Olika dimmor

Jag började på ett upphetsat inlägg igår, helt olikt mig, men det blev för många lösa trådar. Jag upptäckte några brister i den egna bildningen, och därför uppnådde inlägget något hos mig själv. 

Dimmigt så in i norden var det i citys utkanter igår. Här tex utsikten från Tranebergsbron:

I färdriktningen var det inte mycket bättre. 

Däremot var det inte farligt kallt och inte halt alls på milrundan. Det blev en lugn femtiominuters tur innan ett nytt parti möten tog vid. 

Allt kändes frid och fröjd när jag kom hem och under kvällen. Men sen fram mot tidiga morgontimmarna började det brumma och brusa i kroppen och sen var hela morgonen förstörd. Framemot klockan ett kom jag upp och kunde äta och nu känns det ok igen. Hastigt och olustigt. Nu får vi se om det var matförgiftning eller något som resten av familjen skall igenom. Första gången i så fall. 

Mao blev det inget fartpass på Kristineberg som jag tänkt mig. 

Vi ger oss inte. 

Modsfartlek

Förra veckan fyllde the Jams Setting sons 35år. Jag har alltid tyckt mer om the Jam som objekt än som musiker. Paul Weller skriver bra låtar, ibland, men han är fantastisk på att ständigt förnya modsidealet. Hela vespa-duffel-spetsiga svart vita brouges-brittiska symboler personifierat. 

Jag flyttade från norrland till götaland när jag var tretton. I Umeå bestod mitt musikaliska rike av Beatles och Elvis. Söderut, på skolan, fanns ett gäng läderklädda punkare och ett udda gäng i mörka kostymer och slips. Det här var innan joggingdräkterna, hårdrockarna och syntarna äntrat scenen. Tre av killarna hade satt ihop en riktig power-trio och fick lov att uppträda på en morgonsamling. Det måste ha varit den slamrigaste och mest högljudda samlingen dittills. De spelade en blandning av covers och hann med säkert tio låtar på 20minuter. Bland låtarna fanns två Jamlåtar som jag minns speciellt. Speciellt eftersom de följt mig sen dess. Standards en ungdomligt arrogant tre ackords historia som inte är särskilt annorlunda än många andra korta intensiva uptempo låtar från den här tiden, men den beskriver en vilja att åstadkomma något. Tex bra låtar. Den andra låten är just det som kom senare. En sorts prototyp till vad som alltid varit problemet med Weller, ett ben spelar hård svängande stadium rock, ett ben gungar i skatakt samtidigt som kroppen skakar i soul konvulsioner. Private Hell från Setting sons är just denna modsens fartlek. En blandad kompott där Weller hela tiden är återhållsam. Just som man tror att det skall brista ut i stadiumallsång tar han bort taktpinnen och låter Bruce Foxton leka med basgången. Den rullar fram och tillbaka och blir aldrig mer än en önskan. Den glider aldrig ut i soulträsket som i Bitterest Pill och omfamnar inte allt som i Beat surrender. Men det gäckar som en skön fartleksrunda. 

Idag var jag sugen på att springa litet längre så jag klädde mig ungefär som till tunnelloppet fast med de gamla pureflowsen på fötterna. Sen drog jag iväg mot söder och körde motsols (höger) varvet. Jag tycker inte att man möter så många om man springer vänstervarv utan istället får man många att springa om eller bli omsprungen av. De gamla pureflows har gått runt 90mil och tack vare att jag varierar mellan många skor så håller de fortfarande stilen. Mycket bättre än sina yngre bröder som sprungit bara en tredjedel så långt, men i gengäld fått agera vardagssko fram tills jag hällde en burk vit färg över dem. 

Modsfartlek är att komma upp ordentligt på tårna och springa fort och koncentrerat när man passerar andra löpare eller gångare. För att sedan sjunka ihop med pyspunka runt hörnet. Det blev drygt 15kilometer idag på  ungefär 74minuter. Men fråga inte efter tempot, för det höll jag inte idag. 

Det stramade i vänster lår baksida och höften gjorde sig påmind. Måste ta och fortsätta det jag gjorde så bra för ett år sedan. Stärka vänstersidan båda sidorna. Allt så det blir mindre private hell. 

Vi ger oss inte. 

Medaljer igen

Det var kallt och litet blåsigt när jag och dottern närmade oss Östermalms IP igår. Jag kände suget efter Stockholm maraton, men idag skulle det bara bli mysjogg för medaljen. Dottern har fokuserat hela hösten på körkortsövning, så det har blivit minimalt med löpträning. Hon trodde sig inte vara iform för någon tid i närheten av perset på 48min. 

