Adidas Stockholm Marathon 2022

Så kom den där dagen som jag sett fram emot. Dagen när jag skulle ta emot min tionde medalj på raken. 

Det började för ungefär tio år sedan, med att en kollega föreslog att vi skulle anmäla oss till Stockholm marathon 2013. Jag hade löptränat regelbundet under runt 14månader. Ja, 14 månader från soffan och 500m på sju minuter, utan att direkt ha varit överviktig. Nått kilo onödig vikt men inte många. 

Testade mycket nytt under halvåret fram till juni. Jag hade kört mitt första millopp i juni 2012, strax över 48min och laborerat med enkla intervallpass. Nu började jag läsa på och insåg att jag skulle springa många ”långpass ”. Började runt 14-15k och kom upp en bit över 30k. Drabbades av överträningsproblem och småskador som överansträngda fotvalv, benhinneinflammation, knäproblem osv. Men i maj stod vi på startlinjen för att testa förmågan och sprang Kungsholmen runt halvmara. 1:39. Lovade gott. Sista långpasset blev på gamla marabanans sista varv. 25k i 4:57 tempo. Dvs målet var 3:30.  Ivrig gav jag mig ut på provet och det höll väl ungefär i 35k, sen blev det småtungt på slutet men 3:40 mindre än två år efter att jag börjat springa kändes bra. Tränade hårt i nästa sex månaders period och sprang vintermarathon på 3:28 i november. Ökade påträningen för att komma under 3:20 till våren. Persade på premiärmilen 2014, 40:15. Kungsholmen runt 1:31. Men en förkylning tio dagar innan maran gjorde att det fick bli ett säkerhetslopp. 3:32. Sen litet lugnare höst och 3:48 på vintermaran. Hård träning under våren med pb på Kungsholmen med några sekunder. 3:27 på maran. Sen en månad senare övermodigt försök på viby marathon men vädret var över 30grader och gassande sol. Kände hur all kraft sinade efter första varvet runt sjön och stapplade i mål som tia på 3:40.  Drog på mig en snedbelastningsskada från loppet som jag ignorerade fram till oktober då jag efter ett hårt backpass i Provence inte kunde stå ordentligt på foten. Till fysio och sedan vila/alternativ träning i sex veckor. 

Efter det försökte jag börja om, men suget var inte lika starkt. Det blev två maror både 16 och 17, där den sista var i USA. Tio maror på fem år och alla under 3:55.

2018 var det jubileum i Stockholm och rejält varmt. En influensa under våren tog på krafterna och 4:16 i mål en riktigt varm dag. 19 dåligt tränad och 4:24. 

Sen kom pandemin och det blev mindre spring. La upp EM-bana för höstens virtuella lopp, där dottern premiär sprang på 3:5x. Jag stapplade in på 4:4x. 2021 mindre träning och nästan inga långpass före Götebirgsvarvets virtuella mara. 4:59:xx. Laddade sen till oktober då dottern skulle springa sin första riktiga mara. Hon persade med 3:45.  Jag fick 4:26 och klarade mig ungefär enligt plan. Började vårstädningen före jul och låg bra till när jag i slutet av januari fick Covid.  Inte svårt sjuk, ingen hosta, borta från jobb i tre dagar. Men efter det var kroppen seg och det blev för få pass för korta och ingen variation. Värmen kom aldrig och långpassen blev ett över 21k. 

Men de sista veckorna fick jag till en del bra pass. Det borde gå att ta sig runt på något bättre tid än de senaste loppen. 

