lördag 23 april 2016

Maraträningen fortsätter

efter förra helgens långsamspringning har jag fokuserat på mara och tröskelfart den här veckan. Då jag varit ute och rest en del, så har jag fått anpassa mig efter det. Två vilodagar är nog inte feltänkt ändå. Hur ofta är inte fokus ställt på att klämma in extra kilometrar. Jag börjar känna mig mera trygg nu, och den här veckan har varannandagslöpningen get betydligt fräschare ben. Bortsett från idag då jag tre kilometer från hemmet visualiserade Karlavägen och sista biten in på stadion.

Jag har levt med konstant sömnunderskott i veckan, och nu är det återhämtning som gäller.

Veckans träning består hittills av fyra distanspass. Dock alla med vissa fartleks eller tempoinslag. I måndags var jag nere i solen på Karlberg och sprang ett varv i 4:30tempo. Det fick gå som snabbdistans. Skönt kuperad bana. Jag hade draghjälp hela varvet och tur att han la av efter ett varv.

Efter lunch flög jag söderut och återvände natten till onsdag. Ingen löpning på tisdagen. Glad att jag inte ens fick med några skor ens. Behövde den sömn jag fick.

På onsdagen jobbade jag hemifrån, och kunde ta en lagom lång lunch tur. Jag hade tänkt mig den vanliga 18km rundan till Rydbo, men hade vissa tidsbegränsningar varför det blev en alternativ variant om 13km asfalt. Här fick jag öppna i kraftig motvind och efter 3km satte jag fart men hann bara en kort repa innan järnvägsbommarna stoppade. Sen påt igen ut mot och runt Runö kursgård. Delade upp det hela i fyra block om vardera knappt 10min. Totalt med nedjogg osv knapp 4:40fart.

Torsdagen ny resdag och helvila från rörelse.

I fredags åkte jag med kollegorna och hoppade av i farten. Om igen kändes det perfekt avvägt med vilodag. Trots en trög start kunde jag snitta ner mot 4:30 över morgonmilen. Så snabbt har jag aldrig sprungit på morgonen tidigare. Frågan är vad som är bra träning? Fler mil och löpning varje dag, eller hårdare men färre mil och färre pass. Klurar vidare. Nä. Jag tycker om att springa. Därför får jag göra det varje dag. Det blir bäst så.

Jag kände inte av kylan igår, och inte heller idag. Började med fotbollsmatch för yngste sonen i Rydbo. Frågade chauffören om hon kunde köra hem sonen medan jag drog en repa hemåt till fots. No problem. Jag drog av mig underställ och flisjacka och i bara bomulls tshirt och WCT ocerall joggade jag hemåt. Tog inte i idag utan tänkte att imorgon blir det nog längre. Så en 50minutersmil ungefär.

Nu ser jag fram emot en resfri springvecka. Tävlingspremiären närmar sig och igår kom årets Startbevis till maran. Nu närmar det sig!

Vi ger oss inte!

måndag 18 april 2016

TEC100 att vara pacer åt en vinnare

Hur mycket är 100miles egentligen. Konverterat genom 1mile=1609meter blir det 16mil och 900meter. Dessutom kan det likställas med tiden 20timmar 23 minuter och 49 sekunder om du som min granne Sussie Lorinder håller ett snitt tempo om 7:36min per kilometer.

Tempot är löparens riktmärke snarare än hastigheten. I detta fall blir hastigheten 7,89km i timman. Det är väldigt rask prommenad. För oss som springer kortare distanser, som maraton, är det ganska långsamt. Men nu pratar vi om nästan fyra stycken maror, back to back. Nu säger inte medeltempot så mycket om själva löptempot. På den här långa distansen måste man bryta ner det i block. Där gör var och en på sitt sätt. Jag känner inte till så mycket om grenen annat än små saker som jag läst mig till och hört genom Sussie och folk på TEC. Täby extreme challenge. Noterar det engelska språkbruket eftersom det verkar vara en amerikanskättad sport. Andra svenska lopp heter Black river run och Arctic ultra.

I Täby springer man på en 11,5km lång varvbana. Det blir 14varv för 100miles. Låt oss nu tänka oss in i detta lopp och varför inte titta på det på varv nivå.

