också. Löpsteget i Adios boost skorna är fantastiskt. Önskar bara att jag skulle orka springa längre än 20km fort i dem. 

Dottern gled in fyra minuter efter mig, glad och nöjd med att ha klarat både 60 & 55min. Däremot blev postmålgångskortet inget vidare.

Här dock innan start. 

Det finns säkert de som har bra och bättre beskrivningar av konsten och underhållningen som erbjöds i underjorden, och jag iddes aldrig dra fram telefonen och fota. Fast det var absolut en annorlunda upplevelse att inte fokusera på att springa så fort som möjligt. Det blev litet pepp och "andra sidan är ni klara" under resans gång.

Medaljregnet då? Konstaterade att detta var mitt artonde lopp och femtonde medalj sedan jag börjad springa lopp 2012. Här är en bild på tre helt olika medaljer

Från höger till vänster: Österåkersmilen 2012, jag hade sprungit fyra eller fem milrundor under våren, efter en höst med löparknä och målet var 50minuter och att slå grannen. 48:16 blev det, men grannen var i mål en minut tidigare. Revansch åren därpå, nu leder jag inbördes statistiken 2-1. Fast han har säkert 20 tidigar medaljer. I mitten Premiärmilen 2014, då jag gjorde min första riktiga attack ner mot 40minutersgränsen. Jag var i superform efter bra grundträning enligt Szalkaiprogrammet. Dock missade jag i vilken riktning starten skulle gå - hur kan man göra det - och tappade viktiga sekunder i början. Slet på bra och kom in i riktigt bra andning och hittade bra ryggar. Dessvärre var det inte tillräckligt. Sladdade in på 40:17, och sjönk ihop. De sista 17s fanns inte. Vet inte om en bättre placering i starten hjälpt så mycket. Längst till vänster gårdagens tunnellopp, det första lopp jag sprungit utan att ha haft fokus på tiden.

Hittills har jag alltid hängt av mig medaljen innaför dörren när jag kommit hem, men idag fick jag för mig att flytta ner samlingen i källaren. Plats för flera nya medaljer.

Imorse drog jag på nimbussarna och joggade ett varv runt kvarteret för att få igång cirkulationen. Kände av loppet men det begränsade inte löpningen idag. 

Ytterligare en lugn vecka innan det är dags för att starta maratonprogram igen den 2/12.

Vi ger oss inte.

Dan innan undergången

Hela den här veckan har det varit lugna joggar över milen runt femtio minuter. Ingen satsning på tid imorgon, utan springer som stöd åt äldsta dottern genom tunnlarna. Det var hennes artonårspresent. En annan materiliserades igår då hon klarade sin uppkörning, så det blir ett avspänt lopp. 

Det blir väldigt intressant att se hur det blir med tusentals människor som trängs genom underjorden. Undrar hur lång tid det tar innan man kan springa, om man kommer att kunna springa alls?

Nå imorgon vet vi.

Vi ger oss inte

SOC: Swedish open championships

Efter en vecka med frånvaro av träning så tog jag mig ut i lördags igen. Det blev favoritmilen, som också var första passet efter fjolårets vintermarathon.

Jag läste anteckningarna från ifjol och konstaterade att framsida lår var den besvärande gemensamma nämnaren. I övrigt kändes det lätt i steget och inte alls som att jag nyss sprungit en mara. Fast jämfört med förra året så sprang jag ju inte en mara. En hel. Jag höll någon sorts skönt avslappnat tempo genom hela rundan utan att någonsin gå upp i puls eller andningsfrekvens.

Igår hade jag lovat pingisfrälste sonen en utflykt till Eriksdalshallen och finalerna i SOC. Det känns som att det gått en livstid sen jag sist kollade på en pingismatch. Jag hade ingen aning om vilka som skulle spela, och när jag fick se namnen så sa de mig ingenting. Vi kom in lagom till dess att finalpasset skulle börja. Dubbelfinal damer, herrar och singelfinaler. Alla 12 deltagare från Kina. Fick av sonen veta att på herrsidan skulle världsettan Xu Xin, spela tillsammans med underbarnet Fan Zhen Dong. Fan skulle dessutom spela spela singelfinal mot en annan kines, som slagit ut Xu Xin i semin på förmiddagen.

Dubbelfinalerna spelades i bäst av fem set och var raskt överstökade. I damfinalen var det sedan vinnarparet som möttes i final. I herrdubbeln blev det dock en fem setare, även om det aldrig var spännande sett över ett helt set. De som drog ifrån i början, tog setet helt enkelt. Det betydde att Xu Xin inte vann någon SOC titel i år. 

I damfinalen var det heller ingen spänning. Däremot var det en oväntad segrarinna. När vi såg matchen, var det självklart vem som skulle vinna. Det kändes som att det var klassskillnad på de två spelarna. Men det visade sig att förloraren var betydligt högre rankad.

I herrfinalen böljade det fram och tillbaka. Den lägre rankade Fang Bo bjöd Fan Z.D. på bra motstånd och andra set drogs ut med fina dueller till 18-16 i Fans favör. Sen lyckades Fang störa spelet ganska bra med fina servar, som Fan inte fick under kontroll och plötsligt stod det två lika i set. Sen var det som att Fan Z D la i en växel till och kunde dra ifrån och vinna femte setet. I det sjätte, och sista, var det inte längre jämnt. Matchbollen vid tio-fem, blev litet symptomatisk för sista två seten: Fang missade bollen grovt.

Publikmässigt var det ingen stor succé. Knappt en fjärdedel av hallen var fylld, och stämningen var ganska avmätt. När man tänker efter att det här är stjärnor som följs av hundratalsmiljoner kineser, och det kommer några hundra svenskar att kolla så undrar man hur svensk pingis skall komma ur sin svacka. Nå, hörde efteråt att en svensk pressat Xu XIn i åttondelen. Alltid något.

En viss träsmak hade man dock dragit på sig så efter middag och allmänt fixande blev det en sen vända runt skäret. En halvtimma med hälften med och hälften motvind. Skönt att det var 25 med 50 mot och sista hem också medvind. 

Nu blir det några korta pass för att komma i form till Tunnelloppet. Tanken är inte att springa fort genom tunnlarna, utan att jogga igenom med dottern. Hon har haft det litet tajt med tid för löpning under hösten, med körkortsövningar och övningskörning och det vanliga skolarbetet, så det blir fokus på upplevelsen. 

