Sällskapstur med styrketräning

Min fru har ms. Vi skriver med små bokstäver för att förminska det. Göra livet hanterbart, för det funkar.  Hon har en elmoped för att ta sig fram längre sträckor och den kommer upp i kanske 16-17kmh när batterierna är fräscha. Det är de inte just nu. Jag tänkte att när tjejerna skulle på friskis och svettis så kunde vi ta en tur i solen. Hon kunde liksom dra mig.

Vi tog svängen ut på Runö park. 

Här vyn över Tunaviken med solen i rygg. Dessutom hade jag hustrun bakom mig hela tiden då kylan påverkade batterierna negativt.

Nä, där är hon inte.

Jag kände inte av gårdagen varken skavsår eller längd.  Efter uteslutningsmetoden kom jag fram till att det var kombinationen strumpor och skor som gett skavsår. Idag gick det bra. Men så var det maskinproblemen som drabbade oss med ett par hundra meter hem. Batterierna dog slutligen i sista knixen hemåt. Så jag fick frikoppla och knuffa de 142 kilona maskin plus hustrun hem. Behöver ingen mera träning på det.

God jul!

Vi ger oss inte

Långpass längs Roslagsbanan

Spännande dag idag. Som om det inte var dan före dopparedan så skulle lillkillen få en mjölktand lagad. Helt plötsligt känner man sig som en misslyckad förälder. Hallå när fick man hål i en mjölktand sist? Nå, han är yngst av fyra och de andra är hålfria och den äldsta är 18. Som tur var så var det smärtfritt och inte ens bedövning behövdes. 

Väl hemma fick han ta en stunds lugn framför minecraft och jag tog rn sväng ut. 

Tänkte mig till Rydbo och tillbaka längs Roslagsbanan. Det blir ungefär 18km och knappt en och en halv timma. Jag stack iväg i mina Saucony och det kändes inget från hälen. Tack Compeed. När jag lämnade asfalten blev det plötsligt litet mera ansträngande. Dels gick det uppför och på frost-täcke med förädiska isfläckar. Sen låg det större stenar på körvägen så det gällde att tima fotisättningen. Bra kuperad väg är det, och när man springer fort så känns det i låren. Det vågade jag inte idag. 

Halvvägs möter man detta.:

Här har någon (man kan gissa om man följer lokalpressen och FB) ställt ett stridsvagnshinder. Nå till fots passeras det enkelt även om väglaget inte tillät mig att hoppa över. 

Vände i Rydbo efter 48min/9km och sen ganska händelselös hemväg. Förutom att det skavde på lilltån. Hoppas att det hade med strumpvalet och inte skorna att göra. 

Hem och se till foten och sedan fortsätta julstädningen. 

Vi ger oss inte

Inställt långpass blev en kort femma

Livet fortsätter med sina kommatecken, omtag, och raderingar. Just när man tänker att nu är det dags för litet lugn så börjas det om. Det lilla i det stora ledde till att jag fick hoppa mitt planerade långpass igår och nöja mig med fem korta kilometer nu i morse. Att åtminstone få dessa är en välsignelse, allt annat just nu är bonus. 

Vi ger oss inte

Lördagsmorgon med nya skor

Jag har länge sökt ett par skor som skulle kunna ersätta mina Asics Nimbus på långpassen. Ibland tycker jag att Brooks Pureflow funkat bra, jag har till och med sprungit en mara i dem, men jag tycker /tex under Sthlm marathon/ att jag blir litet trött i fotlederna efter 25km. Senaste maran tog jag det gamla säkra kortet. Nimbus. 

En dag hoppas jag kunna springa hela mara i tävlingsskor, typ Adios, men dit är vägen lång. Jag har sprungit 35km i dem, men bara i långsamt tempo. När det går fortare orkar jag inte med att hålla i steget.

Igår gick jag till Runner's Store för att se om de kunde plocka fram något intressant. Först provade jag ett par hoka hoka. Inte min kopp te. Sen Ds Trainer, men inte heller den kändes så bra kring foten. Saucony Kinvara sen, som kändes för tunn och svampig. Till slut testade jag Sauconys Ride. Åtminstone på bandet kändes det bra. Skön passform och bra dämpning, så jag slog till.

