Löparkartan 2020

 

Motivationen på topp. Kollar in årets karta. Något fler ljuspunkter än 2019, och redan bortåt 150km längre sträcka. Årets mål om att åter nå upp till 200mil på året ser ut att bli en hyfsat enkel resa. Eftersom det fattas i dagsläget 18mil, och minst 6 i november och 12 i december bör funka, men kommer coronan så är det naturligtvis kört.

Trots hemarbete, eller kanske pga hemarbete så har inte ron riktigt infunnit sig och det har inte blivit så många rundor som önskat. Men framförallt inte så många långa. En 12k runda i veckan, och resten kortare är vad det blivit. Ett tag så fick jag in några pass upp mot två mil, men det riktiga långpass suget har uteblivit.

Hoppas få till minst två innan året är slut, så att det känns möjligt att hinna ikapp dottern om det blir någon mara till våren. Högst osannolikt känns det som idag.

Men, vi ger oss inte.

Race Report Stockholm Marathon, virtual Edition.

 I år skulle det ske. Återkomsten på maratondistansen. Jag hade litet smått kick-off med mig själv i början av december 2019 och la en ganska solid och lagom hård plan för att kunna springa igenom en mara igen.

Under december och januari fick jag ihop sex långpass stegrande från 18 till 24km men sedan tvärdog satsningen. Jag vet inte riktigt vad som hände. Detta var innan pandemin, och allt vad den innebar, men det var litet ont om tid, och jag tappade litet lusten. Sen kom pandemin och med den hemförlovningen, och där blev det helt plötsligt tid för löpning igen. Men bortsett från att jag sprang joggs en kvarts mara i veckan blev det ingen riktigt omstart. Så kom beskedet om uppskjuten mara, och i maj påbörjade jag en ny satsning. Det höll fem veckor. Sen kom juni och det blev outhärdligt varmt, följt av ett juli med visserligen låga temperaturer men en del annan aktivitet så det blev pannkaka.

Hela upplägget handlade annars om att kunna supporta och springa med min äldsta dotter som skulle göra sin första mara. Hon däremot höll sig disciplinerat till det upplägg hon följt under ett år, med målet att springa första maran på under fyra timmar. Något jag inte gjort sen 2017. Hm.

Jag började hitta tillbaka igen i början av Augusti, och kom sakta igång igen. Tyckte att det fanns en viss grund, men inte tiden för långpassen. Det finns många orsaker till detta, men det får bli en annan gång. När det blev klart att det skulle bli virtuellt började jag reka banor, och för några veckor sedan provsprang jag ett par tänkbara. Hustrun ville att det skulle vara en rundbana, så att resten kunde stå och heja flera gånger, och stödja där det behövdes.

Till slut hittade jag en som jag tyckte passade. Det skulle bli fyra varv plus en liten extra sväng, ungefär 4x10k + resten. Testsprang två varv för att se hur känslan var. Som väntat höll det precis i två varv, eller över halvmaran. Jag landade på 2.02 och sedan var det två kilometers halvpromenad hem. Dystert.

Men å andra sidan hade hustrun och dottern fixat litet support. Lilla systern skulle springa med i början och sista varvet. Sen skulle en annan löparkompis till den äldsta följa med på två varv och som grädde på moset bestämde sig brorsan som var anmäld att köra. Men körsbäret trillade ner på tårtan då grannfrun – en ultraräv av yppersta elit – lovade hjälpa till. Hon hade precis fått veta att Sparthalon i Grekland ställt in, så hon hade inget mål för stunden – annars hade hon börjat trappa ner.

I lördags strålande väder, och vi samlades ett tiotal, löpare och supporterskara på garageuppfarten och stack iväg runt kvart över tio. Dottern höll fin fart från start och jag och ultraräven hamnade genast en bit bakom. Brorsan och yngre dottern hängde på. Efter 3 kilometer släppte dotter 2, och brorsan och den äldre sprang på, nån sekund före oss. Vi babblade på i godan ro i 5:40tempo. Kändes helt okej. Varvet bestod av två olika delar, dels fem kilometer i villaområde, och dels fem genom industriområden. I den senare ett skapligt motlut efter ca 6km, sedan ytterligare en slakmota hem mot varvning. En litet bro över Åkersberga kanal passerades åtta gånger och sista varvet var det jobbigt över den.

Efter första varvet orkade inte brorsan längre hänga med, utan han släppte och tog en del gåpauser. Vi joggade på och passerade milen strax under 57minuter. Jag  bad att någon skulle hämta solglasögon, som jag fick en bit in på andra varvet. Härligt med agil support. Trummade på bra och snacket flöt fint. När vi kom ut på tredje varvet kände jag att vaderna fått mycket stryk, och även om vi passerade halvan springande på strax över 2timmar så visste jag att det inte skulle hålla länge till. När vi närmade oss 30kilometer fick räven springa på litet i som hon sa, eget tempo. Jag brukar alltid tänka att har man klarat 25km så kommer man i mål. Men nu var det tufft. Det blev många gåpauser blandat med fuljogg. Trots fuljoggandet så gjorde det stor skillnad i tempo, men huvudet var nöjt med att veta att det skulle gå att ta sig i mål.