Vi ger oss inte

How soon is now?

Ibland är det skönt med vila. Jag var i och för sig inte särskilt trött i söndags. Lätt känning i lårens framsida, men jag bestämde mig för en veckas vila från träning. Det har med korta avbrott gått i ett de senaste två åren så en veckas lugn är säkert bra. 

Säkert. Åtminstone börjar jag få abstinens nu. Så på lördag drar jag igång igen. Några lugna pass fram mot tunnel run. Ska bli kul. 

Det har annars varit en mötestät vecka, vilket gjort att det bara skulle varit stressande att känna att man missar ett pass. 

Idag var det dags för litet underhållning. Brittisk humor av god klass när Morrissey uppträdde på Hovet. Halvfullt. Men entusiastisk publik som jublade när han kom in med en Clas Olssonpåse i handen. 

En blandning av i huvudsak gamla Smithslåtar (queen is dead, meat is murder, how soon is now, asleep) några tidiga solospår (suedehead, everyday is like sunday, speedway) och några från årets skiva tex Istanbul och Scandinavia.  

En litet märklig känsla med en rödskjortad sångare som lallar omkring framför fem yngre män i jeans, hängslen identiska t-shirts och ska vi kalla det femtitalsfrisyr. Tänk the Fonz. Ibland tror man att det är på riktigt inland känns det som ett coverband. Fast många gitarrbyten hans med och det härligt utdragna gnisslet i How soon is now hade gärna fått fortsätta. 

När han avslutar konserten med en film från olika slakterier till meat is murder blir det mera absurt än effektfullt. Särskilt som han dessförinnan förklarat att man kan köpa en meat is murder schablon och sedan gå till Clas Olsson och köpa sprejfärg och sedan göra Stockholm vackrare. Hmm. Trummisen avslutar låten med att spreja just det på sin stora gong-gong 

 Bilderna på tjuren som stångar ihjäl en matador var litet mera omskakande. 

Sen kommer gänget in för ett extranummer iklädda svarta tshirts med texten fuck harvest. 

Men det var precis så bra som väntat. Trots allt. 

"he took the slug and hit the rug"

Vi ger oss inte

Vintermarathon 2014 Racereport -Adidas-Brooks-ASICS!

Jag kom i mål på 3:52:23. Nytt personligt rekord i att vara i konstant framåtrörelse. Det var inte det rekordet jag ville sätta idag, men det kom inte helt oväntat. För första gången fick jag gå. Inte en gång, utan flera. Jag gav upp helt enkelt. Nästan. Eller, ja, jag är nöjd att jag inte hoppade av som jag såg andra göra på sista varvet. Jag är glad att jag fick en ny erfarenhet, och jag hade inte räknat med någon kanontid direkt.

Så här gick det till:

I sista stund ändrade jag skovalet och tog mina Asics Nimbus som jag sprang Vintermarathon i förra året. Jag tyckte att eftersom det var så kallt ute, ville jag ha rejält ombonade fötter. Sen tog jag kompressionsstrumpor, och långa tunna tights. Varm funktionströja, samma som ifjol och windbreaker, tunn mössa och handskar.

Frukost på havregrynsgröt, korvbröd med jordnötssmör och marmelad.

Hemma var det bara ett par plusgrader och fuktigt. Tog på mig rejält med ytterkläder och åkte in med tåget. 

Promenerade ner till nummerlappsuthämtningen och efter det passade jag på att klara av toakön. Skönt att slippa majjorna.

Lugn promenad till starområdet som var flyttat, så starten låg där fjolårets målgång var. Bra lösning. Åtminstone i teorin kändes det fint att gå i mål i nedförsbacke i stället för uppförsbacke.

Just innan start står jag och pillar på min Garmin. Det dyker upp en fråga på skärmen "vill du stänga av" och av misstag trycker jag "ok". Fem minuter till start, och jag får inte igång klockan. För kall? Fel knapp? Inget händer. En minut kvar, jag ger upp.

Skottet smäller och vi är iväg. Utan klocka gäller det att lyssna på kroppen. (Jag loggar dock med telefonappen, men har glömt ställa in röstangivelser av kilometertider. Men det är första gången jag springer ett lopp till musik. Det var så där. ) men det är ganska avslappnat att springa utan klocka, och mina tider ligger ungefär där jag tänkt mig. På andra varvet kommer cykelförvarningen. Anders Österlund passerar i ensam ledning. Det dröjer en stund så kommer Jonas Buud förbi. Hörde att Jonas senare passerade Anders och vann igen. Jag passerade  22km på 1:50 och det kändes bra. Men i uppförslöporna mot Naturhistoriska känns det i framsida lår. Jag slår av litet på takten, och blir varvad av Varvbergs IFs (sic!) stolthet Jonas Lundström. Mina ben strejkar. Det bränner och jag slår av ytterligare på takten på det femte varvet. Då kommer Staffan och flter förbi. Lätt och fint steg. Jag kunde inte låta bli att skrika nått peppande. Tyvärr hade det inte hjälpt mig idag. Femte varvet var svart, och jag började notera alla vägar som lutade uppåt. Tappade placeringar i mängd, och fajtades med onda ge upp tankar. Försökte se det positiva i att jag strax skulle komma ut på sista varvet. Jag hade ätit mina medhavda korvbrödsmackor runt 10 o 20km, och nu vid 34 tryckte jag en gel. Tveksamt hur det hjälpte. Klarade hela loppet utan ont i magen i alla fall. 

Men när jag lämnade sjön bakom mig, och skulle ut på raksträckan mot universitetet så fick jag en ingivelse. Nu går jag en stund. Så gick och joggade jag i några kilometer. Vi var flera som höll lägre tempo nu. Här fick vi i alla fall sällskap av solen! När jag nådde 40km skylten hade jag vilat så pass att jag kunde springa obehindrat i ett par kilometer. Men efter att jag sprungit under halvmaraportalen så är det en del uppför de sista 300 innan målbacken. Där kändes det ibland som jag joggade på stället. Men så kom jag i mål, och fick några glas cola och bulle och livet återvände. 