Imorse tog jag ut dem på jungfrufärden runt hemskärets sju kilometer. Det var en strålande morgon och fler än jag hade tagit sig ut. Under första kilometern mötte jag fem-sex löpare och lika många på promenad. Men sen såg jag inga fler joggare. Höll efter en lugn första kilometer ungefär fem minuters tempo. Följde Roslagsbanan och lyckades hålla tåget bakom mig hela vägen, fast jag startade förstås när tåget kom in för att vända.

Har känt litet löparknätendenser den sista veckan. Kan hända har jag startat litet för hårt eller helt enkelt inte underhållit höften på vänstersida ordentligt. Det löser sig säkert snart om en månad eller två år.

Mot slutet av varvet märkte jag att det kippade litet i bakdelen på högerskon, och mycket riktigt hade jag ett prydligt skavsår där. Suck. Hoppas att detta inte är början på något liknande sommarens New Balance strul.

Vi ger oss inte

3x5 varv på Kristinebergs IP

Två dagar med intensiva pass och litet sömn och mycket mat. Tisdag och onsdag kändes det mycket bra. Det kändes inte mycket i benen i morse så jag trodde väl att ett första tröskelpass skulle funka. 3x2000m stod på schemat. 

Trots att mycket av snön som föll har töat var det halt och moddigt så jag gick till kvantum och köpte ett par broddar till skorna. 

Jag har sprungit de senaste tre vintrarna med broddar med bra känsla. 

För att göra det hela enklare och inte behöva fundera över sträckan begav jag mig till Kristinebergs IP. 

Tänkte att där blir jag nog ensam. Joggade tre varv i snömodden. Jag var inte först utan sprang i befintliga spår. 

Ökade tempot sista varvet innan jag tuggade igång. Jag räknade fram att 96s vore bra varvtempo på torr bana så 100 kanske skulle passa idag? 

Trots broddarna gick det inte att hålla tempot. Jag hamnade nånstans mellan 102 och 108s varv. Huvudsaken var att det kändes bra och att det gav effekt. 

Mitt under första intervallen noterar jag i förbifarten en ny serie avtryck på mittbanan. Jag är dock så fokuserad att jag inte vrider huvudet eller blicken. När jag tar 200m gåvila ser jag att jag fått sällskap av en lång smal kille som öser på inne på gräsplan. Runt runt. Han passerar mig flera gånger. Vackert och långt löpsteg med rejäl kick. Jag kände mig som ett 45årigt fån som lekte i sandlådan. Hallå liksom vad gör jag här. Nå jag är ju faktiskt 46, och då får man leka så här. 

Inte mycket att säga om de andra tio varven. Jag kanske tappade litet på det sista men i stort höll jag i hela vägen. Sprang litet längre ut den sista intervallen då det blev så ojämnt på innerbanan. 

Trots allt så har den här veckan bjudit på bra pass, men litet för korta och möjligen något för låg intensitet i går och i förrgår. Jag är nybörjare på bandet och nybörjare på tröskelintervall. Men det skall bli bättre. Nu blir det fredagsvila innan helgen då jag siktar på julens första halvmara. 

Vi ger oss inte

Lite mera löpbandsintervaller

Det bjöds på julbordslunch på jobbet och dessutom skulle det bli julbord på kvällen. Det senare på Fotografiska. Gå dit! Titta på utställningen. Titta på utsikten. Men allvarligt besök restaurangen. Jag ska inte skriva mer om detta nu men vilka smaker...

Dessemellan ville jag bli svettig. Jag var litet småsur och allmänt trött och däst och ute snöade det ordentligt. Därför gick jag till gymmet. Båda löpbanden upptagna. Passade på att köra litet löpstyrka. Efter en kvart var jag ganska svettig och nu blev ett löpband ledigt. Men klockan hade hunnit bli ganska mycket. Jag tänkte köra 4x4min. Men först ville jag prova 2km i typ tröskelfart. Var ligger den i dagsläget? Chansar på strax över fyra min 14,8kmh. Kör drygt 8min vilar lugnt i 1minut och sedan 2x4min i samma tempo. Avslutar sedan med 2 min 3:45, 16kmh. Trött och nöjd summerar jag drygt 5km på strax under 21min. 