Starten och varvningen sker vid Ensta krog och terrängbanorna där. Först börjar man med en ca 100m lång ganska brant stigning. Den delen går man med fördel uppför under det att man tuggar i sig den mat man plockat på sig vid varvning. Eftersom man skall vara i rörelse nästan ett dygn blir energiintaget viktigt. Att tugga och svälja när du springer leder gärna till att du sväljer luft som sedan kam ge ganska stora besvär. Antingen får du rapa eller så får du vänta till luften passerar genom kroppen och kommer ut bakvägen. Det ökade trycket medför risk att partiklar i mängd följer med ut i endera riktningen vilket helst undviks i möjligaste mån. Gå och tugga och svälj ordentligt
innan du når krönet. Flytande föda är enklare att ta i farten men inte heller det är komplikationsfritt.

Väl uppe kan du springa men spåret i början är kuperat så ta det lugnt uppför och utnyttja sedan backen. Därefter kommer en knapp kilometer asfalt genom bostadsområden. Platt och fint kan du nu springa på litet fortare. Allt beroende på form och tidpunkt. I Sussies fall kanske vi ligger på strax under femtempo i början för att frampå natten närma oss sexochtrettio.

Sen når man Rönningesjöns strand och underlaget blir mjukare packat grus. När jag sprungit med henne dyker samma diskussion som jag brukar ha under Lidingöloppet upp. Hur mycket packas gruset av fötternas tramp. Ultralöpare verkar inte tillhöra tungviktarna direkt och är ju inte lika många som LL löparna men det är jämnt och fint.

Vi lämnar sen sjön för mera teknisk löpning genom skog. Det är upptrampade stigar och eftersom pacers är tillåtna först efter mörkrets inbrott, så har jag inte sett skogen i ljus. Ifjol hade jag två enkla Silva ledlampor som funkar i bästa fall då du går i sämsta fall enbart för att upplysa andra om att du kommer springande. De här delarna är mytiska. Det är en säregen upplevelse att rulla fram genom skogen och följa de uppsatta reflexrutorna. Bara några få kvadratcentimeter med flera meters mellanrum. Det blir extra sagolikt när dimman stiger upp. Trollen lurar någonstans och det är pacern som ibland måste förklara för löparen att det inte är några sagoväsen som kliver fram. Lika ofta är det dock den rutinerade löparen som måste ryta till och visa vägen. I år satsade jag stort på en 200kr lampa från Kjell & Co med 1700lumen. Den räckte nätt och jämnt mot Sussies proffslampa men en ordentlig förbättring mot fjolåret. I år körde jag dumt nog ur denna synvinkel ett varv innan (vilket jag återkommer till). Tyvärr så glömde jag extra batterier så på mitt tredje varv mitt i mörka skogen när jag sprang framför henne tvärslocknade den och Sussie fick leda. Det står tydligt i pacerinstruktionen ta med reservbatterier, men tja ibland glömmer man. Under resten av sista varvet kunde jag slå på lampan med jämna mellanrum.

Skogsäventyret blandar stigar och motionsspår och grusvägar. Det är litet kuperat här och var vilket i fallet uppför betyder "ät och drick". Jag själv nöjer mig med att äta och dricka vid varvning. Mitt vatten använder vi för att tvätta Sussies händer med. Sussie dricker blåbärssoppa ibland kommer hon ihåg det själv ibland på min uppmaning. Eftersom jag var väl laddad innan är det ibland svårt att komma ihåg att påminna men mat och energi är ett bra samtalsämne. Ibland pratar vi ibland är vi tysta.  Några gånger ber hon mig prata på bara för att hålla henne igång. Några gånger börjar hon säga något men så kommer ett tungt parti och så tvärtystnar hon och jag låter henne hitta rytmen. Dröjer det för länge ber jag henne fortsätta berättelsen. Så här långt fram i loppet och på dygnet är det trots det modesta tempot tungt för henne att prata ibland.

Efter sista asfaltssträckan kommer vi till banans sista 1,5kilometrar först litet terrängspår uppför (passa på och drick nu! Vid märket börjar vi springa!) och sedan skogsstigar och klättring uppför en klippa. På den sista toppen sliter hon upp sina nu nästan tomma flaskor och ber mig springa i förväg och fylla på flaskorna.

Här är det läckert att mötas av marshalleldar som kantar de sista 500metrarna in mot varvning. På sista varvet jag springer med henne börjar gryningen skönjas. Sussie har då ett varv kvar.