Det sköna var att jag faktiskt inte hade några känningar från revbensskadan. Det negativa är att det betydde att jag sprang väldigt långsamt. Ifjol sprang jag nästan 25minuter snabbare och kom in runt plats 100. I år klarade jag 200 med nöd och näppe. Ganska typiskt för detta löparår som känts som flera steg tillbaka, men jag tror att det egentligen är precis som jag skrev härom dagen: för lite långpass. Det går inte att tro att man ska utvecklas på marathon om man inte springer långt. I våras gjorde jag det, och hade jag inte blivit förkyld hade det blivit PB på sthlm marathon. 

Nu dags för vila en vecka, och sen några lugna pass innan sthlm tunnelrun som springs även den klocklös.

Adidas eller Brooks?

Jag harvade runt i mörkret igår kväll i pannlampa, tshirt, långa tights och reflexväst för att känna på kroppen i maratempo.
Det enda svar jag fick var att jag inte kommer att springa i mina Adidas Adios Boost. Mina fotleder klarar ännu inte en mara i fart i så tunna skor. Visserligen är det en njutning att springa i dem, men jag känner att jag blir trött fortare och vill inte riskera något. Det är tungt nog med revbensskadan.
Drömmen om ett pers på lördag har jag skrotat. Rent konditionsmässigt är det inga problem men vem vet hur det känns i revbenen efter några timmars skakande. Jag tror att det kan bli tröttande.

Igår testade jag att hitta ett skönt löptempo som inte frestade på så mycket. Någonstans i intervallet 4:45-4:50 kunde jag springa komfortabelt utan att behöva titta på klockan eller känna av revbenet. Så länge det inte går brant uppför. Jag vet att det finns en del backar på Vintermarathonbanan. I fjol sprang jag litet för fort uppför och fick betala för det i längden. Fort på träning smart på tävling eller nåt.

Idag ville jag bara springa ett lugnt distanspass på lunchen, det korta platta varvet, sju kilometer runt Kungsholmen. Idag blev det pureflowskorna, som jag sprang maran i. Det blir de på lördag. Om det inte kommit snö,)

Annars blev lunchlöpningen konstig. Jag sprang med en snabb kollega och vi började i lugnt prattempo. Allteftersom ökade han tempot och efter fyra kilometer låg vi strax över fyra minuter. Jag hade ingen klocka, utan det såg jag i efterhand. Det kändes att det gick fort, och jag ville inte att dagens löpning skulle slita, så jag släppte honom. Rullade hemåt i makligt tempo, litet varm då vindjackan inte andas så bra. 

Nu är det dags för att ta farväl av pappa och det känns inte som den optimala uppladdningen. Men han var en stor supporter, så jag har med mig det när jag sticker ut på lördag.

Vi ger oss inte.

Oktober

Oktober brukar vara en bra löparmånad. Det är ofta skön temperatur som gör att man vill ge sig ut att springa. Ifjol sprang jag en fantastiskt skön halvmara på träning där allting stämde. Banan är ganska kuperad, men jag orkade springa fort uppför och rinna på utför. Jag minns hur nöjd jag var och sedan av bara farten kunde jag plocka tolv minuter på mitt maraton-rekord på Vintermarathon.

I år har träningen gått bra och jag putsade halvmara och miltider i våras. Sen åkte jag på en dunderförkylning en vecka innan Stockholm marathon, men kunde ta mig i mål på en okej tid.

Sen drog jag på mig ett onödigt skavsår som begränsade långpassmöjligheterna. Det hängde i över två månader och gjorde väl att jag inte fick ut max förväntat på Lidongöloppet, men, det går ju fler gånger...

Efter LL har jag tränat bra, och fått ihop runt 230km, en del i bra fart, och ett rejält långpass. Men så kommer den där cykelvurpan och det ömmande revbenet som begränsar en del. Jag har kunnat springa men så snart andningen blir ansträngd, och nu pratar vi bara över prattempo, stramar det och tar extra på krafterna. Just nu vilar jag söndag morgon till tisdag kväll. Sen springer jag onsdag lunch och sedan vila till lördag.

Om det räcker får lördagen visa.

Vi ger oss inte.

Litet om min maraträning

Jag har fortfarande en ganska skärande smärta i revbenen när jag nyser eller hostar. Det går inte heller att kontrollerat andas när man springer fort, länge. I måndags provade jag 6x3min på löpbandet och 16km/h. Det gick bra men fyra minuter hade inte gått. 

Eftersom benen kändes fräscha och vädret ljuvligt var jag tvungen att ge mig ut igår lunch. Planerade att känna på olika möjliga maratempon. Hoppades kunna snitta under 4:50 på Vintermarathon, men då vill det till att revbenen läker. Längre malande, framförallt i motlut kändes och pulsbandet tryckte så jag fick dra ner det runt magen. Långt ifrån optimal känsla i det passet. Däremot var det skönt att dra på sig shortsen igen. 

Jag läste i loggboken från ifjol att jag sprang en halvmara på träning på 1:36, i shorts, så det verkar ha varit ungefär samma väder då. Men formen är sig inte lik. 

Därför var jag tvungen att analysera upplägget inför mina hittills tre marathonlopp för att kunna göra en realistisk bedömning. 

Graferna nedan visar fördelningen i distans mellan olika träningsdagar. Om det körts dubbelpass någon dag så räknas det som ett längre pass. De finns dock ffa i gruppen 15-20km. Transport till och från tåget eller löpband på lunch plus liter distans sedan, men i det hela påverkar det inte huvuddelen av min analys. 

Ett av de viktigare inslagen är långpassen. För den här analysen räknar jag 20km som gräns för långpass. Inför mitt första Stockholm marathon var denna del nio procent på totalen vilket ungefär var tio pass. Ett var tredje vecka. Inget över 35. Det som syns är maran!

På hösten ungefär samma antal långpass men ett skift i medellängd på distanspassen. Från 3:40 i juni till 3:28 i november. 

När jag sedan satte fart på vårträningen hade jag bestämt mig för att öka andelen långpass. De tidigare nio procenten blev 14, och i snitt blev de längre. Två ggr över 35. Allt väl utspritt och uppblandat med vila och fartpass. Förbättrad miltid, kapade 8minuter på halvmaran och så blev jag dunderförkyld med hög feber en vecka före start. 

Vilade och velade och kom i mål litet bättre tid än året innan men inte som Vintermarathon. 

Sommarens och höstens träning ser ganska dyster ut. Sex procent långpass. 60% kortare än en mil. 