Vi skulle in som fjärde startgrupp och stod en liten stund och huttrade innan vi släpptes ner i tunneln. Det var ganska trångt att komma in och som vanligt blev det kaos då en del med senare startgrupper trängt sig fram. Bortsett från det så var arrangemanget ändå smidigt. Visserligen var det en bit att gå från ÖIP utan överdragskläder, men i gengäld slapp vi trängas i kö vid Länsförsäkringar.

Mycket gult var det nere i tunneln. Jag startade runkeeperappen på telefonen en minut innan start. Sen glömde jag stänga av autostop funktionen. Jag kom i mål på 19minuter över strax under 2km! 

Efter starten gick det nästan direkt utför när man kom in i tunneln. Jag joggade på, och vi höll ett ganska skönt mystempo. Efter ett par kilometer tyckte dottern att det gick litet för fort, men hon bet ihop, och snart gick det nerför igen. Jag kände ett sug att springa litet fortare, men samtidigt ville jag inte lämna henne för tidigt. Vi kom överrens om att hålla ihop fram till 8km, så skulle jag sedan lägga in en avslutningsrökare. När vi passerade halvvägs sa speakern något om 26minuter, så jag tänkte att vi borde klara 55min i alla fall. Efter 6km kom vi ikapp flera långsamgående och när vi såg skylten 7km för de som vänt hemåt, blev fartsuget för svårt. Så vid passering sju km highfivade vi över staketet och sen gasade jag på. Därifrån och in var detnästan enbart uppför. Men vad skönt det var att springa fort. Lätt och fint gick det, och jag sprang förbi mängder av folk. De sista tre kilometrarna måste ha gått på runt 11,5minuter, eftersom klockan visade 13:19 när jag sprang i mål på 49min blankt. Så trots mängder med folk gick det uppenbarligen att springa fort här också. Löpsteget i Adios boost skorna är fantastiskt. Önskar bara att jag skulle orka springa längre än 20km fort i dem. 

Dottern gled in fyra minuter efter mig, glad och nöjd med att ha klarat både 60 & 55min. Däremot blev postmålgångskortet inget vidare.

Här dock innan start. 

Det finns säkert de som har bra och bättre beskrivningar av konsten och underhållningen som erbjöds i underjorden, och jag iddes aldrig dra fram telefonen och fota. Fast det var absolut en annorlunda upplevelse att inte fokusera på att springa så fort som möjligt. Det blev litet pepp och "andra sidan är ni klara" under resans gång.

Medaljregnet då? Konstaterade att detta var mitt artonde lopp och femtonde medalj sedan jag börjad springa lopp 2012. Här är en bild på tre helt olika medaljer

Från höger till vänster: Österåkersmilen 2012, jag hade sprungit fyra eller fem milrundor under våren, efter en höst med löparknä och målet var 50minuter och att slå grannen. 48:16 blev det, men grannen var i mål en minut tidigare. Revansch åren därpå, nu leder jag inbördes statistiken 2-1. Fast han har säkert 20 tidigar medaljer. I mitten Premiärmilen 2014, då jag gjorde min första riktiga attack ner mot 40minutersgränsen. Jag var i superform efter bra grundträning enligt Szalkaiprogrammet. Dock missade jag i vilken riktning starten skulle gå - hur kan man göra det - och tappade viktiga sekunder i början. Slet på bra och kom in i riktigt bra andning och hittade bra ryggar. Dessvärre var det inte tillräckligt. Sladdade in på 40:17, och sjönk ihop. De sista 17s fanns inte. Vet inte om en bättre placering i starten hjälpt så mycket. Längst till vänster gårdagens tunnellopp, det första lopp jag sprungit utan att ha haft fokus på tiden.

Hittills har jag alltid hängt av mig medaljen innaför dörren när jag kommit hem, men idag fick jag för mig att flytta ner samlingen i källaren. Plats för flera nya medaljer.

Imorse drog jag på nimbussarna och joggade ett varv runt kvarteret för att få igång cirkulationen. Kände av loppet men det begränsade inte löpningen idag. 

Ytterligare en lugn vecka innan det är dags för att starta maratonprogram igen den 2/12.

Vi ger oss inte.

Dan innan undergången

Hela den här veckan har det varit lugna joggar över milen runt femtio minuter. Ingen satsning på tid imorgon, utan springer som stöd åt äldsta dottern genom tunnlarna. Det var hennes artonårspresent. En annan materiliserades igår då hon klarade sin uppkörning, så det blir ett avspänt lopp. 

Det blir väldigt intressant att se hur det blir med tusentals människor som trängs genom underjorden. Undrar hur lång tid det tar innan man kan springa, om man kommer att kunna springa alls?

