onsdag 28 november 2018

Strängnäs halvmarathon 2018 racereport

Snart är det dags att summera ett ganska mediokert tränings- och tävlingsår. Det viktigaste är att jag efter en tid av riktigt löpartrötthet, hittat tillbaka till glädjen och rätta känslan. Men det har blivit litet av en nystart. Mer om det senare.
När jag kände att jag börjat hitta tillbaka, fick jag nys på Strängnäs halvmarathon. Eftersom Strängnäs ligger på vägen till stugan, en stuga där det finns vedeldad bastu, tänkte jag föreslå brorsan en utflykt. Dessutom en bra avstämning eller någonting att rikta in träningen emot. Det blev tävling med brorsan, men ingen stugutflykt då bilproblem kom emellan.
Började dagen tidigt hemma med att äta grötfrukost koka kaffe till termos och breda några smörgåsar. Sen buss, tåg och tunnelbana till centralen och tåg till Enköping. Hamnade i vagn med någon ung kör som satt och övade och svamlade på i allmänhet. Själv nyttjade jag tiden till att stöka undan litet jobb.
I tid till Enköping mötte brorsan upp i bil, och vi tog oss genom det vackra västmanländska vinterlandskapet ner till Sörmland. Över den höga bron med solen intill speglandes i Mälaren och glitter ifrån frostklädda träd. Det såg ut att bli en kalasfin dag.
Framme sprang jag in i omklädningsrummet för att köa till toan, medan brorsan fixade nummerlappar. Dessa visade sig vara ett chip på en rem med kardborrefästen som sattes runt höger vrist. Enkelt och effektivt och kändes inte alls. Skönt att slippa trassla med chip på skon och säkerhetsnålar.
Efter en snabb banpresentation stack vi iväg ut från Vasavallen och ut på en skön 2km lång utförslöpa. Det gick lätt och jag kom snart in i ett lämpligt ansträngningstempo, ungefär som på förra helgens test pass över 15km. Det hade indikerat att 1:45 låg inom räckhåll. Dvs sex minuter sämre än mitt hittills långsammaste halvmaralopp. Nå, det är där jag är. Hörde någon vi passerade säga att vi gled på i 4:30tempo, och jag kände att det är nog inte uthållig fart. Sen ut på stigar och sedan långa grusvägar i det för mig okända. Sprang på ganska avslappnat och hade brorsan axel i axel fram till vi kom till en landsväg vid 6km. Då tackade han för sällskapet och ökade tempot. Han segade sig ifrån och jag försökte svara, men insåg att jag inte skulle orka om jag gjorde det. Höll honom inom synhåll hela vägen, utom då vi kom in i stan och banan gjorde en del tvära svängar. Som längst var han väl en minut framför eller så.
Tog en gel efter mycket strul vid 8-9km men ingen dryck vid något stopp. Var inte törstig alls. Det kom någon litet brantare backe vid 13km men jag trippade på och höll jämn ansträngning hela vägen. Det betydde visserligen sakta tappade sekunder, men höll alla femmor under 25minuter, vilket var målet. När jag kom in och sprang längs mälarstranden var det tungt. Nu ville låren inte riktigt ställa upp, men jag bet ihop. Såg att brorsan fick stanna vid en vätskekontroll, och tänkte att nu tar jag honom, men avståndet var för stort. Kämpade för att hänga på en kille i blått, som passerat mig vi runt 8km. Han hade det ungefär lika tungt som jag, men höll undan in i mål.
Disponerade krafterna så att jag tog den långsammaste kilometern innan sista backen, då jag försiktigt ökade. Hade brorsan framför den blåklädde, men kunde inte komma ikapp. In på vasavallen drog jag på för vad tygen höll, och blev trots ner mot 3:15 (enligt klockan) tempo passerad av två löpare på målrakan. I mål på 1:42:47, bara 15sekunder bakom brorsan till slut.
Fin präglad medalj, vatten och en macka blev det innan vi gick bort och duschade och körde mot Enköping för lunch och tåg hem.
Ett riktigt bra lopp med fin bana i skön vinterskrud. När vintermaran inte längre går i närområdet är detta ett fint lopp att avsluta säsongen med. Väldigt mycket lopp med små medel. Hoppas kunna återvända i bättre form nästa år.
Nu är det snart dags att sätta igång med 26veckors satsningen mot Stockholm marathon. Ska bli intressant att se om det går att bygga vidare på den fina sviten av långpass som jag börjat bygga under oktober- november. Tre långpass på en vecka kändes som en bra och viktig anledning till att jag klarade loppet utan svåra krämpor efteråt. Lätt känning i vänster skinka och trötta lårframsidor, och en genomgående allmän trötthet ser jag som normalt.
Om jag kan hålla det här tempot på maran i vår, blir det pers med 3-4minuter. I så fall borde jag kunna pressa mig ner mot gamla halvmaratider också. Målsättningen för träningen är fler långpass, fler långa pass och mindre fartträning. Låt se hur det går med den målsättningen.
Vi ger oss inte.