Imorgon ska låren svida

Jag tänkte att jag får rycka upp mig litet. Om Lidingöloppet ska bli en trevlig upplevelse så måste jag åtminstone ge det en chans. Sanningen är ju att jag föredrar väglöpning framför terrängen, även om omgivningen gärna får variera. Jag tror att ett av osäkerhetsmomenten är det här med utförslöpningen. Att springa fort och ekonomiskt utför där det är ganska brant och möjligtvis ojämnt underlag är inget jag gjort. Hela grejen ligger mycket längre utanför min komfortzon än vad ett marathon gjorde. Ett marathon? Faktum är att det ju var Stockholm marathon på vägar som jag tränar på. Hela grejen med Lidingö känns plötsligt overklig. Jag som bor långt ut förbi förorten hos mig är Lidingö nästan en del av innerstan samtidigt som det kunde ligga längre bort än Åland. Okänd mark. Legendarisk. 

Äh. Det var väl litet överdrivet. Point is jag har aldrig varit där och nu är det dags att lägga in en sista växel. I våras när jag anmälde mig hyste jag goda förhoppningar om att kunna komma ner mot 2:20. Sen gick ASM så där och träningen i sommar blev inte alls vad jag hoppats. Det senare beroende på småskavanker och Italiensemestern där jag inte hittade bra sträckor att springa. 

Efter måndagens halvdana distans fick jag igår kväll till en kortare kuperad snabbdistans. Tre ordentliga stigningar med branta utförslöpor kändes fint och luften var ljum. 

 

Imorgon, torsdag, står det backlöpning på schemat men jag kommer inte att vara nära backar imorgon så därför la jag in ett improviserat pass på Karlbergsslingor. 

Jag började med ett par kilometers uppvärmning inne på området och ner längs kanalen. Sen nådde jag den första branten och det slog mig att så här kan det nog se ut bitvis på Lidingö. Grusunderlaget halvt bortspolat och underlaget exponerat som stora ärr. Då bestämde jag mig för att jogga den korta branten och sedan kasta mig utför allt vad jag vågar. Nerför tog mellan 8 & 9 sekunder beroende på var jag knäppte klockan. Tappade snart räkningen och efter ett tag sa jag längst ner att nu blir det sista. Sen gjorde jag två till. 

Sen joggade jag ytterspåret längs Essingeleden till den värsta branten. Den är 250-300m med dogleg och full med rullgrus och regnvattenkanaler och litet småruskig att springa på trötta ben med svetten stickande och svidande i ögonen.  Bestämde att köra fem till efter första passering. 

När jag vände för sista varvet kom några snabblöpande gossar och sprang förbi. Då kände jag att det var dags att hänga på så jag följde dem i säkert 300m innan jag vek av mot jobbet. Det blev bara sju kilometer men det ska bli intressant om det blir lår eller vader som känns mest imorgon. 

Närmaste planen är annars att ge mig ut till okänt land på lördag och springa en halvmara på dess klassiska spår. Det känns som en bra ide för att ta bort några orosmoment. 

Vaderna. Definitivt. Det känner jag nu. 

Vi ger oss inte. 

Springa till jobbet? Nä, nä, nästan.

Jag har känt av diffusa förkylningssymptom hela förra veckan. En lätt irriterad känsla i nässvalget som inte utvecklat sig. I fredags tänkte jag köra höstens långspring till jobbet, men när jag vaknade kändes det inte rätt. I lördags smög jag mig ut på eftermiddagen på en kort lugn distans för att känna på kroppen. Det funkade hyfsat så jag planerade att ta ett långpass på söndagen. 

Igår morse var vädret idealiskt för långpass. Shorts och tshirt camelbak och banan och så gav jag mig ut en timma efter frukost. Jag joggade iväg litet i valet och kvalet över vilken väg jag skulle ta. Efter en dryg kilometer vaknade magen till liv trots alla förberedelser. Efter ytterligare en kilometer stod det klart att det inte skulle gå att ignorera, och att vägen hem var för lång. Som tur var befann jag mig inom avstånd från svärmor så jag gjorde ett hastigt beslut att springa dit. Planen var ursprungligen att göra det på hemvägen då jag skulle hämta en cykelhjälm. 

Kände mig litet sänkt och tog hjälmen och vände hem. 

Vet inte riktigt vad det är med motivationen. Jag känner inte alls suget att springa eller träna till Lidingöloppet. De tre senaste "terminerna" har jag följt tre olika marathonprogram och de har passat mig bra. Det program jag försöker följa nu gör mig mera stressad trots att det varken fart eller mängdmässigt ligger fel. 