Nå imorgon vet vi.

Vi ger oss inte

SOC: Swedish open championships

Efter en vecka med frånvaro av träning så tog jag mig ut i lördags igen. Det blev favoritmilen, som också var första passet efter fjolårets vintermarathon.

Jag läste anteckningarna från ifjol och konstaterade att framsida lår var den besvärande gemensamma nämnaren. I övrigt kändes det lätt i steget och inte alls som att jag nyss sprungit en mara. Fast jämfört med förra året så sprang jag ju inte en mara. En hel. Jag höll någon sorts skönt avslappnat tempo genom hela rundan utan att någonsin gå upp i puls eller andningsfrekvens.

Igår hade jag lovat pingisfrälste sonen en utflykt till Eriksdalshallen och finalerna i SOC. Det känns som att det gått en livstid sen jag sist kollade på en pingismatch. Jag hade ingen aning om vilka som skulle spela, och när jag fick se namnen så sa de mig ingenting. Vi kom in lagom till dess att finalpasset skulle börja. Dubbelfinal damer, herrar och singelfinaler. Alla 12 deltagare från Kina. Fick av sonen veta att på herrsidan skulle världsettan Xu Xin, spela tillsammans med underbarnet Fan Zhen Dong. Fan skulle dessutom spela spela singelfinal mot en annan kines, som slagit ut Xu Xin i semin på förmiddagen.

Dubbelfinalerna spelades i bäst av fem set och var raskt överstökade. I damfinalen var det sedan vinnarparet som möttes i final. I herrdubbeln blev det dock en fem setare, även om det aldrig var spännande sett över ett helt set. De som drog ifrån i början, tog setet helt enkelt. Det betydde att Xu Xin inte vann någon SOC titel i år. 

I damfinalen var det heller ingen spänning. Däremot var det en oväntad segrarinna. När vi såg matchen, var det självklart vem som skulle vinna. Det kändes som att det var klassskillnad på de två spelarna. Men det visade sig att förloraren var betydligt högre rankad.

I herrfinalen böljade det fram och tillbaka. Den lägre rankade Fang Bo bjöd Fan Z.D. på bra motstånd och andra set drogs ut med fina dueller till 18-16 i Fans favör. Sen lyckades Fang störa spelet ganska bra med fina servar, som Fan inte fick under kontroll och plötsligt stod det två lika i set. Sen var det som att Fan Z D la i en växel till och kunde dra ifrån och vinna femte setet. I det sjätte, och sista, var det inte längre jämnt. Matchbollen vid tio-fem, blev litet symptomatisk för sista två seten: Fang missade bollen grovt.

Publikmässigt var det ingen stor succé. Knappt en fjärdedel av hallen var fylld, och stämningen var ganska avmätt. När man tänker efter att det här är stjärnor som följs av hundratalsmiljoner kineser, och det kommer några hundra svenskar att kolla så undrar man hur svensk pingis skall komma ur sin svacka. Nå, hörde efteråt att en svensk pressat Xu XIn i åttondelen. Alltid något.

En viss träsmak hade man dock dragit på sig så efter middag och allmänt fixande blev det en sen vända runt skäret. En halvtimma med hälften med och hälften motvind. Skönt att det var 25 med 50 mot och sista hem också medvind. 

Nu blir det några korta pass för att komma i form till Tunnelloppet. Tanken är inte att springa fort genom tunnlarna, utan att jogga igenom med dottern. Hon har haft det litet tajt med tid för löpning under hösten, med körkortsövningar och övningskörning och det vanliga skolarbetet, så det blir fokus på upplevelsen. 

Vi ger oss inte

How soon is now?

Ibland är det skönt med vila. Jag var i och för sig inte särskilt trött i söndags. Lätt känning i lårens framsida, men jag bestämde mig för en veckas vila från träning. Det har med korta avbrott gått i ett de senaste två åren så en veckas lugn är säkert bra. 

Säkert. Åtminstone börjar jag få abstinens nu. Så på lördag drar jag igång igen. Några lugna pass fram mot tunnel run. Ska bli kul. 

Det har annars varit en mötestät vecka, vilket gjort att det bara skulle varit stressande att känna att man missar ett pass. 

Idag var det dags för litet underhållning. Brittisk humor av god klass när Morrissey uppträdde på Hovet. Halvfullt. Men entusiastisk publik som jublade när han kom in med en Clas Olssonpåse i handen. 

En blandning av i huvudsak gamla Smithslåtar (queen is dead, meat is murder, how soon is now, asleep) några tidiga solospår (suedehead, everyday is like sunday, speedway) och några från årets skiva tex Istanbul och Scandinavia.  

