I år skulle det ske. Återkomsten på maratondistansen. Jag
hade litet smått kick-off med mig själv i början av december 2019 och la en
ganska solid och lagom hård plan för att kunna springa igenom en mara igen.
Under december och januari fick jag ihop sex långpass stegrande
från 18 till 24km men sedan tvärdog satsningen. Jag vet inte riktigt vad som
hände. Detta var innan pandemin, och allt vad den innebar, men det var litet
ont om tid, och jag tappade litet lusten. Sen kom pandemin och med den
hemförlovningen, och där blev det helt plötsligt tid för löpning igen. Men
bortsett från att jag sprang joggs en kvarts mara i veckan blev det ingen
riktigt omstart. Så kom beskedet om uppskjuten mara, och i maj påbörjade jag en
ny satsning. Det höll fem veckor. Sen kom juni och det blev outhärdligt varmt,
följt av ett juli med visserligen låga temperaturer men en del annan aktivitet
så det blev pannkaka.
Hela upplägget handlade annars om att kunna supporta och
springa med min äldsta dotter som skulle göra sin första mara. Hon däremot höll
sig disciplinerat till det upplägg hon följt under ett år, med målet att springa
första maran på under fyra timmar. Något jag inte gjort sen 2017. Hm.
Jag började hitta tillbaka igen i början av Augusti, och kom
sakta igång igen. Tyckte att det fanns en viss grund, men inte tiden för
långpassen. Det finns många orsaker till detta, men det får bli en annan gång. När
det blev klart att det skulle bli virtuellt började jag reka banor, och för
några veckor sedan provsprang jag ett par tänkbara. Hustrun ville att det
skulle vara en rundbana, så att resten kunde stå och heja flera gånger, och
stödja där det behövdes.
Till slut hittade jag en som jag tyckte passade. Det skulle
bli fyra varv plus en liten extra sväng, ungefär 4x10k + resten. Testsprang två
varv för att se hur känslan var. Som väntat höll det precis i två varv, eller över
halvmaran. Jag landade på 2.02 och sedan var det två kilometers halvpromenad
hem. Dystert.
Men å andra sidan hade hustrun och dottern fixat litet
support. Lilla systern skulle springa med i början och sista varvet. Sen skulle
en annan löparkompis till den äldsta följa med på två varv och som grädde på
moset bestämde sig brorsan som var anmäld att köra. Men körsbäret trillade ner
på tårtan då grannfrun – en ultraräv av yppersta elit – lovade hjälpa till. Hon
hade precis fått veta att Sparthalon i Grekland ställt in, så hon hade inget
mål för stunden – annars hade hon börjat trappa ner.
I lördags strålande väder, och vi samlades ett tiotal,
löpare och supporterskara på garageuppfarten och stack iväg runt kvart över tio.
Dottern höll fin fart från start och jag och ultraräven hamnade genast en bit
bakom. Brorsan och yngre dottern hängde på. Efter 3 kilometer släppte dotter 2,
och brorsan och den äldre sprang på, nån sekund före oss. Vi babblade på i
godan ro i 5:40tempo. Kändes helt okej. Varvet bestod av två olika delar, dels
fem kilometer i villaområde, och dels fem genom industriområden. I den senare ett
skapligt motlut efter ca 6km, sedan ytterligare en slakmota hem mot varvning. En
litet bro över Åkersberga kanal passerades åtta gånger och sista varvet var det
jobbigt över den.
Efter första varvet orkade inte brorsan längre hänga med,
utan han släppte och tog en del gåpauser. Vi joggade på och passerade milen strax
under 57minuter. Jag bad att någon
skulle hämta solglasögon, som jag fick en bit in på andra varvet. Härligt med
agil support. Trummade på bra och snacket flöt fint. När vi kom ut på tredje
varvet kände jag att vaderna fått mycket stryk, och även om vi passerade halvan
springande på strax över 2timmar så visste jag att det inte skulle hålla länge
till. När vi närmade oss 30kilometer fick räven springa på litet i som hon sa,
eget tempo. Jag brukar alltid tänka att har man klarat 25km så kommer man i
mål. Men nu var det tufft. Det blev många gåpauser blandat med fuljogg. Trots fuljoggandet
så gjorde det stor skillnad i tempo, men huvudet var nöjt med att veta att det
skulle gå att ta sig i mål.