Så åter till det här med tempot. Vi gör varven på runt 1:35. Vi går i backar och joggar på flacken och i skogen och matar på utför. Det som är svårt att få med i beräkningen är varvningen. Behövs det toabesök? Finns det folk att prata med? Har du fått med dig nya batterier? Behöver du byta skor eller plagg? Mat! Här kan mycket viktig tid försvinna och ingen vinnas. Stannar du blir det jobbigt att komma igång och förbjudna tankar dyker upp. Sen finns stressfaktorn: det är inte bara dig själv du tävlar mot. Kanske har du som Sussie en tävlingsdjävul i dig som vill veta var medtävlarna ligger i förhållande till dig. Som pacer måste du vara både hård och ödmjuk på samma gång. Se vilken styrka peppen i tältet ger och väga den mot tidsförlusten. (Du vet, även de som ligger bakom är trötta nu. De måste jaga och är mer stressade. Om någon kommer nu och springer förbi så är de grymt starka det är bara att applådera dem. Spring ditt lopp efter dina förutsättningar!)

Det är härligt att se Sussie springa förbi sina medtävlande. Jag kom tidigt i år och hennes schema hade spruckit så jag passade på att ta en runda innan. Jag behöver några kilometrar eftersom jag ligger back på långpassen i år. I första backen efter varvning står en löpare och en pacer och donar med något. Det skägget tar man inte fel på! Det var Kim, den springande snickaren som drog på knästöd. Det var så kul att se honom efter att ha följt honom något år. Jag joggade förbi honom på Kungsholmen runt ifjol och på LL i höstas men nu slog jag följe med honom och hans pacer Sofia(?).


Det är en riktigt solig karaktär som hade det grymt jobbigt men vi hade väldigt trevligt ute i mörkret. Han pratade hela tiden, så med honom har du inte tråkigt. Efter ungefär två tredjedelar av varvet kommer två snabba löpare och dundrar förbi. Det var Sussie och Torkel. Det såg så lätt och fint ut och här fick jag återigen se hennes enorma förmåga att ingjuta hopp och glädje i medtävlare. Sofia skrek om vilken fantastisk aura som omgav henne. Det lyser om er! Oj vad det lyfte vårt lilla sällskap. Vad glad och stolt jag kände mig när jag kunde säga att henne ska jag springa två varv med varv med senare.

Med Kim och sällskap passerar vi bostadsområdet där det står några familjer och grillar mitt i natten och bjuder löpare på mat och dryck och våfflor och tar selfies med Kim. Underbart, stunder då man kan förstå varför någon utsätter sig för denna påfrestning.

Vi hjälper Kim att reda ut vilka varvtider han måste hålla för att ta sig i mål inom maxtiden. Jag blir så glad när jag på söndagseftermiddagen kan läsa i mitt facebookflöde att han tig sig i mål med tio minuters marginal helt enligt planen från natten.

Vad gör man knappt två timmar vid varvningen? Klär av sig och bastar för att få upp värmen. Lägger sig och sluter ögonen en stund med telefon på ringning. Går ut och käkar i tältet. Tittar på resultattavlan. Kollar in tävlande som passerar. Får vara med om det stora ögonblicket då segraren på 200miles går i mål på en smått ofattbar tid. Förundras över hur fräsch han ser ut.

Förundran bryts framemot halvtvå i lätt bryderi då Sussie kommer in och ser väldigt ostadig och osammanhängande ut. Torkel, som paceat några varv kommer fram och är litet orolig. Ger mig några förmaningar om att hålla ordentlig koll på Sussie. Sussie är omsvärmad i tältet och oroas över hur nära tvåan i klassen är.

Vi ger oss snabbt ut och ganska snart är hon sitt vanliga tufft fokuserade tävlingsjag. Vi kutar på och passerar flera gående löpare och har riktigt bra fart. Jag är mest orolig att mitt prat inte ska funka och att hon ska slösa energi på onödigt snack. Det är obefogat. Det går snabbt och lätt och första varvet ångrar jag att jag dragit på fleccejackan. Jag svettas kopiöst och dricker fem glas vid varvning efter att ha fyllt på hennes flaskor. Vi strular med en lampa och till sist är jag osäker på om vi fått med oss den som skulle hjälpt mig när mitt batteri tog slut. Klantigt.

Andra varvet är inte heller det så tungt. Vi hinner igenom flera löparrelaterade ämnen. Vi hör fåglarna börja vakna och varje gång vi passerar löpare kvittrar hon peppande ord. Vi passerar Kim igen och mannen med skägget lyser han också.