Jag tror att det var ett ganska bra tempoval. Kände inte av gårdagens tramp så detta hade med vila lätt kunnat bli 3x2km. Just nu har jag litet känningar i vänsterhöften och ner över knät så nu ska jag jobba vidare med de olika övningarna som jag använde mig av under förra årets uppbyggnad. 

Snö. Ha!

Vi ger oss inte 

Löpbandsintervaller

Ont om tid idag. Bestämde mig för att köra korta intervallerna på bandet. Bestämde mig för 40s snabbt och 30 jogg. Ställde snabbt på 17kmh och jogg på 10. Lutning inställd på 0,5%. 

De första fem gick utan nämnvärd ansträngning, men då jag var litet seg i huvudet, iddes jag inte ändra hastigheten. Andra fem gick också bra, men nu började jag svettas. Känner mig fortfarande ovan vid att springa på band, och nu började jag undra om det verkligen gick så fort som 17kmh? När jag satte igång tredje setet (förlängde vilan efter den femte i varje set med knappt 30s) bestämde jag att köra bandet litet fortare. Sen glömde jag det när det väl blev dags och det var bara den sista som gick i 18,1kmh. Avslutade med några minuter i 12,5kmh. Totalt blev det med avsvalningen 6,76km på 35min. Var sugen på mera men tiden fanns inte då. Tar nog en sväng imorgon innan jobbets julmiddag. 

Annars kändes det perfekt i kroppen efteråt. Riklig endorfinbelöning som behövdes då jag hade en mötestät eftermiddag att ta tag i.

Vi ger oss inte

Första söndagsrundan på lång tid

Jag fick en stund över efter diverse avslutningar under dagen och eftersom jag varit inne behövde jag komma ut. Jag snörde på mig adiosen för andra dagen i rad och stack ut. Ganska välklädd eftersom det var halt och halt betyder lugnt tempo, och ingen puls. 

Först tänkte jag långt, tre varv runt skäret, en halvmara, men så kände jag att jag var sugen på ett annat spår. Det är litet kortare, men mer kuperat. Den värsta delen strök jag för att slippa riskera en vurpa.

I början gick det riktigt lugnt, men allt eftersom gled jag in i en skön lunk. Tankarna svävade iväg åt olika håll, steget kändes bra. Inte ont någonstans, bara skönt gung hela vägen. Runt milen kändes det stabilt och jag ökade litet försiktigt hemåt. Till slut stannade jag klockan på en och en kvart över fjorton kilometer. Inget som kommer att kännas imorgon, men då är det vilodag. 

Framöver kommer fokus att bli en ökning av distanspassen från 7-10km till 12-15 som i våras. Ifjol den här veckan hade jag en svår förkylning som höll i sig fram till julafton. Sen körde jag 14dagar i sträck totalt 180km. Efter det började en mer strukturerad träning om 4-5pass i veckan. Dit skall jag nu.

Vi ger oss inte

Halka inne och ute

Jag var rejält sugen på att ge mig ut igår, men jag var fast i möten fram till halv fem. Då var det så mörkt ute och jag hade glömt reflexväst hemma att det fick bli ett distanspass på löpbandet. Det var för att vara fredag eftermiddag oväntat fullt i gymmet på jobbet. De två löpbanden var dock lediga så jag hoppade upp och ställde in det på 0,5% lutning och intervall 12 km/h för lugn och 16 för litet intensivare. Var inställd på att köra 8km på 40minuter fortfarande litet osäker på om jag skulle våga trycka på. Efter 12minuter bestämde jag mig för att prova. Körde 3x2min med 1 lugn minut emellan. Pulsen stack iväg ganska ordentligt så sen joggade jag på i 8minuter innan jag tog först 2snabba sen 1 till och så 30s så till slut fick jag ihop 8,6km på 40min. Sen tog jag en bild:

Den blev inte så skarp. Jag körde nu fem avsvalning i snabbt gångtempo, men tugga tuggummi flåt fota och gå på en gång blev för mycket så bang small jag i golvet när bandet kastade av mig.