Ute på sista varvet låg jag fortfarande bara en dryg
kilometer bakom dottern med support. Sprang omvänd riktning på ett stycke och
mötte räven och hälsade att hon låg knappt fem minuter bakom dem. När jag gjort
den lilla svängen för sista gången mötte jag brorsan. Han låg då ungefär en
kilometer bakom mig. Han vände och vi höll sällskap till första motlut då jag
fick släppa honom. Sen missuppfattade han var han var och sprang iväg i en
annan riktning, men det spelade ingen roll eftersom det jun inte var en given
bana utan GPS som bestämde.
Rejält trött nu när jag närmade mig kanalen för näst sista
gången. Ser på avstånd hur dottern fått sällskap av räven men att lilla syster
släppt dem. De har nu fyra kilometer kvar. Jag en mil. Ut i industriområdet är
det tungt. Ser brorsan lång borta för sista gången innan målet. Mycket gång nu.
Har en vag idé om att gåendes kommer jag att vara mindre trasig imorgon, vilket
jag sedan märkte var ”för sent”. Kunde knappt lyfta fötterna när jag tog bron
hem över kanalen för sista gången. Förbannade mig för valet av bana, att behöva
dra ut en gång till efter varvning.
Jag fick aldrig någon fullt utvecklad kramp, och
fuljoggandet hade helt skonat lår och rumpa, men vader och hälar sved. Ut på sista
svängen hängde hustrun på och fick prata mig runt de sista kilometrarna. Jag
lyckades hålla mig i rörelse hela tiden.
Jag fick aldrig någon riktig energidip. Bra med mat och
dryck längs vägen. En blandning av korvbröd, banan, dextrosol och en gel. Sen
hade jag en halvliter vatten som jag fick påfyllt två gånger per varv. Plus
något glas extra vid varvning. Solen var emellanåt ganska påfrestande, men
trots allt gick det bra.
I mål var alla redan samlade, fick springa förbi dem innan
jag hörde appen säga att det var målgång. Det var nästan det enda jag hörde av
ljudet i appen. Vet inte om det var min telefon som jag gjort någon knasig
inställning på eller om det var något annat. Men till slut kunde jag stanna.
Ont i fötter och vader, men i övrigt ganska samlad, om än sliten till max.
Choklad medalj och fotande följde, och sedan hem för ostkaka
och en Amazing haze öl. Litet slappande innan det blev att sjunka ner i
fåtöljen och följa finnkampen medan dottern och svägerskan hämtade pizzor.
Dotetrn gjorde en fantastisk insats och sprang in på strax
under 3.58. Otroligt bra gjort, ett av varven fick hon springa solo, och höll
jämn fin fart hela tiden. Tappade några minuter på andra halvan, men hade
ganska mycket marginal ändå. Tillräckligt hel efteråt för att vara sugen på att
göra om det till våren, fast då på riktigt. Hoppas det blir av då.
Själv höll jag på betydligt längre. Klockan stack iväg på slutet
och den andra halvan tog mer än 2:40. Så sluttiden hamnade på nytt personsämsta
med 4:41. Men jag är nöjd med att ha kommit i mål. Och det var inget oväntat.
Hade bara önskat att jag kunnat hänga med dottern längre än femtio meter. Fast
hade jag gjort det i två varv, hade jag nog inte kommit i mål, så ont som jag
hade.
Nä, det där med långpass måste bli till om det skall vara värt
ytterligare satsning. Nu har jag åtta raka Stockholms maror, så det fattas bara
två för att få ihop tio, och det sporrar. Men det får inte bli så här igen.
Vi ger oss inte