Det är spännade att se lampor dyka upp framför en och fundera på vilken klass de springer i, när vi kommer ikapp dem och hoppas att vi slipper träffa någon i nöd. Jag inbillar mig att de som ställer upp i ultralopp är betydligt mer fokuserade än medeldeltagaren i säg ett maratonlopp. Det är inga otränade blåbär som slagit vad eller bestämt sig över en nyårsgrogg att kunna springa. Belastningen är hård, men kräver mest vila (låååång) efteråt. Slarv eller otur när man är trött kan ställa till det men det är också därför vi pacers finns med. Det jobbiga som pacer är ovanan att springa vid denna udda tidpunkt. Inte tempot eller fysiska ansträngningen.

En del löpare har det tungt men alla är glad och trevliga när vi skuttar förbi. Ängslan att bli passerad är förbi. Vi har sprungit ifrån den. Det är med lätt hjärta jag kan lämna Sussie i Jonas trygga sällskap för ett sista varvs defilering in mot mål. Jag tar en dålig bild och går till bilen. 



Kör till svärmor och parkerar. På trötta ben joggar jag nattens sista tre kilometrar in mot hemmets varma säng där två långa timmars sömn väntar innan det är dags att dra på innebandycup. Jag funderar att om jag sprungit ett varv till så hade jag slagit personligt dygnsdistansrekord. Skrattar litet och känner mig nöjd med min insats och att ultra fortfarande ligger långt in i framtiden för mig.

100miles. Drygt 16mil är nästan ofattbart långt till fots och på mindre än ett dygn. Att några väljer att dubbla det känns utomjordiskt. Att springa några varv i skogen mitt i natten i trevligt sällskap gör det lättare att ta till sig men...

Stort tack till Sussie för förtroendet att än en gång få följa med på resan. Och grattis till segern. Att du går ut och säger vad du ska göra och sedan gör det om och om igen är stor inspiration.

Grattis till Kim för den stora segern fullbordan innebär och till alla andra som sprang hela eller delar.

Till hela teamet bakom TEC. Suveränt proffsig inramning av denna nu jättelika tillställning. Att kunna följa resultaten live på webben är fantastiskt stort.

Idag i solen kunde jag köra fem kilometers snabbdistans på Karlberg tack vare en rygg att följa. Men jag kände att idag var jag värd en pacer. Fem snabba kilometer är lagom start på en maratontränande ynglings vecka.

Vi ger oss inte!

lördag 16 april 2016

Att börja om

Det känns som om de senaste månadernas problem börjar närma sig sitt slut, för den här gången. Jag bläddrar i min dagbok för de fyra åren då jag sprungit stockholm marathon och konstaterar att jag 2013 fick en släng av hopparknä och fick vila tio dagar. 2014 körde jag en hårdsatsning som slutade med en dunderförkylning som la sig dan innan maran. Ifjol tog jag det lugnt, men igengäld drog jag på för hårt efter andra maran för året, och jag var litet illa ute innan Lidingöloppet, kanske borde jag avstått det, eller vilat istället för att köra på mot vintermarathon. Den gick ju om intet.

I år ville jag grunda ordentligt och styrketränade och körde andra maskkiner, rodd och crosstrainer, men sen körde jag på och trampade runt i onödigt tunna eller odämpade eller utslitna skor. Jag är fortfarande för ny för att direkt känna att en sko är utsliten. Om jag köper en ny, så känns skillnaden direkt, men annars...

Den här veckan har blivit något av en omstart. Jag hade tänkt inleda med en lång runda i måndags, men det passade inte familjen alls. I tisdags kunde jag hoppa av på hemfärden och fick ihop en 14km i bra fart. Ganska nära tröskel, ett bra pass längs den kuperade srvicevägen vid roslagsbanan.
Dagen därpå rullade jag in i lugnt tempo från Mörby centrum till jobbet, precis en mil.

På torsdagslunchen var det fint men en sval vind kylde. Trots det shorts och tshirt och två varv fartlek på Karlberg. Först 2x4min med 1min joggvila sen 70/20 resten av varvet. Det första varvet tog ca 17:45 det andra 17:10. Gick ut litet för hårt för att orka. Det blev bara 9km av det och därför var jag inte så sliten utan jag kunde göra om morgonlöpningen 3,5 minuter snabbare än onsdagen.

44km på vardagarna är okej. Det kändes som att detta var en hållbar vecka. I natt skall jag avsluta den med att sällskapsspringa som pacer på TEC100banan i Täby. I fjol sprang jag två varv. I år är jag bara uppbokad på ett men jag förlänger nog i båda ändar. Om det är något jag behöver så är det ju långpass.