Nå. Jag sköt på långspringet och tänkte imorgon...

...som blev idag. Idag stod väckarklockan som vanligt på 5:25. Jag vaknade 5:46 och konstaterade att jag har 40minuter kvar att sova. Hmm. I nästa sekund ringer fruns klocka och då lägger jag ihop. 

Pallrar mig ur sängen och funderar hur jag ska få med mig lunch matsäck och vatten nycklar och telefoner. Fyller camelbaken och packar sen ner den och resten i en litet större ryggsäck. På med vindjacka o så ut i morgonkylan. Klockan hann bli nästan halv sju så det var tveksamt om det fanns tid att springa in till stan. 

Tuggade på i ultratempo. Kändes bara skönt att studsa fram som man gör i Nimbusskor. De känns nästan litet förbjudna då de tar bort mycket markkänning men jag vet att jag inte orkar långt i för tunna sulor. Nu skulle jag springa fem kilometer på riktigt grovt grus och singel. 

Efter en knapp mil längs den upprustade Roslagsbanan drog jag fram drickaslangen. Sög i mig några klunkar och skubbade vidare. Inget drag alls i benen men det gick framåt. Fast nu började det kännas som om jag kantrade bakåt och insåg att ryggans dragkedja gått upp. Plockade ur camelbaken och tog på den. Hängde sedan ryggsäcken över den. Passade på att ta den övermogna bananen och kalasa på. 

Passerade genom Arninge centrum och ner mot kolonilotterna vid Hägernässtation. Därefter ner mot Viggbyholm. Sen skumpar jag in mot galoppfältet just som tåget kommer. Kollar på klockan och inser att jag nog får ta det om jag skall hinna duscha innan mitt möte. Så det blev knappt 17 istället för de tänkta 32. Men det får bli efter Lidingö. Satsar på att springa en mara senare i höst. Får se var. 

Vi ger oss inte. 

400ingar på Kristineberg

Jag var litet osäker på vad jag skulle göra på lunchen idag. Vill passa på att utnyttja solen och värmen så länge det går, framför löpband. Jag bytte om till shorts och tshirt och joggade ut. Just när jag väntade på att klockan skulle docka med satelliterna så dök min kollega från första sträckan på Bellmanstafetten upp. Han ville ha sällskap ner på banorna på Kristinebergs IP och köra ett intervallpass. Han föreslog 400m med 200m joggvila. Jag tänkte mig 90s varv, men han föreslog 86. 

Väl nere pågick någon gruppträningsaktivitet där, men vi bad dem flytta sig så vi fick innervarvet. Vi joggade 300m, stretchade och hoppade litet spänstövningar innan vi drog iväg. Första gick på 78s. Kände att det inte var hållbart. De nästa fem orkade jag hänga med. De hamnade alla runt 86. Sen fick jag ta gåvila på de sista fyra. De gick långsammare, 87, 89 och 91, men sen avslutade jag med lätt illamående ett 80 varv. Snittet hamnade på 85,2s vilket motsvarar väl en 3:33 tempo. Det är bra för att vara jag. Nöjd kunde jag jogga tillbaka till kontoret.

Motivation=Autonomi + Kompetens + Samhörighet

Det fick vi lära oss på kvällens föreläsning på Innebandyklubbens årsmöte.

Vi ger oss inte

Sol och Kungsholmen runt igen

Kände mig fräsch i morse och när solen sen log från klarblå himmel var det ett enkelt val att avstå lunchrummet för en tur runt Kungsholmen. När lunchen kom började det kännas litet i näsan, och bakåt svalget. Jag gick ner i omklädningsrummet och drog på shorts och den gröna ASM t-shirten från 2013. och på med de gamla pureflowsen.
Det var riktigt skönt ute, men ut mot vattnet blåste det motvind. Som tur var vek jag av i riktning mot Fredhäll och snart var jag ute och trippade på klipporna. Skorna börjar bli ganska blankslitna, vet inte om det är ok efter bara 80mil,  och det var nära att jag vurpade några gånger. Men efter en kilometer är man nere på fast mark och kan trampa på i bra tempo igen. Efter att ha känt av näsan, tänkte jag att jag skulle ta det ganska lugnt, men det kändes för övrigt inte särskilt konstigt, så jag rullade på. Jag mötte flera gröna tröjor. De mest populära var annars olika Midnattsloppströjor, men minst fyra 2013 tröjor mötte jag. Såg ingen från i år, men en från 2011. I omklädningsrummet på jobbet.
Längs Norr mälar strand var det som vanligt trångt i solen. Mycket sick-sackande blir det, men det gick fint.
Sen vände jag "hemåt" vid stadshuset. På väg ner längs stranden kom en tjej som sprang för allt vad tygen höll. I farten såg jag att det var Tove, som annonserat att hon slutar blogga. Men inte springa. Ett bra i alla fall.
Jag fortsatte ner mot Karlbergskanal, och runt, och efter en titt på klockan, insåg jag att jag kunde tävla litet och försöka få ner snittempot under 5min/km. Den där kilometern över klipporna landade på 7minuter. När 10km plingade till låg jag 10-15s över, men sen skyndade jag på stegen sista biten, så att jag till slut fick 4.54. Så det blev en mil i ungefär 430tempo och en kilometers klättrande.
Då summeras månaden till 200km, inte i närheten av fjolårets 300 eller vårens 350 månader. Nu kan det bli mer, men det återstår att se om det blir förkylning, eller om det var litet sömn som spökade.
Vi ger oss inte.