En litet märklig känsla med en rödskjortad sångare som lallar omkring framför fem yngre män i jeans, hängslen identiska t-shirts och ska vi kalla det femtitalsfrisyr. Tänk the Fonz. Ibland tror man att det är på riktigt inland känns det som ett coverband. Fast många gitarrbyten hans med och det härligt utdragna gnisslet i How soon is now hade gärna fått fortsätta. 

När han avslutar konserten med en film från olika slakterier till meat is murder blir det mera absurt än effektfullt. Särskilt som han dessförinnan förklarat att man kan köpa en meat is murder schablon och sedan gå till Clas Olsson och köpa sprejfärg och sedan göra Stockholm vackrare. Hmm. Trummisen avslutar låten med att spreja just det på sin stora gong-gong 

 Bilderna på tjuren som stångar ihjäl en matador var litet mera omskakande. 

Sen kommer gänget in för ett extranummer iklädda svarta tshirts med texten fuck harvest. 

Men det var precis så bra som väntat. Trots allt. 

"he took the slug and hit the rug"

Vi ger oss inte

Vintermarathon 2014 Racereport -Adidas-Brooks-ASICS!

Jag kom i mål på 3:52:23. Nytt personligt rekord i att vara i konstant framåtrörelse. Det var inte det rekordet jag ville sätta idag, men det kom inte helt oväntat. För första gången fick jag gå. Inte en gång, utan flera. Jag gav upp helt enkelt. Nästan. Eller, ja, jag är nöjd att jag inte hoppade av som jag såg andra göra på sista varvet. Jag är glad att jag fick en ny erfarenhet, och jag hade inte räknat med någon kanontid direkt.

Så här gick det till:

I sista stund ändrade jag skovalet och tog mina Asics Nimbus som jag sprang Vintermarathon i förra året. Jag tyckte att eftersom det var så kallt ute, ville jag ha rejält ombonade fötter. Sen tog jag kompressionsstrumpor, och långa tunna tights. Varm funktionströja, samma som ifjol och windbreaker, tunn mössa och handskar.

Frukost på havregrynsgröt, korvbröd med jordnötssmör och marmelad.

Hemma var det bara ett par plusgrader och fuktigt. Tog på mig rejält med ytterkläder och åkte in med tåget. 

Promenerade ner till nummerlappsuthämtningen och efter det passade jag på att klara av toakön. Skönt att slippa majjorna.

Lugn promenad till starområdet som var flyttat, så starten låg där fjolårets målgång var. Bra lösning. Åtminstone i teorin kändes det fint att gå i mål i nedförsbacke i stället för uppförsbacke.

Just innan start står jag och pillar på min Garmin. Det dyker upp en fråga på skärmen "vill du stänga av" och av misstag trycker jag "ok". Fem minuter till start, och jag får inte igång klockan. För kall? Fel knapp? Inget händer. En minut kvar, jag ger upp.

Skottet smäller och vi är iväg. Utan klocka gäller det att lyssna på kroppen. (Jag loggar dock med telefonappen, men har glömt ställa in röstangivelser av kilometertider. Men det är första gången jag springer ett lopp till musik. Det var så där. ) men det är ganska avslappnat att springa utan klocka, och mina tider ligger ungefär där jag tänkt mig. På andra varvet kommer cykelförvarningen. Anders Österlund passerar i ensam ledning. Det dröjer en stund så kommer Jonas Buud förbi. Hörde att Jonas senare passerade Anders och vann igen. Jag passerade  22km på 1:50 och det kändes bra. Men i uppförslöporna mot Naturhistoriska känns det i framsida lår. Jag slår av litet på takten, och blir varvad av Varvbergs IFs (sic!) stolthet Jonas Lundström. Mina ben strejkar. Det bränner och jag slår av ytterligare på takten på det femte varvet. Då kommer Staffan och flter förbi. Lätt och fint steg. Jag kunde inte låta bli att skrika nått peppande. Tyvärr hade det inte hjälpt mig idag. Femte varvet var svart, och jag började notera alla vägar som lutade uppåt. Tappade placeringar i mängd, och fajtades med onda ge upp tankar. Försökte se det positiva i att jag strax skulle komma ut på sista varvet. Jag hade ätit mina medhavda korvbrödsmackor runt 10 o 20km, och nu vid 34 tryckte jag en gel. Tveksamt hur det hjälpte. Klarade hela loppet utan ont i magen i alla fall. 

