Veckans långpass Åkersberga runt

I januari ligger Szalkai-programmen jag följt på 25km långpass. Då har jag en perfekt runda. Många av mina långpass-rundor är vändbanor, men på 25 och 32 har jag fina ett-varvslösningar. 

Januaribanan heter Åkersberga runt och går ungefär 15km på cykelbanor, 5km på villa-gator och 5 på landsväg. 70-skyltad landsväg. De fem kilometrarna är uppdelade på dels en ganska trafikerad asfaltssträcka med flygrakor och några tvära kurvor. Den andra en kurvig och kuperad kostig. Båda karaktäriseras av minimal vägbelysning. Därför vill man gärna ha litet snö för att man själv skall bli synlig. Bortom reflexväst, övriga reflexer och pannlampa. Det ger litet mera inbillad säkerhet trots allt. 

Jag kom liksom förra söndagen inte ut förrän vid sextiden på kvällen. Broddarna var på och så iväg. Ingen dricka men väl en starbar i fickan. Där blev den kvar hela varvet. Jag tog det lugnt och planerade vara ute i två timmar och tjugo minuter. 

I börja höll jag lugnare tempo, ner mot 5:40, då det är en del stigningar plus att underlaget var snömodd, ganska högviskös. Det klafsade och sög fast och jag ville inte anstränga vader och hälsenor i onödan. 

Efter en mil kom jag ut på första landsvägssträckan och där det var rakt gick jag ut u vägbanan och sprang på ren asfalt. Här ökade jag farten ner mot 4:50.  

Efter detta ett tre kilometer långt parti cykelbana i lätt motlut. Här sjönk farten igen och det började kortvarigt ömma i vänster hälsena. Jag tänkte att nu är det kört, men efter att ha kommit tillbaka i löpsteget så försvann oron. Började känna mig litet trött när jag korsade 276:an efter 16km. Kvisslingbyvägen är inte så väl belyst och min pannlampa var svag så jag började bli rädd att trampa fel i mörkret. Men vägen var bra snöröjd och det hände ingenting på den sträckan. 

Sen ute parallellt med Sockenvägen kunde jag trycka på igen och det kändes bra igen. Andningen var helt kontrollerad och pulsen steg bara vid  de kraftigaste motluten. Jag hittade inte pulsbandet innan jag gick ut så jag kan inte kolla i efterhand. 

Jag kollade bara klockan vid två tillfällen fram till 22, och konstaterade att jag hållit planerat tempo. Försökte öka litet på slutet men då var jag litet sliten och tanken tom så de sista tre kilometrarna blev ganska jobbiga. 

I alla fall 10minuter snabbare än ifjol och detta trots sämre före. 

Hade tänkt vila i fredags, men en kollega lockade ut mig på ett lugnt Kungsholmen runt i riktigt snöpulsarväglag. Det var en runda där långsammaste kilometern över klipporna runt Fredhäll gick på över sju minuter. Men sen blev det bara pulkaåkning med barnen i lördags. 

Summerar tredje veckan på 65+ kilometer. Snart är det läge att varva upp litet. 

Vi ger oss inte 

Från uppstart av löpträning till en viss distans passerats.

Jag roade mig med att titta på litet distanstränings och tävlingsstatistik. Hur lång tid tog det från jag började springa tills dess att jag sprang 10km, 15km osv och sedan när tävlade jag på olika distanser. Jag höll på i trekvarts år innan jag vågade mig på milen. Den tog 56minuter. Två månader senare sprang jag min första miltävling på 48minuter.

Nästa passering, 15km, dröjde ett halvår, men sen kom 20-25-30km med tätare mellanrum när jag började marathonträningen. Däremot dröjde det 22månader tills jag tävlade på halvmara distansen. Slutligen passerade jag 35-40km för första gången under första maran, 23månader efter jag satte igång med löpningen. 

Idag satte jag på mig broddarna och gav mig ut på favoritrundan. Det gick så där men trots allt fyra minuter snabbare än förra veckan, isen till trots. 

Vi ger oss inte

3x5 varv på Kristinebergs IP

Två dagar med intensiva pass och litet sömn och mycket mat. Tisdag och onsdag kändes det mycket bra. Det kändes inte mycket i benen i morse så jag trodde väl att ett första tröskelpass skulle funka. 3x2000m stod på schemat. 

Trots att mycket av snön som föll har töat var det halt och moddigt så jag gick till kvantum och köpte ett par broddar till skorna. 

Jag har sprungit de senaste tre vintrarna med broddar med bra känsla. 

För att göra det hela enklare och inte behöva fundera över sträckan begav jag mig till Kristinebergs IP. 

Tänkte att där blir jag nog ensam. Joggade tre varv i snömodden. Jag var inte först utan sprang i befintliga spår. 

Ökade tempot sista varvet innan jag tuggade igång. Jag räknade fram att 96s vore bra varvtempo på torr bana så 100 kanske skulle passa idag? 

Trots broddarna gick det inte att hålla tempot. Jag hamnade nånstans mellan 102 och 108s varv. Huvudsaken var att det kändes bra och att det gav effekt. 

Mitt under första intervallen noterar jag i förbifarten en ny serie avtryck på mittbanan. Jag är dock så fokuserad att jag inte vrider huvudet eller blicken. När jag tar 200m gåvila ser jag att jag fått sällskap av en lång smal kille som öser på inne på gräsplan. Runt runt. Han passerar mig flera gånger. Vackert och långt löpsteg med rejäl kick. Jag kände mig som ett 45årigt fån som lekte i sandlådan. Hallå liksom vad gör jag här. Nå jag är ju faktiskt 46, och då får man leka så här. 

Inte mycket att säga om de andra tio varven. Jag kanske tappade litet på det sista men i stort höll jag i hela vägen. Sprang litet längre ut den sista intervallen då det blev så ojämnt på innerbanan. 

Trots allt så har den här veckan bjudit på bra pass, men litet för korta och möjligen något för låg intensitet i går och i förrgår. Jag är nybörjare på bandet och nybörjare på tröskelintervall. Men det skall bli bättre. Nu blir det fredagsvila innan helgen då jag siktar på julens första halvmara. 

Vi ger oss inte