Det var en varm och solig junimorgon. Mycket folk. Köade länge till en Maja innan start. Hamnade långt bak i grupp E. Nästan tre minuter innan jag korsade startlinjen. Öppnade runt 5:40.  Sen nerför och upp Odengatan. 5:30. Lugn lugn. Det kändes bra, men jag vet ju att det har mindre betydelse närmande inte tränat långt. Efter 10k kände jag att magen inte var i toppform. Började söka efter en Maja. Genom gamla stan och förbi Strandvägen uppför narvavägen och Karlaplan och sen hittade jag ett blått skåp. Tappade 90s ungefär. Men nu kändes benen lätta och fina.  Nöjd med Endorphine valet av skor. Passerade stadion och ut på Djurgården gick det bra. Fortsatte att tugga på runt 10kmh. Halvmaran runt 2:05. Sen ut på söder. Höll min energiplan.  En gel ungefär var sjätte kilometer. Ingen dipp. Uppför bro och Hornsgatan. Ner på stranden. Ny gel och sedan tufft förbi färjeterminal. Tungt nu. Tog några gäster och drack på Folkungagatan. Ner i tunneln och fick en del onda tankar när vaderna började väsnas. Jaja efter 30 börjar det. Tappade nån minut mot tidsschemat. Såg 4:15 flaggorna susa iväg. Tänkte att de springer ju bara strax under sex minuters tempo men insåg att jag måste spara mina vader. Ner mot bron uppför bron nerför bron över viadukten sju kilometer kvar. Segt men jag höll i och vilade vaderna. Stadshuset och slottet och Kungsträdgården. Sprang i solen på Strandvägen och led inte av det. Uppför narvavägen. Kändes som att jag fick litet kraft nu. Två kilometer kvar men ingen långspurt. Upp mot Stadion. Vänster och 100m höger och 100m och in genom valvet. Sprang på ytterbana och letade familjen. Hugh fivade de tre som slutit upp och försökte jubla mig i mål. Avstannande på 4:25 brutto. 4:22 netto och bästa tiden sedan 2018.  Drack mitt vatten och träffade familjen över staketet. Sen ner för tisha och goodiebag. Inte mycket att jubla över. Snabb dusch och korv. Glad att jag packat ner en punk då ingen öl serverades. Sen lugn promenad till Roslagsbanan. Såg en ambulans på vägen och insåg att jag sett en till i tunneln på söder. Visst det var varmt, men min energiplan och taktiska löpning hade fungerat. Det bästa var att suget kom direkt. Hoppas att jag kan börja träna ordentligt igen! Anmäld till 2023 det är jag. Vi ger oss inte. Vi börjar om. 

Löparkartan 2020

 

Motivationen på topp. Kollar in årets karta. Något fler ljuspunkter än 2019, och redan bortåt 150km längre sträcka. Årets mål om att åter nå upp till 200mil på året ser ut att bli en hyfsat enkel resa. Eftersom det fattas i dagsläget 18mil, och minst 6 i november och 12 i december bör funka, men kommer coronan så är det naturligtvis kört.

Trots hemarbete, eller kanske pga hemarbete så har inte ron riktigt infunnit sig och det har inte blivit så många rundor som önskat. Men framförallt inte så många långa. En 12k runda i veckan, och resten kortare är vad det blivit. Ett tag så fick jag in några pass upp mot två mil, men det riktiga långpass suget har uteblivit.

Hoppas få till minst två innan året är slut, så att det känns möjligt att hinna ikapp dottern om det blir någon mara till våren. Högst osannolikt känns det som idag.

Men, vi ger oss inte.

Race Report Stockholm Marathon, virtual Edition.

 I år skulle det ske. Återkomsten på maratondistansen. Jag hade litet smått kick-off med mig själv i början av december 2019 och la en ganska solid och lagom hård plan för att kunna springa igenom en mara igen.

Under december och januari fick jag ihop sex långpass stegrande från 18 till 24km men sedan tvärdog satsningen. Jag vet inte riktigt vad som hände. Detta var innan pandemin, och allt vad den innebar, men det var litet ont om tid, och jag tappade litet lusten. Sen kom pandemin och med den hemförlovningen, och där blev det helt plötsligt tid för löpning igen. Men bortsett från att jag sprang joggs en kvarts mara i veckan blev det ingen riktigt omstart. Så kom beskedet om uppskjuten mara, och i maj påbörjade jag en ny satsning. Det höll fem veckor. Sen kom juni och det blev outhärdligt varmt, följt av ett juli med visserligen låga temperaturer men en del annan aktivitet så det blev pannkaka.

Hela upplägget handlade annars om att kunna supporta och springa med min äldsta dotter som skulle göra sin första mara. Hon däremot höll sig disciplinerat till det upplägg hon följt under ett år, med målet att springa första maran på under fyra timmar. Något jag inte gjort sen 2017. Hm.