Ett irriterande skavsår på lilltån förstörde mycket. Mest var det lusten som tog stryk. Den tänkta satsningen mot Lidingöloppet gick så där. 

Nu med en vecka drygt till start undrar jag hur jag ska tänka. De långpass jag gjort har varit stabila (utom LL men det är ju en speciell bana). Antingen en lugn öppning mot   säg 3:40, och så provar jag att öka, eller så satsar jag på att gå i jämnt 4:50tempo för att komma under 3:25. Det vore kul. Bortsett från det ömmande revbenen känns det som ett möjligt mål. Guld för det och brons för 3:40.  

Vi ger oss inte. 

Dagens slarv

Jag har känt mig inte bara tung till sinnes utan även kroppsligt de senaste veckorna. Trots att jag hållit igång löpningen har jag nog ätit litet för mycket. Vågen säger det i alla fall. Å andra sidan väger jag mig inte varje vecka, eller hm, varje halvår? Så vem vet hur länge det pågått. När jag tittar på min statistik ser jag att jag i våras höll ett snitt på 300km per månad som nu blivit 200 under hösten. Jag ligger på 190 för oktober och hade planer på att komma upp i minst 250km, men 

Idag skulle jag hämta yngste sonen från barnkalas. Tog cykeln och höll hans sparkcykel över styret. Inte så smart. Jag flyttade hande litet till vänster och så gled cykeln litet i mitt grepp och in i framhjulet. Tvärstopp. Som tur var gick det sakta men tillräckligt för en del skrapsår på underarm och höft. Känner en del smärta från revben men tror inte på något brott. Men tappade i alla fall springsuget, och eftersom jag var tvungen att ställa in gårdagens runda, så blir det rejält avbräck ihelgen.

Men det känns ganska bra med ett par vilodagar. Men om det blir Vintermarathon så lär det bli ett lugnt tempo.

Vi ger oss inte

På väg igen

Det bästa med löpning är att det är ett bra sätt att hålla sig frisk på. Mentalt. Att inte dras ner i den svarta misären i den pågående sorgen. Det är jobbigt just nu, inte minst pga av långa avstånd, men precis som allt annat så tvingar man sig att "kompartimentalisera" livet. Ibland stiga åt sidan och sörja, ibland växla över och jobba hårt, eller umgås med familj och vänner. Det är skönt att ha ett ordentligt nät att kunna landa i emellanåt, vänner som hör av sig, eller ja, frågar om man inte ska med ut och springa i alla fall. För det ska man. Och sprungit har det gjorts, både hemma i ruskväder och på löpband, och i Frankrike i högsommarvärme.

Första veckan i oktober var en otroligt härlig löparvecka. Jag blandade tre långsamma milpass med två riktigt snabba rundor, och avslutade sedan en 80km vecka på fredagen med mitt drömmål:springa till jobbet! Jag packade vätskeryggan med mackor och två liter vatten, SL kort och plånbok och stack iväg klockan halv sex på morgonen. Det var dimmigt och mörkt och mustiga dofter av murket trä och svamp när jag joggade fram längs Roslagsbanan. Passerade Rydbo efter drygt fyrtio minuter och sedan vidare på asfalten förbi Arninge, Hägernäs och Viggbyholm. Följde sedan järnvägen hela sträckan genom Täby och Danderyd innan jag sedan lämnade den vid Naturhistoriska. Därifrån följde jag vägen ner till Roslagstull och sedan Birger Jarlsgatan, Odengatan, Karlbergsvägen och så över till Kungsholmen. Drygt 35 kilometer och dusch och bastu på det. Där någonstans började den konstiga dagen då ytbehandlingen på mina glasögon totalkrackelerade. Det såg på håll ut som feta fingeravtryck, som inte gick att tvätta bort, och när var det ett fint filigranmönster. Och sedan fortsatte dagen in i dimman.

Men nere i Frankrike fick jag och brorsan till några sköna turer dels en härlig 10km med många höjd(ar) meter och dels en bra intervallserie i lätt med och motlut. Någonstans kring 5-6 200ingar på runt 40s och kanske fyra 400ingar på knappt 90s. 

Nu hemma igen, och det har blivit några ytterligare korta pass. Idag körde jag intervaller, 5x4minuter i 15,5km/h med 11km vila i 90s emellan. Ville inte komma ner jättelångt i puls, utan få slita hela vägen idag. Men sista fyraminutaren fick jag dela i två delar. 

Sen ikväll kände jag att jag inte mosat mig totalt utan behövde rensa skallen litet så det blev en höstligstormsväng runt skäret.

Börjar längta efter ett lopp igen. Suget kommer. På väg igen. Vintermarathon?

Vi ger oss inte.

Kort om en bild.

Min bakgrundsbild ovan är tagen från uteplatsen i mina föräldrars hus i Frankrike. Sen i fredags är det enbart min mammas hus. Och sorgen är bottenlös.

Vi ger oss inte.

Höstträning

I tisdags gick solen ner över yngste sonens fotbollsträning. Planen är för dåligt upplyst och då det är svårt att få tider på konstgräsplanerna för de yngre, blir det paus i trillandet. Samtidigt är det skönt att säsongen är över, då det känts litet stressat i höst med att hinna hem i tid.

Den egna träningen återupptogs i mörkret efter fotbollen, och blev skönt kort och lugn. Fem kilometer på drygt 27minuter. Det var precis lagom för att få igång benen igen, lagom till att mina lår känts återhämtade.

Jag tog sedan en lika lång morgontur från tåg till jobb, och då kändes benen helt återhämtade, istället började jag känna av flåset litet granna. Det brukar bli litet tyngre några dagar efter blodgivning för att nå ett minimum efter ungefär två veckor. 

På torsdagen frågade kollegan om jag ville med på ett kvalitetspass. Vi joggade ner mot Fredhäll, och körde fem långa och två korta backar. Vi har som mål 2:20 uppför, och nu startade vi på 2:23, 2:25 innan tredje blev 2:17. Fjärde 2:21 och sen fick jag bryta femte.

De avslutande 45s backarna gick dock bra, och det blev ett fint pass.