Ute på sista varvet låg jag fortfarande bara en dryg kilometer bakom dottern med support. Sprang omvänd riktning på ett stycke och mötte räven och hälsade att hon låg knappt fem minuter bakom dem. När jag gjort den lilla svängen för sista gången mötte jag brorsan. Han låg då ungefär en kilometer bakom mig. Han vände och vi höll sällskap till första motlut då jag fick släppa honom. Sen missuppfattade han var han var och sprang iväg i en annan riktning, men det spelade ingen roll eftersom det jun inte var en given bana utan GPS som bestämde.

Rejält trött nu när jag närmade mig kanalen för näst sista gången. Ser på avstånd hur dottern fått sällskap av räven men att lilla syster släppt dem. De har nu fyra kilometer kvar. Jag en mil. Ut i industriområdet är det tungt. Ser brorsan lång borta för sista gången innan målet. Mycket gång nu. Har en vag idé om att gåendes kommer jag att vara mindre trasig imorgon, vilket jag sedan märkte var ”för sent”. Kunde knappt lyfta fötterna när jag tog bron hem över kanalen för sista gången. Förbannade mig för valet av bana, att behöva dra ut en gång till efter varvning.

Jag fick aldrig någon fullt utvecklad kramp, och fuljoggandet hade helt skonat lår och rumpa, men vader och hälar sved. Ut på sista svängen hängde hustrun på och fick prata mig runt de sista kilometrarna. Jag lyckades hålla mig i rörelse hela tiden.

Jag fick aldrig någon riktig energidip. Bra med mat och dryck längs vägen. En blandning av korvbröd, banan, dextrosol och en gel. Sen hade jag en halvliter vatten som jag fick påfyllt två gånger per varv. Plus något glas extra vid varvning. Solen var emellanåt ganska påfrestande, men trots allt gick det bra.

I mål var alla redan samlade, fick springa förbi dem innan jag hörde appen säga att det var målgång. Det var nästan det enda jag hörde av ljudet i appen. Vet inte om det var min telefon som jag gjort någon knasig inställning på eller om det var något annat. Men till slut kunde jag stanna. Ont i fötter och vader, men i övrigt ganska samlad, om än sliten till max.

Choklad medalj och fotande följde, och sedan hem för ostkaka och en Amazing haze öl. Litet slappande innan det blev att sjunka ner i fåtöljen och följa finnkampen medan dottern och svägerskan hämtade pizzor.

Dotetrn gjorde en fantastisk insats och sprang in på strax under 3.58. Otroligt bra gjort, ett av varven fick hon springa solo, och höll jämn fin fart hela tiden. Tappade några minuter på andra halvan, men hade ganska mycket marginal ändå. Tillräckligt hel efteråt för att vara sugen på att göra om det till våren, fast då på riktigt. Hoppas det blir av då.

Själv höll jag på betydligt längre. Klockan stack iväg på slutet och den andra halvan tog mer än 2:40. Så sluttiden hamnade på nytt personsämsta med 4:41. Men jag är nöjd med att ha kommit i mål. Och det var inget oväntat. Hade bara önskat att jag kunnat hänga med dottern längre än femtio meter. Fast hade jag gjort det i två varv, hade jag nog inte kommit i mål, så ont som jag hade.

Nä, det där med långpass måste bli till om det skall vara värt ytterligare satsning. Nu har jag åtta raka Stockholms maror, så det fattas bara två för att få ihop tio, och det sporrar. Men det får inte bli så här igen.

Vi ger oss inte

Nionde året till ända

Eftersom det är den 28e Juni är det årsdag. Denna dag för nu 9 år sedan bestämde jag mig för att börja springa "på allvar". Det jag menade då, var att skaffa mig en god grund kondition. Ganska snart hamnade milen i fokus, och målet blev att komma ner under 40minuter. Det har jag inte gjort hittills, och som det ser ut nu, lär jag inte göra det heller. Möjligheten finns säkert fortfarande, men inte suget. Premiärmilen 2014 där jag missade gränsen med 17 sekunder ser ut att bli mitt rekord.
Märkligt med sådan där gränser man sätter upp, jag hade egentligen ingen aning om hur ambitiöst det skulle vara. I mitt tycke skall en målsättning vara lagom inspirerande och utmanande. Sen får man naturligtvis efter hand justera, om det visar sig vara rent önsketänkande (som maran under 3timmar...).
Just nu lider jag i värmen. Har otroligt svårt att acklimatisera mig. Att jag dessutom just gett blod, gör att det är extra tungt. För bara några år sedan kunde jag utan problem springa fem-sju mil i veckan, och 250mil om året. I år har jag satt som mål att nå 200. Det betyder ju ett snitt på 165km i månaden ungefär och just nu, ligger jag en bit före det målet, men inte så mycket att jag kan ta det lugnt. Halvårspasseringen blir nog 115-120mil. Men om värmen håller i sig, så hjälper inte ens den nu förestående semestern (en veckas jobb kvar).
Nå, målet är att springa nästa års STockholm marathon på en tid ner mot det som jag gjorde före några år sedan - De fem första hamnade alla mellan 3:28 och 3:40. Idag en omöjlighet, men om jag kommer igång med långpassen så brukar det mesta ge sig.
Jag ger mig inte!
Vi ger oss inte!