Springer ute under tak uppför en backe

Jag var litet orolig igår när jag hade en knasig stickande känsla mitt i foten, så där stressfraktursrädd blev jag då. Tänkte att jag överbelastat foten efter många långa pass på framfoten. Imorse var smärtan borta så jag tänkte att jag tar mina tjock nimbussar och joggar runt litet så får vi se. Antingen är det något eller så är det inte det. 

Under första kilometern hade jag fullt upp med att kolla om klockan hittat sina satelliter. Det tog nästan tre kilometer och då var jag borta vid Huvudsta slott och där hade de satt upp tak över allen. 

Det ser nästan ut att vara lågt i tak och om man är typ enochnittio så slår man i en del grenar. Det är man, jag. 

Fast kommer man hit så måste man köra långa backen. När jag är full med blod och får draghjälp kan det gå fort. Idag öppnade jag lugnt på 105sekunder. Väl uppe flåsade jag rejält. Joggade ner och tog det litet lugnare. 109. Redan trött joggade jag ner och nu blev det segt. 113. Men då tänkte jag att nu blir jag arg, så resten höll sig på 113,114,113.

Ja nu kändes det som att det vände litet. Avslutade med fyra korta ruscher a 20s. Allt gick bra och jag fastnade inte i ett enda hundkoppel. Skrämde inte ihjäl några pensionärer heller. 

Avslutade med fyra kilometers nerjogg och kunde nöjd konstatera att skorna hållit fötterna på plats. Ingen värk eller smärta så här några timmar efteråt. 

Vi ger oss inte.