Idag har det varit innebandy, då jag fick blixtinrycka och coacha äldste sonens lag. Trots att det är 30killar i laget, är det svårt att rekrytera ledare. I och med att fotbollen är över känns det ok att köra litet inomhusidrott med de här också. Men efter två matcher och några mils kuskande däremellan, behövde jag lufta mig litet och rensa skallen, inför veckan som kommer. Det fick bli Runöparkmilen, en lätt kuperad asfaltsfavorit. Jag gick ut i ganska hårt tempo, och kunde sedan öka efter hand. Efter runt 8km började jag känna av vänster lår baksida, men jag försökte öka, och de två närmaste kilometrarna blev rundans snabbaste. Milen passerades på strax under 45minuter. När jag passerat milen slog jag av på takten och lunkade hem. Skön luft och fin temperatur gjorde att det fortsatt gick att köra i shorts och tshirt.

Resten av hösten planerar jag att springa ett längre lopp, kanske vintermarathon, för att sedan ta det lugnt genom november. Tunnelrun springer jag utan klocka med äldsta dottern helt utan tanke på att det ska gå fort. Hon får bestämma takten. Sen är det dags att dra igång vinteruppbyggnaden inför Stockholm marathon. Ett lopp som jag inte anmält mig till, men väl gör snart. Det blir förhoppningsvis tredje raka.

Vi ger oss inte.

Vila efter långlopp betyder blodgivning

Efter de här urladdningarna till lopp har jag som regel att tappa av litet av mitt överskott. Mitt naturliga blodvärde ligger runt 175-178 - något som jag borde kunna utnyttja bättre. 

Litet extra järn behövs dock för att återställa balansen. Fast igår hade jag högsta värdet på två år, 172. De höga värdena når jag annars bara när jag ger blod en gång om året. 

Nå, nu blir det en lugn vecka och sen lär det bli sega pass. Mellan två och tre veckor brukar det ta att återhämta sig. 

Återhämtningen hittills har gått bra. Framför allt högerfoten var jag orolig för. Den hamnade snett ett par gånger i nerförsbackar och gjorde ganska ont efter loppet. Dessutom slog jag i stortån på samma fot flera gånger så jag höll på att snubbla ikull. Framsida lår och höger vad är på bättringsvägen. Vilket betyder att det blir en kortare sväng i kväll. 

Känner mig ganska nöjd med insatsen och tänker att det är bra. Det är så här när man börjar bli litet äldre och tror att man fortfarande är ung. Även om det känns som att man tar ett steg tillbaka allt som oftast, så går det på det hela taget ändå ganska mycket framåt. Lopp för lopp har jag hittills alltid förbättrat mig och 10km taget ur lördagens första 15 är trots allt bättre än mitt första millopp 2012. 

Vi ger oss inte

Ett förkylt lopp. Lidingöloppet 2014 racereport

Jag vet faktiskt inte hur jag ska börja dagens racereport? Kanske är det väsentliga att det efter en första besvikelse, någonstans mellan starten och första kilometern, kom ett försök till övertalning om att fånga dagen. Nä. Vi börjar i andra ändan. Två timmar fyrtioen minuter och nio sekunder. Så lång tid uppehöll jag mig längs lidingöloppsbanan. Det var ungefär tjugo minuter mer än jag hoppades på, och tio minuter sämre än mitt c-mål. 

Efter förra tisdagens snabba urladdning, kändes det bra i kroppen. Fram på kvällen började det klia litet i nässvalget. Det blev inte mer på onsdagen, eller torsdagen, men jag kände mig tyngre i kroppen, tröttare och ja, infekterad helt enkelt. Jag ställde in allt vad morgonjoggar och sprinter hette, för att låta det hela läka ut. På fredagsmorgonen kändes det litet mera, som om det fanns en direkt koppling mellan svalg och öra. Höhö.

(Lånad från sbu.se)

Jag åkte ändå ut till Lidingövallen, men efter att ha hämtat min och brorsans nummerlappar, så var jag inte i form för expon. Jag köpte litet energi, och ett par handskar och stack hem.

På loppdagensmorgon var jag ensidigt täppt i näsan, men fortfarande inget halsont, eller huvudvärk så jag åt den vanliga grötfrukosten och packade väskan och klädde på mig dagens löparklädsel. Shorts och linne, långa compressionsstrumpor och mina inov-8-skor.

Sen kom brorsan och hämtade upp mig och vi körde in till Danderyd, tog sedan tåg, tub och buss till Lidingövallen, där vi roade oss i solen.

Vi diskuterade huruvida Runner's world testet på skor hade rätt eller fel. Av dagens resultat ett-noll saucony.

Sen började vi promenera mot starten och stöter på en gammal barndomskompis. Vi har väl inte setts på sisådär trettitre-trettifyra år, så det var riktigt kul. Han skulle springa i samma startgrupp som brorsan, men hade något modestare mål än oss. Eftersom han slog mig så överträffade han sitt med ungefär lika mycket som jag missade mitt. 

Efter ytterligare köande så delade vi oss i fållorna. Jag hade tjugo minuter till godo på dem.

Efter uppvärmning och ivägsläppande av elit och första startgrupp blev det min tur. Letade mig fram till första ledet och hade fritt fram neröverfältet när kometerna stack till skyn. Det kändes direkt när vi trippade igång, att det här skulle inte bli så jätteroligt. Jag kände mig alldeles matt i benen, ingen stuns, ingen kick, bara gnet.

Jag öppnade ganska löst på 5:33, inklusive de 250m extra fram till startlinjen, och höll mig strax under femman de första kilometrarna. Den första 8km slingan fram till Lidingövallen kändes ganska bra, och jag tyckte att det kanske skulle gå att hålla ihop det hela. Men varje gång jag försökte öka tempot så var det som att kroppen sa tvärnej. 

Tog det försiktigt uppför backen efter vallen, och hade en långsam kilometer, men milen passerades på strax över 48minuter. Ut mot Elfvik och runt hade jag lagt ytterligare marginal ner till 2:30 målet, och även om det inte gick lätt så tänkte jag att nu finns det marginal att tappa på. 