Nå ingen skada skedd men jag var rejält trött.

Idag gick blåfrusen loppet genom Åkersberga ner till Vaxholm och tillbaka. Jag tänkte ta mig ut och titta på ultralöparna. Jag känner ingen längtan efter ultralöp just nu. Maraton är och kommer att vara mitt fokus framöver.

Riktigt halt var det idag, men vägarna var grusade så det gick bra. Jag sprang i ultra tempo, 6min/km bara för att få in känslan. Dessutom kändes det lite segt i kroppen efter gårdagen. Ute vid golfbanan var vägarna inte grusade. Där var det som att springa på hockeyrinken. Blåsvart och otäckt steg jag ut i ruffen. Inte många golfare i farten på seneftermiddagen. Följde golfbanan parallelt med 276:an fram till skogsbrynet där jag tog en andningspaus.

Sen vände jag hemåt i samma lugna tempo. Inga blåfrusna fick jag se. Det var väl så att jag läst fel på bansträckningen.

Skönt att så sakteliga kunna komma igång igen. Även om det är långt till nästa tävling så är det frusterande att inte komma ut. Små bekymmer. Egentligen.

Vi ger oss inte

Vi ger oss inte, vi börjar om

Feg eller modig? 

Smart eller dumdristig? Igår kände jag att förkylningen höll på att dra sig tillbaka och att jag nog med försiktighet kunde dra igång vinterträningen igen. 

Så idag på lunchen kunde jag med lugn i kroppen snöra på mig mina gamla pureflows igen och njuta av den milda decembersolen. 

Jag tog den lätta Kungsholmsrundan till stadshuset och tillbaks igen. En ytterst lugn sjua som landade i de bakre leden. Långsamt alltså. Jag hade bestämt att det inte skulle vara något svettdrivande tempo idag. Därför kändes det bra att även i detta tillstånd kunna springa i drygt fem tempo utan märkbaransträngning. Jo nu ljuger jag. På slutet undrade jag hur jag någonsin kunnat tro att jag ska kunna springa en hel mara fortare än så här. Jomen det har jag ju redan gjort två gånger. 

Väl tillbaka på jobbet gick jag in på gymmet och fick bekräftat en annan känsla och farhåga nu visade vågen 4kg mer än innan Stockholm marathon. Hm. Blir en tuff jul, för att inte tala om nyår. Nå planen är att repetera fjolårets lyckade julveckor då jag utan problem klämde in 170km på två veckor. Ser tillbaka på förra året som en riktig kalas säsong. Fram till förkylningen i maj. 

Hur som helst, vikten beror på att jag fortsatt äta som när jag tränar så det vänder snart. 

Passade på att köra litet situps planka och curls och vad det heter lår fram och bakböjmaskin. Tänker ta det några gånger i veckan framöver. 

Äntligen tillbaka igen. 

Vi ger oss inte 

Mängdrekord?

När förkylningen går in på tredje veckan börjar man misströsta. Men eftersom löpardagboken finns där, kan jag med ett litet mått av lugn konstatera att det skett vid 10 tillfällen de senaste fyra åren. Det är inte hela världen. Det är tungt de första passen, men tillbaka kommer man. 

Fast just nu, när man fortfarande är sjuk och inte riktigt ser slutet, är det segt. Särskilt som jag missade ett fint långpass med brorsan. Men det blir fler tillfällen. Kanske redan på söndag. Rekordet under de senaste fyra åren är 21 dagars uppehåll. Det var i mars innan första maran. En blandning av överträning med höftproblem och förkylning. Men ett par nya skor gav fint resultat. Kanske ska man få ett par nya i jul?

Annat man hittar i dagboken var att jag slog nytt årsmängdsrekord den 23/11. Målet i år var att komma upp i 350mil men det föll redan under sommarmånaderna när träningen stördes av ett efterhängset skavsår. Innan förkylningen såg det ut att kunna bli 300 i alla fall, men nu blir jag glad om det blir mer än de 271 som jag har just nu.  

Nå, det var tänkt som ett grundbyggar år detta och nästa. OS går ju inte förrän 2016...

Vi ger oss inte