Kvällsfartlek

Jag kände fortfarande av söndagens runda, när jag vaknade på tisdagen. Dessutom hade jag sovit illa och var allmänt stressad över krockande arbetsmöten, så jag bestämde mig för att skjuta på dagens backpass. 

Hela måndagen liksom hela tisdagen höll jag mig inne men var ändå inte supersugen när jag bytte om innan hemfärd. 

På agenda stod sonens fotbollsträning, men när jag var nästan där mötte jag en dotter som sa att jag skulle åka hem. Så det ena följde på det andra och snart var klockan halv nio, men nu var jag taggad. 

Efter mycket strul med tåskavsår skaffade jag på brorsans inrådan tåstrumpor. Jag har haft de på helgens pass, och det känns bra. Litet pilligt att ta på och av bara. 

Ute hade regnet avtagit. Det har i och för sig inte varit mycket till regn mest konstant duggande. Inget som direkt släcker bränder. Det blåste från en ovan riktning, väst nord väst, vilket gav motvind när jag började. 

Det jag annars slogs av var mörkret. Plötsligt var det mörkt ute! Höst? Nä vinden var oväntat ljum. 

Efter 3km uppvärmning nådde jag backpartiet, men bestämde mig att det var för sent för att kuta upp och ner för backen. Det blev en improviserad fartlek i stället. Totalt en mil i 4:40 tempo. Ja det var väl egentligen halva i 5:10 och halva i 4:20.

Idag var det adios boosten som vädrades. 

Idag hoppas jag att någon kollega är sugen på ett pass på lunchen. Trött på att kasta i mig mat och hasta vidare mellan möten. 

Vi ger oss inte. 

Långpass med fartökning

Var det sista sommarmorgonen idag? Äldsta dottern börjar skolan imorgon och menade det. Sista dagen på sista sommarlovet. När hade man det? Sommaren 86? Då var jag i alla fall inte i samma form som nu. Fast jag sprang betydligt fortare upp till fem kilometer.

Idag var det tänkt att det skulle bli ett progressivt pass om 22km, med fartökning efter 12km. Strålande sol vid halv sju så jag satsade på tidig start. Ofta när jag försökt de här progressiva passen har jag öppnat litet för offensivt, så idag var planen att ta det lugnare den första delen.

Igår tog jag en kortare bensträckare för att skaka om benen som faktiskt var ganska tagna efter torsdagens urladdning. Det gjorde gott. Idag kunde jag springa utan stelhet direkt hemifrån, utan att hälsena eller annat sa ifrån. Sprang ett par sträckor som jag inte tagit så ofta på sistone, ut längs golfbanan och sedan ut mot Runö park. Den kuperade biten ut mot Runö nådde jag efter drygt 11km och då hade jag redan glidit ner mot fem minuters sträcket, så då tänkte jag att nu kör vi på. Så det blev 8km med ökande tempo, ner under 4:10 de sista två. 

Avslutade med en lugn hemjogg skönt varm och svettig med 23 morgonkilometrar loggade.

Vi ger oss inte!

Bellmanstaffetten 2014 liten rapport

Så var det dags igen!

Bellmanstafetten är en riktigt trevlig löparfest. I år var vädret svalt och det kom en ytterst begränsad skur precis när jag skulle starta, men sen skingrades molnen.  Solen lyckades dock inte höja temperaturen nämnvärt, men för löpning perfekta förhållanden. 