Jag började hitta tillbaka igen i början av Augusti, och kom sakta igång igen. Tyckte att det fanns en viss grund, men inte tiden för långpassen. Det finns många orsaker till detta, men det får bli en annan gång. När det blev klart att det skulle bli virtuellt började jag reka banor, och för några veckor sedan provsprang jag ett par tänkbara. Hustrun ville att det skulle vara en rundbana, så att resten kunde stå och heja flera gånger, och stödja där det behövdes.

Till slut hittade jag en som jag tyckte passade. Det skulle bli fyra varv plus en liten extra sväng, ungefär 4x10k + resten. Testsprang två varv för att se hur känslan var. Som väntat höll det precis i två varv, eller över halvmaran. Jag landade på 2.02 och sedan var det två kilometers halvpromenad hem. Dystert.

Men å andra sidan hade hustrun och dottern fixat litet support. Lilla systern skulle springa med i början och sista varvet. Sen skulle en annan löparkompis till den äldsta följa med på två varv och som grädde på moset bestämde sig brorsan som var anmäld att köra. Men körsbäret trillade ner på tårtan då grannfrun – en ultraräv av yppersta elit – lovade hjälpa till. Hon hade precis fått veta att Sparthalon i Grekland ställt in, så hon hade inget mål för stunden – annars hade hon börjat trappa ner.

I lördags strålande väder, och vi samlades ett tiotal, löpare och supporterskara på garageuppfarten och stack iväg runt kvart över tio. Dottern höll fin fart från start och jag och ultraräven hamnade genast en bit bakom. Brorsan och yngre dottern hängde på. Efter 3 kilometer släppte dotter 2, och brorsan och den äldre sprang på, nån sekund före oss. Vi babblade på i godan ro i 5:40tempo. Kändes helt okej. Varvet bestod av två olika delar, dels fem kilometer i villaområde, och dels fem genom industriområden. I den senare ett skapligt motlut efter ca 6km, sedan ytterligare en slakmota hem mot varvning. En litet bro över Åkersberga kanal passerades åtta gånger och sista varvet var det jobbigt över den.

Efter första varvet orkade inte brorsan längre hänga med, utan han släppte och tog en del gåpauser. Vi joggade på och passerade milen strax under 57minuter. Jag  bad att någon skulle hämta solglasögon, som jag fick en bit in på andra varvet. Härligt med agil support. Trummade på bra och snacket flöt fint. När vi kom ut på tredje varvet kände jag att vaderna fått mycket stryk, och även om vi passerade halvan springande på strax över 2timmar så visste jag att det inte skulle hålla länge till. När vi närmade oss 30kilometer fick räven springa på litet i som hon sa, eget tempo. Jag brukar alltid tänka att har man klarat 25km så kommer man i mål. Men nu var det tufft. Det blev många gåpauser blandat med fuljogg. Trots fuljoggandet så gjorde det stor skillnad i tempo, men huvudet var nöjt med att veta att det skulle gå att ta sig i mål.

Ute på sista varvet låg jag fortfarande bara en dryg kilometer bakom dottern med support. Sprang omvänd riktning på ett stycke och mötte räven och hälsade att hon låg knappt fem minuter bakom dem. När jag gjort den lilla svängen för sista gången mötte jag brorsan. Han låg då ungefär en kilometer bakom mig. Han vände och vi höll sällskap till första motlut då jag fick släppa honom. Sen missuppfattade han var han var och sprang iväg i en annan riktning, men det spelade ingen roll eftersom det jun inte var en given bana utan GPS som bestämde.

Rejält trött nu när jag närmade mig kanalen för näst sista gången. Ser på avstånd hur dottern fått sällskap av räven men att lilla syster släppt dem. De har nu fyra kilometer kvar. Jag en mil. Ut i industriområdet är det tungt. Ser brorsan lång borta för sista gången innan målet. Mycket gång nu. Har en vag idé om att gåendes kommer jag att vara mindre trasig imorgon, vilket jag sedan märkte var ”för sent”. Kunde knappt lyfta fötterna när jag tog bron hem över kanalen för sista gången. Förbannade mig för valet av bana, att behöva dra ut en gång till efter varvning.

Jag fick aldrig någon fullt utvecklad kramp, och fuljoggandet hade helt skonat lår och rumpa, men vader och hälar sved. Ut på sista svängen hängde hustrun på och fick prata mig runt de sista kilometrarna. Jag lyckades hålla mig i rörelse hela tiden.