Sen kom det ökända mittpartiet, och det är som ett svart hål i minnet. När jag slutligen når Grönsta, 20km, värker låren, och vaderna börjar kännas oroväckande tunga. I Grönstabacken börjar jag gå. Jag ligger nu ett par minuter över målet. Det är tungt, och jag börjar få krampkänning. Sätesmuskler svider, och vaderna krampar. Det blir gång i varje uppförsbacke, och snart stapplar jag nerför också. Det går framåt, men utan glädje. När jag når abborrbacken har jag redan bestämt mig för att strunta i tidsmål, och försöka se loppet från dess trevliga vackra sida. Det är ganska svårt när det svider och drar ihop sig i benens olika muskler. Jag drabbas aldrig av någon fullständig kramp, utan kan hela tiden röra mig framåt. Kilometrarna in mot golfbanan är långa, och mer kuperade än man minns de. Så förbannar man den glättiga publikan som skriker att snart är man framme och nu är det nerför... Det är ju aldrig bara nerför. Det är det som är själva grejen med Lidingöloppet. Det är därför man måste träna på det. Upp och ner, upp och ner. 

Nå, framme vid Karinsbacke står en ambulans med öppna bakdörrar och blinkande ljus. Jag går lugnt uppför backen, som är brant, men inte så lång. Joggar litet på flacken efter men så snart det går minsta uppför går jag igen. Efter kanske femhundra meter ser jag sjukvårdarna som bäddat ner en yngre man på båren. Jag hörde av brorsan som passerade en kvart senare, att personen då satt upp i ambulansen.

När det väl började gå entydigt utför började jag jogga igen, och benen var ganska fräscha då så jag kunde i alla fall komma i mål leendes, och highfiva familjen längs upploppet. Sen var det ganska skönt att vara i mål.

Då kändes det ganska risigt. En enorm törst slog över mig. Jag hade väl druckit på kanske varannan station, och tryckt i mig en gel och en energidryck längs vägen. Däremot missade jag saltgurkan och dess spad, som kanske varit bra vid krampkänningen.

Nå. Inväntade sedan brorsan och vi tog oss till valken, bytte om, delade en öl och åkte med familjerna och åt segermiddag på restaurang. Dessutom firade vi äldsta dotterns 18årsdag. Det var ett bra slut på en lång dag.

Jag hade krampkänningar när jag böjde mig igår, och ont i högerfoten som jag stötte i flera gånger under vägen. Tre gånger vek sig foten, så jag trodde att den skulle gå av, men varje gång lyckades jag snabbt rädsa situationen.

Idag har jag transportcyklat säkert en och en halv mil, utan kramp, och följt båda sönernas matchande och träning på innebandy och fotbollsplan. Lagom sysselsättning dagen efter.

Omedelbart efter loppet bestämde jag mig för att säsongen var slut. Idag nöjer jag mig med att det blir några dagars total vila från löpning. Mer, inte mindre tävlande behövs och framför allt fler, längre och mer fokuserade långpass.

Fotnot. Första halvmaran 1:39, första maran 3:40 och första LL 2:41. It's all in the numbers.

Vi ger oss inte.

Ett nördigt inlägg av annat slag för att skrämma en vilsen förkylning

Jag läste Efter Marathon härom veckan som var hispig inför start av halvmaran(?). Kände efter extra noga och sen blev det visst en förkylning.

Nu är jag där själv. Hispigheten personifierad. Det är nog vädret eller resorna, all träning, barnens förkylning och själva fan som ligger bakom obehaget i ena bihålan. Inget stort obehag mest en stor oros känsla. Gjorde jag rätt när jag sprang intervallerna i tisdags ja rätt hoppa distansen igår och idag ja. Vila fram till start nja. Jo. 

Bestämde mig för att låta huvudet bara skaka fram något helt nördigt irrelevant. 

1984. Kaj Kindvall hade lagt ner poporama och startat ett nytt list-program Tracks. Hösten 1983 började jag skivsamla. Hösten 1984 kom inspirationen från England, radio Luxemburg. På mellanvåg, den där am knappen som mest sände ut kontrollerat brus, kunde man på tisdagar höra engelska top 40listan. Sändningarna började kring 20:30, men vi hade lärt oss att ibland kunde de starta fem i halv med ett nytt spår så det gällde att vara på plats med fingret på inspelningsknappen. Höstens första "scoop" blev Depeche Modes Master and Servant som stolt kunde spelas upp för kompisarna i skolan dagen därpå. 

Den hamnade varken högt eller låg särskilt länge på Trackslistan. Däremot minns jag att Kindvall sista veckan i september gjorde ett undantag från "policyn" att bara spela singlar. När DM lp:n Some Great Reward släpptes inledde han programmet med att spela en låt från den. Det var stort:

" So lie to me

Like they do it in the factory

Make me think

That at the end of the day

Some great reward

Will be coming my way"

https://www.youtube.com/watch?v=ajqYgOmqGyg

Ja nu är det bara att hoppas att det är fantomsförkylningssymptom och att det blir start på lördag. Planen var shorts men väder och vind är inte helt förutsägbara. 

Vi ger oss inte

Träning sista dagarna inför Lidingöloppet

Yngste sonens fotbollslag spelar match söndagar klockan fyra. De är sju år och tycker match är det roligaste som finns. Jag är med och coachar, och i höst har vi skrockat om hur kul det var och hur förskonade från regn vi varit. Tills idag. Precis kvart över fyra small den första åskknallen och himlen öppnade sig. Därifrån gick det litet halvdant för laget och vi glömmer det. Bortsett från att det fick mig att fundera över vädret nästa helg. Under målgången på mitt första Stockholm marathon öste det ned. Det var så där halvskönt. Annars har jag klarat mig ifrån ösregn. Duggregn är okej att springa i, men ösregn?

Läser en del kring upplägg på LL, jag har kört på ungefär som inför maran, bara litet färre långpass. Känner mig stark i vaderna, så det borde inte bli någon krampöverraskning. Idag testade jag att köra litet hårdare på hemvarvet. Det är bara sju kilometer, men har en del sega uppförslöpor och en rejäl nedförsbacke. Jag brukar aldrig springa fort på detta varv. Mitt rekord är strax under 33min och har några år på nacken. Idag ville jag hitta flyt i löpningen utan att dra på mig syra. Lite stressad innan då jag inte hittade min klocka, men så tänkte jag att det är känslan som är viktigast och inte att ha koll undervägs. Första kilometern på 4:28, lätt uppför, och sedan fortare. Nya rekordet hamnade på 29,5. Rätt nöjd. 

Har följt delvis (hm) ett program på funbeat, som passat ganska bra. Målet för det är 2:15, men där är jag inte än. Ensam eller med en hare i spåret, men med trängsel och så hoppas jag kunna komma ner mot 2:20-2:25. Vi får se. Sista dagarna nu är det ett fartpass, kortintervaller och två korta distanser. Hoppas att abstinensen gör att man är rejält sugen på lördag. Well, sugen är jag redan.