Snart dags för tävlingspremiär. Känner mig inte redo ännu. Har inte bestämt hur hårt jag ska satsa. Hittills har jag persat varje år, men i år känns det tufft. Nu tupplur!

Vi ger oss inte

söndag 10 april 2016

Ur form

Helt orkeslös och irriterad. En vecka på fel sida atlanten och man blir helt sänkt. Inte nog med att jetlaggen gjort mig helt seg. Dessutom har jag två rejäla blåsor på hälarna som gör det meningslöst att ens jogga runt.
I år blir det sänkta ambitioner på maran. Får se om jag kan komma i ordning så pass  att det blir ett bra Lidingölopp istället.
Till helgen ser jag fram emot en nattlig runda med TECgänget. Det om inte annat är spännande.

måndag 4 april 2016

Vi ger oss inte

Jag brukar avsluta alla mina inlägg med slutklämmen "vi ger oss inte". Den har jag stulit från en 70tals svit med romaner som oftast går under namnet "Sprickorna i muren" av och med (!?) Lars Gustafsson. Min absoluta favoritförfattare alla kategorier varför det tog mig hårt när jag igår fick höra att han avlidit. En oerhört stimulerande kulturpersonlighet som kommer att saknas mycket. I sin helhet lyder citatet egentligen, "vi ger oss inte, vi börjar om". I de fem romanerna gör han något mycket knepigt, där han beskriver Sverige genom olika personer vid den här tiden. Alla med det gemensamma att huvudpersonen heter alltid Lars Gustafsson. Det här var alltså långt innan den tvålfagre norrmannen satte igång sitt projekt på 2000talet. Jag återvänder alltid till hans böcker när jag behöver se en ny vinkel på saker och ting. Oftast går de att läsa rakt på som en bra historia, alltid fulla med upptåg och knasiga anekdoter. Där dyker upp konstiga uppfinnare, hårfrisörskor, biblotekarier, programmerare, domare och all sköns skojare. Sen finns där alltid en massa stoff mellan raderna.
Vid sidan av "sprickorna i muren" sviten är det väl oftast "Tennisspelarna" som brukar nämnas. Där spelar huvudpersonen tennis mot en föredetta högtrankad spelare på ATPtouren. Dessutom joggar han varje morgon. Det här var under den första joggingens storhetstid under slutet av sjuttiotalet. Jag har alltid tyckt mycket om de partierna, och det känns litet konstigt att vara i amerikanska södern och jogga på morgnarna, just eftersom den boken utspelar sig i södra USA. 
Jag köpte bara häromveckan två gamla böcker, bland annat hans brevväxling med Jan Myrdal, vilken råkar finnas som reselektyr.
Fast om han var en god romanförfattare, så är det inget mot vilken oerhört fulländad poet han var. Jag uppskattar mycket hans sena produktion, det ligger alltid någon av hans volymer på nattduksbordet eller på golvet bredvid sängen.
För några år sedan deltog han i radions bokcirkeln när de läste Haruki Murakamis "Fågeln som vrider upp världen". Hans röst och språk när han delgav sina intryck gjorde att man egendomligt nog kunde höra skrattrynkorna i hans ansikte när han talade. 
Essäer, understreckare, noveller allt formligen forsade ur karlen, som dessutom hela tiden hade olika arbeten som professor i germanska studier, eller redaktör för BLM. En sån person som man nästan stör sig på bara för att det inte ska gå att hålla så många bollar i luften samtidigt.
När Tomas Tranströmmer fick Nobelpriset kändes det litet tudelt, för att det betydde att då skulle man aldrig kunna ge det till Lars, som i mina ögon är en mycket större och bredare författare. Dessutom känd utanför rikets gränser. Samtidigt vet jag att han nog sågs som litet för nyckfull och sprallig.
"Att lägga stenkista! Det är tungt".
En stor saknad infinner sig. Först Bowie, så Bodil och nu Lars. 2016 har börjat tungt.
För egen del rullar det på. I morse joggade jag på löpband och kunde sedan konstatera att jag just passerat årets första hundra mil. Mitt år började förstås åttonde december, men ändå. Den korta joggen studsade jag fram i ett par nya Kinavaraskor från Saucony. Jag fick ett irriterande skavsår på ena hälen. Som en sorts pendang till det "eksem som blommade ut på min armbåge under romanskrivandet" skrev Lars en gång.
Vi ger oss inte.