Innan start hade jag en del magproblem som inte blev bättre av sen ankomst och långa köer till de blå båsen. Dessutom var jag litet stel efter att ha sprungit ett ganska snabbt lunchvarv runt Kungsholmen dagen innan. Då höll jag pulsen strax under 160 vilket är ung 25 under maxpådraget. Som jag tidigare sagt har jag haft en del strul med mitt pulsband och har aldrig gjort något test för att utvärdera maxpuls. På premiärmilen låg pulsen under långa perioder runt 190slag. Igår höll den sig mellan 180 och 189 den sista kilometern. 

Lyckades göra mig av med de störande detaljerna och efter att ha mött laget så gav jag mig ut på en kort uppvärmningstur. Letade reda på döttrarna som skulle hoppa in som ersättare i ett annat lag. 

Sen var det dags. Målet för dagen är ju att hjälpa laget genom att gå under fjolårets 20:4x. Vi har vår snabbaste kille på första sträckan och sen är jag tvåa. Det är bra för då får man ganska rymligt och enstaka bra ryggar att hänga på. 

Starten gick och jag kom iväg lätt över gräset. Stannade upp i kurvan där det låg en del rullgrus men sen iväg uppför första lilla knixen och sedan skönt utför. Kollade pace som visade 3:30, och tänkte att jag släpper litet på tempot när det planar ut. Första kilometern pep vid 3:47. För fort men inte mycket att göra. Pulsen fortfarande kontrollerad liksom andning. Andra kilometern på fyra blankt och fortfarande inga problem. Studsade på bra. Sen kom någon funktionär och svamlade om att man skulle hålla höger och släppa förbi de snabbare löparna. Jamen hallå jag är ju de snabba! Passerade nu de första personerna som var ute på första sträckan. 

Halvvägs och drickaborden som jag skippade. Fanns ingen anledning att hälla vatten i eller över sig. Sen kom en sektion med en helradda som gjorde vågen och skrek peppande. De fick leenden och tumme upp. Tredje kilometerns stigningar parerades och kilometern landade på 4:01. Sen blev det tungt över gräs och grus och tvära kurvor. På ett ställe ett par hundra meter innan fyra kilometer är det en nästan hårnålslikkurva där banan skär på en stig. Jag tog det längre asfalterade varvet för att slippa stångas och nu var cykelmannen där igen. 

Strax därefter kom jag ikapp honom. Då höll han på att fika på cykeln och jag fick till nåt bröl för att han skulle flytta på sig. 

- åh är du redan ikapp det var bra sprunget, ursäktade han sig. Han fick en tumme upp. 

Sen tvära kurvan in bland husen och jag såg aldrig fjärde kilometern eller hörde pipet. Den kilometern gick långsammast. Runt 4:10. Men nu kantades vägen av publik och hög stämning. Mycket folk. 500m kvar stod mitt lag och skrek. Blev litet orolig när han jag skulle växla med fortfarande stod där. 

Blev omsprungen av en ruskigt snabb löpare. Jag kollade klockan 18:xx. Jag borde klara mitt sub20 mål. Spanar efter den lilla bron och pressar på allt vad det går. Men en tanke hänger i skallen "det är lugnt, du behöver inte gasa, du klarar 20min. Spara dig litet." Så då gjorde jag det. Eller inte. Jag snubblade nästan på tungan nu. In under mätbågen och sedan upp och leta efter kollegan. Där är han, på fel sida stängslet. Han skriker, har sett mig. Han studsar över repen och under växlingsvajern just när jag räcker honom pinnen. 

Stänger klockan. 19:54. Yes. Inte PB, men på rätt väg igen. Sen måste jag böja mig framåt då det snurrar litet. Strax tillbaka och kan gå ut till de väntande lagkompisarna. Därefter vidtar de vanliga festligheterna. Alla gör bättre än ifjol och den ersättare vi fått in springer också under 20min så vi kommer in under 1:43. Dryga minuten snabbare än förra året. Snöpligt nog tappar vi placeringar och kommer utanför dagens topp20.  Men vi fortsätter mot sub100målet. 

Sen hängde vi med andra lag från jobbet. Drack en öl och åt picnic korgens innehåll. Kramade döttrarna som PBat just över resp under 25min. De låg i mitten i sitt lag. Precis som sin far. 

Bra avstamp för tävlingshösten. Nu gäller det att hitta något intressant lopp innan LL. Tanken var Kung Björn i Uppsala, men kanske något ytterligare?  Tävling är bästa träning. 

Idag vila men imorgon blir det långpass. 

Vi ger oss inte.