Vi ger oss inte.

Fängslande intervaller

Ny vecka med inbokad resa på tisdagen. Därför blev det schemaändring och jag kunde i måndags följa med kollegorna ut på Långholmen för ett intensivt backpass. Fyra varv från höger och fyra från vänster, det ena om 100 och det andra 90s. I teorin. I praktiken så satt det en del halvmara i benen så på femte började det kännas ganska tufft varför jag sedan bröt på det sjätte. Tog litet längre vila och kunde avsluta med två okej rundor. Jag hade inte ont någonstans, men det var litet allmänt tungt i vader och vänster lårs baksida. Det senare mitt akilleslår.

Sen skulle de andra tokflänga uppför västerbron på hemvägen, men då drog jag i handbromsen.

Eftersom tisdagen innebar utflykt så fick kroppen ordentlig vila och dessutom två nätters sömn innan det blev onsdag.

Idag var det länge osäkert om det fanns lunchtid att springa på, men tillslut så infann den sig. Fick sällskap utöver Fredhälls klippor och sedan runt Lilla Essingen allt i fem minuters skönt soltempo. Tillbaka i rålis ökade vi försiktigt till 4:50, för att ta följande fyra kilometrar längs norr mälarstrand och Kungsholmsstrand ibstrax under 4:30. De sista två hamnade vi på 4:15. Totalt 13km.

Känslan var lätt hela vägen, men det är den nästan alltid runt Kungsholmen, så det är inget tecken på hur formen är. 

Vi ger oss inte.

Össeby-Garn halvmarathon en söndag isolen

Sommaren har tagit ny fart, och ännu inga långa tajts i sikte. Igår gick Stockholm halvmarathon, men jag hade aldrig tänkt springa. Det verkar vara ett kul lopp, men det ligger fel i min kalender då jag ofta reser just kring den här tiden varje år.

Men ett långpass behöver man innan Lidingö, så det fick bli den kuperade, många höjdmetrar i alla fall, fast inte så böljande, vägen mot Brottby, eller Össeby-Garn.

Efter en vecka i adidas tänkte jag låta fötterna vila i Nimbussarna. Till en början kändes det litet tungt och stötigt, men allt eftersom kom jag in i ett skönt och avspänt löp. Första sju kilometrarna går uppför. Först svagt och sedan allt brantare. Höll ett lugnt 5min tempo fram till Hakungebacken, varifrån jag började öka för att hålla strax över och sedan strax under 4:30. Sprang tills klockan visade 10,15km varefter jag vände hem. Nu mötte man Hakungebacken igen och jag bestämde redan tidigt att jag skulle gå och träna litet inför Abborrbacken mfl. Tog en skvätt vatten här medan jag gick. 

Uppe på toppen kunde jag sedan leta mig in i flyttempo och hålla det hela vägen ner längs kanalen och sedan längs järnvägen. Där någonstans såg jag att det fanns en chans att nå under 1:40, så jag sprang på. Stoppade klockan 10s sen. Då tog all energi slut. De sista sju hundra metrarna gick i lustempo. Så en lyckade Lidingödag med bättre energikontroll kan jag nog ta mig in på mellan 2:20-2:25.

Vi ger oss inte.

Träning på utlandsresor

Jag reser lite i jobbet. Med lite menar jag sällan, men när det blir brukar det vara en vecka i stöten. Dessutom åker jag oftast till samma ställen, samma kvarter, samma hotell. Dessutom har jag gjort det under många år, mer än femton år, så jag känner till platserna väl. På några har jag dessutom bott under längre perioder. Icke desto mindre är det här med träning och landsvägslöpning något som är knepigt att få ihop. När man är på resa, är det mycket man vill få ihop. Arbetsdagarna blir långa, för man vill hinna med så mycket som möjligt, och så vill JAG oftast hinna med både att vara social, och äta bra. Det begränsar träningen till morgnar. Jag har lärt mig hur och var det funkar bäst, och vilken typ av pass man kan genomföra. Jag har bara ett stort problem och det är att min mage säckar ihop på morgnarna. Helst skulle jag gå upp en timma innan, och hinna med de viktiga bestyren och sedan ge sig ut. Men men, det hinns inte alltid med när man bor på hotell.

Just den här veckan har jag varit i Italien i ett kuperat men inte bergigt samhälle i norra delen. Jag bor på ett hotell av hög sjuttiotals standard, med bruna heltäckningsmattor, och begränsat tryck i ledningarna. Duschar man innan klockan sju är det varmt. Därefter ljummet om man har tur.

Eftersom jag fick till ett backpass i veckan tänkte jag faktiskt strunta i att utnyttja terrängen. Well. Jag fick hjälpa växtligheten vid ett tillfälle, men annars höll jag mig. Jag körde enkla åtta kilometersrundor varje morgon denna vecka. Min bana går på en asfalterad cykelbana, och är fyra kilometer lång, varav två är raksträcka. 

Två av dagarna blev det skönt återhämtningstempo, och en dag ett 70/20 pass. Jag höll hyggliga 3:20 under 70s delen, vilket är riktigt bra för att vara mig. 

F.ö. lutar det lätt uppåt hela vägen ut, och nedför hem. Det hjälpte under intervallerna!

Imorse fjärde morgonen tog jag sovmorgon och sen tog jag en annan kortare sväng för att ha litet sug på söndag att springa långt och kuperat. 

Det känns bra just nu. Bör klara 2:30 med marginal om två veckor. Frågan är med vilken marginal.

Vi ger oss inte.

En stund i Huvudstabacken

Jag tittade igenom träningsdagboken och konstaterade att det gått drygt två månader sedan den senaste insatsen i Huvudstabacken. Då, någon vecka efter maran, var det tungt och intervallerna gick långsammare för varje repetition. Jag sprang ensam och huvudlöst. 

Idag frågade kollegorna om jag ville hänga på. Jag har inte haft möjlighet på sistone, då måndagar varit vilodag. Idag tackade jag ja och vi kunde jogga iväg i sensommarvärmen. 