Jag fick aldrig någon riktig energidip. Bra med mat och dryck längs vägen. En blandning av korvbröd, banan, dextrosol och en gel. Sen hade jag en halvliter vatten som jag fick påfyllt två gånger per varv. Plus något glas extra vid varvning. Solen var emellanåt ganska påfrestande, men trots allt gick det bra.

I mål var alla redan samlade, fick springa förbi dem innan jag hörde appen säga att det var målgång. Det var nästan det enda jag hörde av ljudet i appen. Vet inte om det var min telefon som jag gjort någon knasig inställning på eller om det var något annat. Men till slut kunde jag stanna. Ont i fötter och vader, men i övrigt ganska samlad, om än sliten till max.

Choklad medalj och fotande följde, och sedan hem för ostkaka och en Amazing haze öl. Litet slappande innan det blev att sjunka ner i fåtöljen och följa finnkampen medan dottern och svägerskan hämtade pizzor.

Dotetrn gjorde en fantastisk insats och sprang in på strax under 3.58. Otroligt bra gjort, ett av varven fick hon springa solo, och höll jämn fin fart hela tiden. Tappade några minuter på andra halvan, men hade ganska mycket marginal ändå. Tillräckligt hel efteråt för att vara sugen på att göra om det till våren, fast då på riktigt. Hoppas det blir av då.

Själv höll jag på betydligt längre. Klockan stack iväg på slutet och den andra halvan tog mer än 2:40. Så sluttiden hamnade på nytt personsämsta med 4:41. Men jag är nöjd med att ha kommit i mål. Och det var inget oväntat. Hade bara önskat att jag kunnat hänga med dottern längre än femtio meter. Fast hade jag gjort det i två varv, hade jag nog inte kommit i mål, så ont som jag hade.

Nä, det där med långpass måste bli till om det skall vara värt ytterligare satsning. Nu har jag åtta raka Stockholms maror, så det fattas bara två för att få ihop tio, och det sporrar. Men det får inte bli så här igen.

Vi ger oss inte

Nionde året till ända

Eftersom det är den 28e Juni är det årsdag. Denna dag för nu 9 år sedan bestämde jag mig för att börja springa "på allvar". Det jag menade då, var att skaffa mig en god grund kondition. Ganska snart hamnade milen i fokus, och målet blev att komma ner under 40minuter. Det har jag inte gjort hittills, och som det ser ut nu, lär jag inte göra det heller. Möjligheten finns säkert fortfarande, men inte suget. Premiärmilen 2014 där jag missade gränsen med 17 sekunder ser ut att bli mitt rekord.
Märkligt med sådan där gränser man sätter upp, jag hade egentligen ingen aning om hur ambitiöst det skulle vara. I mitt tycke skall en målsättning vara lagom inspirerande och utmanande. Sen får man naturligtvis efter hand justera, om det visar sig vara rent önsketänkande (som maran under 3timmar...).
Just nu lider jag i värmen. Har otroligt svårt att acklimatisera mig. Att jag dessutom just gett blod, gör att det är extra tungt. För bara några år sedan kunde jag utan problem springa fem-sju mil i veckan, och 250mil om året. I år har jag satt som mål att nå 200. Det betyder ju ett snitt på 165km i månaden ungefär och just nu, ligger jag en bit före det målet, men inte så mycket att jag kan ta det lugnt. Halvårspasseringen blir nog 115-120mil. Men om värmen håller i sig, så hjälper inte ens den nu förestående semestern (en veckas jobb kvar).
Nå, målet är att springa nästa års STockholm marathon på en tid ner mot det som jag gjorde före några år sedan - De fem första hamnade alla mellan 3:28 och 3:40. Idag en omöjlighet, men om jag kommer igång med långpassen så brukar det mesta ge sig.
Jag ger mig inte!
Vi ger oss inte!

2019 träningskarta

Årets träningskarta är litet mera Eurocentrerad än fjolårets med löpning jorden runt…

Visserligen har jag varit och sprungit på andra håll och kanter, men då på löpband, som inte plockas upp av kartfunktionen. Icke desto mindre ett år att bara vara nöjd med att jag fortfarande lyckas hålla i löpningen. Det har varit många sjukveckor, under vår och sommar, men nu var det flera månader sedan sist. Jag har känt mig litet slak den sista veckan, och trodde att det skulle bli bättre med regelbunden sömn, men icke.