Men när jag lämnade sjön bakom mig, och skulle ut på raksträckan mot universitetet så fick jag en ingivelse. Nu går jag en stund. Så gick och joggade jag i några kilometer. Vi var flera som höll lägre tempo nu. Här fick vi i alla fall sällskap av solen! När jag nådde 40km skylten hade jag vilat så pass att jag kunde springa obehindrat i ett par kilometer. Men efter att jag sprungit under halvmaraportalen så är det en del uppför de sista 300 innan målbacken. Där kändes det ibland som jag joggade på stället. Men så kom jag i mål, och fick några glas cola och bulle och livet återvände. 

Det sköna var att jag faktiskt inte hade några känningar från revbensskadan. Det negativa är att det betydde att jag sprang väldigt långsamt. Ifjol sprang jag nästan 25minuter snabbare och kom in runt plats 100. I år klarade jag 200 med nöd och näppe. Ganska typiskt för detta löparår som känts som flera steg tillbaka, men jag tror att det egentligen är precis som jag skrev härom dagen: för lite långpass. Det går inte att tro att man ska utvecklas på marathon om man inte springer långt. I våras gjorde jag det, och hade jag inte blivit förkyld hade det blivit PB på sthlm marathon. 

Nu dags för vila en vecka, och sen några lugna pass innan sthlm tunnelrun som springs även den klocklös.

Adidas eller Brooks?

Jag harvade runt i mörkret igår kväll i pannlampa, tshirt, långa tights och reflexväst för att känna på kroppen i maratempo.
Det enda svar jag fick var att jag inte kommer att springa i mina Adidas Adios Boost. Mina fotleder klarar ännu inte en mara i fart i så tunna skor. Visserligen är det en njutning att springa i dem, men jag känner att jag blir trött fortare och vill inte riskera något. Det är tungt nog med revbensskadan.
Drömmen om ett pers på lördag har jag skrotat. Rent konditionsmässigt är det inga problem men vem vet hur det känns i revbenen efter några timmars skakande. Jag tror att det kan bli tröttande.

Igår testade jag att hitta ett skönt löptempo som inte frestade på så mycket. Någonstans i intervallet 4:45-4:50 kunde jag springa komfortabelt utan att behöva titta på klockan eller känna av revbenet. Så länge det inte går brant uppför. Jag vet att det finns en del backar på Vintermarathonbanan. I fjol sprang jag litet för fort uppför och fick betala för det i längden. Fort på träning smart på tävling eller nåt.

Idag ville jag bara springa ett lugnt distanspass på lunchen, det korta platta varvet, sju kilometer runt Kungsholmen. Idag blev det pureflowskorna, som jag sprang maran i. Det blir de på lördag. Om det inte kommit snö,)

Annars blev lunchlöpningen konstig. Jag sprang med en snabb kollega och vi började i lugnt prattempo. Allteftersom ökade han tempot och efter fyra kilometer låg vi strax över fyra minuter. Jag hade ingen klocka, utan det såg jag i efterhand. Det kändes att det gick fort, och jag ville inte att dagens löpning skulle slita, så jag släppte honom. Rullade hemåt i makligt tempo, litet varm då vindjackan inte andas så bra. 

Nu är det dags för att ta farväl av pappa och det känns inte som den optimala uppladdningen. Men han var en stor supporter, så jag har med mig det när jag sticker ut på lördag.

Vi ger oss inte.

Oktober

Oktober brukar vara en bra löparmånad. Det är ofta skön temperatur som gör att man vill ge sig ut att springa. Ifjol sprang jag en fantastiskt skön halvmara på träning där allting stämde. Banan är ganska kuperad, men jag orkade springa fort uppför och rinna på utför. Jag minns hur nöjd jag var och sedan av bara farten kunde jag plocka tolv minuter på mitt maraton-rekord på Vintermarathon.

I år har träningen gått bra och jag putsade halvmara och miltider i våras. Sen åkte jag på en dunderförkylning en vecka innan Stockholm marathon, men kunde ta mig i mål på en okej tid.

Sen drog jag på mig ett onödigt skavsår som begränsade långpassmöjligheterna. Det hängde i över två månader och gjorde väl att jag inte fick ut max förväntat på Lidongöloppet, men, det går ju fler gånger...

Efter LL har jag tränat bra, och fått ihop runt 230km, en del i bra fart, och ett rejält långpass. Men så kommer den där cykelvurpan och det ömmande revbenet som begränsar en del. Jag har kunnat springa men så snart andningen blir ansträngd, och nu pratar vi bara över prattempo, stramar det och tar extra på krafterna. Just nu vilar jag söndag morgon till tisdag kväll. Sen springer jag onsdag lunch och sedan vila till lördag.

Om det räcker får lördagen visa.

Vi ger oss inte.