De är båda yngre, lättare och betydligt snabbare än mig, så det krävdes vilja hela vägen. Backen vi springer är väl en 400m lång och idag satte de målet till 1:40. Jag snittade 1:50 sist har jag för mig så nu var det upp till bevis. De första tre kunde jag mer eller mindre hänga med i deras tempo. Sen plötsligt under fjärde intervallen bara drog de iväg. Det kändes som om jag stod stilla och ändå kunde jag konstatera att jag höll samma tempo som de tre första. Sen blev det tyngre och den allra sista orkade jag inte hålla ihop det. Snittet hamnade på 1:44 tror jag. I somras kunde jag inte hålla ihop det alls. Idag gick även den sjätte snabbare än den snabbaste då. 

Sen avslutade vi med tre korta backar. Jag nöjde mig med 38s och kunde då hålla åtminstone en av dem bakom mig och jämna steg med den andre. 

Det här är det som skall ge lyftet till våren och till nästa Stockholmsmara, och kanske ger det redan nu litet hopp om att komma under 2:30 den tjugosjunde. Sällskap av snabbare löpare är ovärderligt. 

Helt plötsligt när jag sitter och skriver detta inser jag att skavsåret på lilltån som besvärat hela sommaren äntligen har läkt. Det kändes inte i lördags och faktum är att jag inte minns när det slutade smärta. 

Nu ska jag ut på jobbresa och här brukar det kunna vara litet si och så med dpringmöjligheterna. Men litet lätt distans ska väl gå. Fast jag gjorde inte som Claes Åkesson och packade löpatiraljerna i handbagaget så de lär väl försvinna vid mellanlandningen. Nja, litet tysk effektivitet kan man hoppas på.  

Vi ger oss inte!

Testlopp Lidingö, 22km

Det såg ganska disigt ut i morse när jag klädde på mig. Optimistisk som jag är, drog jag på mig shorts, men la linnet i väskan och tshirten på.  Efter frukost musli och kaffe stoppade jag fötterna i Inov-8 skorna och påbörjade resan in till Lidingövallen.

Väl på plats, tidgt, gick jag in och tog av överdraget. Det hade börjat spricka upp, och jag irriterades över att jag sprungit ifrån solglasögonen. Men vad gör väl det. Efter hand började det dyka upp folk från alla riktningar, och flera som det stod Urban Tribes på, och jag gissade att det skulle erbjudas farthållning.

Man får inte känslan av hur många som faktiskt dök upp, men jag gissar på knappt 150? I alla fall så blev det varmare och jag gick in och bytte om till linne. 

Strax blev klockan kvart i tio och vi samlades inne på löparbanorna där de olika fartgrupperna sedan visades upp. Sluttider på 2h (4min/km) upp till 3:15(6:30) erbjöds med 15min intervall. Jag stod i valet och kvalet på om jag skulle ta 5 eller 5:30 gruppen. Men eftersom jag hade en ganska hård tia i benen sen igår, tänkte jag att det kunde vara spännande att prova 5gruppen. Jag ville ju göra det här för att veta ungefär vad jag kan vänta mig om två veckor.

Nja det kanske var något hundratal? Äh. Ärligt talat jag kollade inte så noga, jag hade andra tankar i huvudet. Nå. Strax gav sig de snabba grupperna iväg, och min grupp som trea. Vi joggar först runt löparbanorna, och sedan ut på det som egentligen är loppets 9e kilometer. Just när vi skuttar ut genom grindarna så ser jag en man som jag känner igen. Det visar sig vara en f.d. Kollega, som jag inte sett på säkert fem år. Jag hade hört att han var en god löpare, och det visade sig att han sprungit loppet de senaste tio åren. Han hade tider mellan 2:13 och 2:30.

Med honom som ciceron, blev det ett mycket trevligt varv. I början idag var det mycket behaglig skogslöpning. Vi höll kanske 4:40-4:45 under långa sträckor. Det gick lätt uppför, men i stort var det fin och lätt löpning den första milen. 

När det var 12km kom vi in i ett av de hårdare partierna. Kollegan sa att han hört det benämnas tvättbrädan. Korta branta stigningar med lika korta branta utförslöpor som gör löpningen svår att få riktigt flyt i. Jag ser på pulskurvan efteråt att pulsen steg rejält under detta parti. Jag har inga problem att hänga med i tempot, men jag är inte så pratsugen längre.

Men efter tre kilometer kommer vi ut på en asfaltssträcka, och sedan går det lätt utför och en chans till återhämtning. 

Det är en bedårande vacker dag och utsikten på sina ställen hänförande. Humöret hålls på topp hela vägen, jag drabbas inte av några svackor, men nu börjar det kännas att jag sprang igår. Bra! Det var det som var meningen. Helt plötsligt är vi här:

Tipset här var att gå femtio meter ungefär och sedan jogga, sedan gå fram till stenen mitt på stigen och då jogga igen. Det här blev den överlägset långsammaste kilometern, på 5:50, men då tog jag två foton, och sen är det ju så att efter stigningen genom skogen så fortsätter Abborrbacken med en lång bit på asfalt.

Till slut är vi uppe och sedan är det ganska skön löpning under kilometrarna framåt mot Karinsbacke. Här säger kollegan att han känner sig i form och flyter iväg. Jag ligger i 4:30 tempo och det känns ändå kontrollerat, som att det finns mer att ge. Tar backen ganska försiktigt innan den slutliga spurten tar vid. Men det är långt kvar till mål. Det är först långa sträckor genom skogen, och sedan ut på fälten innan man ser målet. 

Stannar klockan på 1:52 över 22,5km, nästan spot-on 5min/km. Känns som att där jag är idag blir målet 2:20 riktig stretch. Känns som att 2:25 är rimligt, men så är det ju det där med bruttotid, eftersom man sprungit drygt en minut innan loppet börjar. 

Det var ett fint arrangemang, och bra farthållet hela vägen, även om fältet bröts upp kring Abborrbacken. Behövde inte titta på klockan vilket man slentrianmässigt gör ändå. 

Det näst skönaste svaret tycker jag var att det gick bra över det böljande mittpartiet. Jag kände aldrig att låren tog slut, och jag hade inte tillstymmelse till krampkänning, så även vaderna hängde med.

Det bästa var att det var en infernaliskt fenomenal känsla hela vägen. Det kommer att bli ett riktigt roligt lopp som kan bli en favorit. Det var åtminstone inte svårt att förstå vad som lockar.

Vi ger oss inte.