Jag har reggat runt 240 pass löpning, eller typ 159 timmar. Ungefär ett dygn mindre än ifjol, som även det var ett botten-år. Sträckan totalt under året når en bit över 170mil, vilket är den kortaste distansen sedan 2012. Framför allt är det brist på långpass, och att milrundorna ofta blivit i 6-7k.

Det positiva: efter några månader med bättre kontinuitet sprang jag en okej halvmara i Stockholm i september. Det var långt ifrån gamla tiders resultat men det kändes som att jag bottnat och kan börja om igen nu. Ytterligare månader senare har jag börjat årets Stockholm marathon träning med tre långpass på tre veckor. Än så länge går det väldigt långsamt, och trots detta är jag ganska sänkt dagen efter, men om en månad så bör det gå bättre.

Jag har kört ganska bra långintervaller och lyckats relativt bra med att följa uppgjorda grovplaner. Sen att det blir någon dag extra vila tror jag är positivt.

Skademässigt har jag hela året lidit av en ömmande hälsena. Speciellt efter en stunds stillasittande har det varit jobbigt att gå. Dock har den med få undantag hämmat min löpning (nb att springa, farten har dock inte gått att pressa upp). Den senaste veckan har jag känt av höftböjarna, speciellt dagarna efter långpassen. Knän och fotleder har känts i stort okej.

2020 skall bli året då jag åter springer Stockholm marathon utan att ta långa gå-pauser. Kommer att få sällskap av både brorsan och äldsta dottern. För hennes del blir det premiär. För min del blir det förhoppningsvis 8e raka. Det börjar bli en fin svit. Kanske skall jag slå till och springa mitt femte Lidingölopp också.

Jaja.

Vi ger oss inte.

Tidig sammanfattning av 2019. Ett löparår att glömma.

En kort sammanfattning av året som gått. Det har inte gått så bra. Illustrationen ges av två enkla siffror. Totala distansen, och snittlängden på ett pass har båda sjunkit avsevärt i år. Det började med att jag var sjuk länge under januari och februari. Sen har det fortsatt, med ovanligt många förkylningar under året. Det har gjort att grunden, och kontinuiteten helt försvunnit.

Det konfirmerades med en usel insats på Stockholm marathon. Mitt mål är att alltid kunna springa mig igenom det, och möjligtvis dra ner på farten efter hand, men i år  fanns det inget att ta till när jag väl nådde 30kilometer.

Efter det har jag ändå fått till en acceptabel minimal kontinuitet, som landat på drygt 30km per vecka, och ungefär fyra pass i veckan. Det är ganska långt under de senaste årens fem-sex pass och ett snitt om 50km per vecka över fem-sex år. Jag följde Joggs program för halvmaran, men det som inte har fungerat är att få in långpassrutinen. Jag känner nu att även ett milpass kan vara ganska slitsamt och det är inte längre givet att kunna ge mig ut och ens slöjogga dagen efter ett distanspass. Så det har blivit litet av en ond cirkel.

I september sprang jag dock mitt första Stockholm halvmarathon, och det gick inte så illa. Åtminstone gick det en minut snabbare än på Strängnäs dito förr november. Men jag lyckades inte boosta självförtroendet och bygga vidare under hösten. Enstaka fartpass känns ganska okej, men jag har lidit av en efterhängsen hälseneinflammation som inte direkt begränsat löpningen, men som har gjort rejält ont efter fartpassen. Jag borde rehabba den bättre och satsa mer på uppbyggnad och långsiktigt hållbart löpande, men samtidigt så är det så enkelt att det som sporrar är att kunna hålla i och satsa mot Stockholm marathon.

I vår blir det förhoppningsvis 8e raka. Jag känner suget, och går som vanligt in i december med full optimism, för att det skall lösa sig. Jag inbillar mig att det skall gå att relativt "enkelt" komma tillbaka nerpå tider runt 3:40-45, det är bara långpassen det hänger på. Får jag bara milen i kroppen, så bör det funka, men det hänger på detta.

