Sportlov

När det är sportlov så ska man sporta inte sant? Man kan ju fråga sig varför det heter så och inte vinterlov. Eller också är det så att det heter vinterlov, men att beteckningen sportlov kommit i vägen. För mig så betyder det fjällen och skidåkning. I år blev det skidåkning, men inga ”riktiga” fjäll. Av diverse olika orsaker så valde vi att göra en minisemester, jag och gossarna, och åka litet utförsåkning. Eftersom de inte ställer så stora krav på backen, kunde vi nöja oss med ett enklare alternativ i år. Alltför att bygga upp suget efter en riktigt vintersportlov nästa år.

Själv har jag vid sidan av åkandet trampat på ytterligare en ganska tuff vecka. Jag börjar känna av en del benhinnor, och därför är det nog bra att det nu kommer en lugn vecka. Tror också att det är rätt tid att hoppa av löpbandet. Det är ganska slitsamt att springa på löpband, men det är ju ute det händer.

Veckan summerades till 75 kilometer löpning, varav ett klassiskt backpass och ett 28km långpass.

Backpasset i tisdags var säsongens första på den bana som jag körde hårt på i somras fram till Lidingöloppet. Jag brukar köra 500m med 500m joggvila. Långsiktigt är målet 6x500 med ett snitt på 1:45. Just nu är rekordet  på en enstaka 1:48, så där finns att jobba på. Den här dagen var jag i perfekt form för denna distans, och kunde öka litet för varje repetition, från 1:53 till 1:48, vilket gör att jag ligger snäppet bättre än senaste 6an i september. Betydligt bättre än de rundor jag körde före jul, så träningen på löpband verkar räcka till utomhuslöpningen också.

På torsdagen, efter en dag i slalombacken, blev det ett konstigt pass. Vi var och hälsade på vänner, och därför kände jag litet stress vilket aldrig är bra när man skall få till kvalitet. Planen var ett tempopass om två gånger 5km. Jag hade sett ut sen tidigare en bra sträcka, men problemet var att jag inte visste hur snö-ren den skulle vara och inte heller hur lång. Målet var tvåfaldigt, dels att hamna kring 4:30 i snitt och dels att springa utan klocka. Det gick så där. Jag hamnade i mer eller mindre klassiskt tröskeltempo, 4:10-4:20 och vägen tog slut efter 3km. Då blev jag litet okoncentrerad och gjorde en kortare joggvila innan jag vände tillbaka. Hemåt bar det dessutom utför, då utvägen gick uppför. Därför kunde jag springa något fortare fortfarande avslappnat. Men i stort var det ett misslyckat pass utifrån målsättningen. Men men, det blev en snabbmil in på kontot och det är ju aldrig fel.

Måndag, onsdag och fredag tryckte jag in några kortare pass, som inte tillförde mer än kilometer. I lördags körde jag hem efter en dag i skidbacken, och sparade mig inför söndagens långpass. Förra söndagen trampade jag runt sjön och landade på exakt 30km. Idag startade jag inne i byn och det blev därför några kilometer kortare, däremot var tempot betydligt skönare och ungefär 15s snabbar per kilometer, mera naturligt än veckan innan som var segt. Sista kilometrarna hade jag litet ont i framsida lår. Det är en bra ordentligt kuperad runda, med både korta och långa backar. Detta var tredje turen runt sjön i år, och jag brukar köra vartannan runda höger och vänstervarv. Nu blev det tuffare vänstervarvet, där man tvingas jogga uppför Hakungebacken, men jag lyckades skapa en mental adrenalinkick som lyfte mig upp. Det där är en rolig grej, som jag inte vet hur jag skall eller om jag skall systematisera. Man lunkar på och så plötsligt börjar man tänka på någonting som irriterar en, och så bygger man upp ilskan och letar efter en lösning och under tiden får man en riktig adrenalinkick, som gör att tid och rum under en kortare period försvinner. När jag skriver det låter det nästan otäckt, men det brukar mest röra sig om att det ligger en massa skräp i vägkanten eller att en bil kör snabbt och tätt inpå och så brusar man upp.

Tyvärr räckte inte adrenalinkicken så länge, och efter det var jag ganska seg. Då gick det utför förbi vägen till anstalten, och det var det som låren fick ta då.

Nu är det som sagt dags för en lugnare vecka. Jag kommer att köra enbart lugn distans fram till veckans långpass, för att sedan vara redo för ett nytt fyra veckorsblock. För övrigt är det nu 13 veckor kvar till Stockholm marathon. Halvvägs för dem som följer Szalkai programmet vilket jag gjort de senast tre åren.

Vi ger oss inte.