Den här veckan är det sista "lugna" veckan innan jag drar igång. Har lagt upp ett program för 26 veckor, där jag ska få till minst två långpass i månaden, mina bästa år, 2014-16, hade jag 17,14 och 14 pass på längre än 20kilometer dvs drygt två i månaden. Våren 18 hade jag åtta pass över 20k, max drygt 26, och i våras endast 7, som längst 25 drygt. Det räcker inte. Nu har jag inte sprungit långt sedan Stockholm halvmarathon. Det längsta är 15k, vilket borde vara ett förlängt distanspass, som borde tillhöra grunden i veckomängden, och inte vara det längsta på ett halvår. Det som bär emot är fokus på distans. Just nu känner jag att det viktigaste är att vara ute lång tid, och då spelar inte distansen så stor roll. När kroppen väl vant sig vid att vara ute ett par timmar, kan jag börja öka tempot.

Varningsflaggan för löparknä och liknande börjar redan nu lysa. Det gäller att lyssna på den åldrande kroppen, och få tillbaka den där känslan som jag hade under "toppåren". Om jag kan återfå den känslan, skall det noggå att springa fort igen.

Vi ger oss inte.

Stockholm Halvmarathon 2019

Det hade blivit liggande opublicerat några månader ;-)

För första gången på år och dar ser jag en liten ljusning i löpningsmörkret. Mörker är väl i och för sig att ta i men det har inte gått så bra de senaste åren, men nu känns det som att jag är på rätt väg. Tack halvmaraton för det. Det känns som om halvmaraton är min distans. I lördags blev det 1:41:38, vilket i och för sig är min näst långsammaste halvmara, men inledningsmilen gick en halvminut snabbare än Österåkersmilen. Jag kände veckan efter Stafesten (sprang två sträckor på årets ersättare till Bellmanstafetten, på 22 och23minuter, efter förkylningsuppehåll en vecka) att jag nog hade ganska bra kapacitet. Hade jag sluppit förkylningen och kunnat träna ostört en vecka till hade jag säkert nått mitt personliga guldmål som var 1:40. Nu blev det silver då jag kom under 1:42 (fanns ett bronsmål på sub 1:45 också). Dessutom en dryg minut snabbare än i Strängnäs förra hösten.

Laddade veckan innan med litet snabbdistans på måndagen, och sedan 6x2min på bana på tisdagen. En kortare runda på torsdagen för att sedan vila till tävlingen.

Vädret var ett smått orosmoment, på lördagen. Det skulle regna en del, men jag hade flyt. Eftersom jag hämtat ut nummerlappen redan på lördagen kunde jag ta det lugnt in. Promenerade från Östermalmstorg till Kungsträdgården. Passerade en maja, och satte mig sedan på en bänk i solen och slöt ögonen och somnade nästan. Satt så i en halvtimma och lyssnade på bakgrundssorlet från passerande och speakerrösten i bakgrunden. Sen drog jag av mig jacka och långbyxor och ångrade att jag varken hade solglasögon eller keps med mig. Det tog en stund att lämna in grejorna, men det var aldrig stressigt. Sen var det oklart var man skulle gå. Tyckte det kändes långt att gå bort till riksdagshuset så jag gick i kanten av startrakan, mot strömmen av folk, och lyckades leta mig in i startfålla B framför slottet. Det var fortfarande ganska tomt där. Vandrade fram och tillbaka och kissade en gång. Sen började det fyllas på och stämningen steg. Jag hamnade av en slump nästan längst fram. Bestämde mig då för att försöka hålla farthållarna bakom mig så länge som möjligt.

Eftersom vi slussades fram lugnt till startlinjen så kunde jag behålla min plats. När skottet gick kunde jag springa obehindrat från första steget. Skönt. Förts förbi Kungsträdgården, sedan ett parti som jag hörde många upplevde som trångt, och ner i Klaratunneln. Tunnellöpning är ju inte så kul, men det var bara en kort sträcka innan man såg ljuset. Förbi station och sedan Torsgatan. Blev omsprungen av många, men förivrade mig inte. Klockan pep litet ojämnt mot kilometervisningarna, men jag tog det lugnt. Kändes skönt att springa ner på Kungsholmen och klocka den första femman strax över 23minuter. Sen följde ett parti längs stranden och en bit samma som helmaran. Uppöver Hornsberg kände jag att jag inte var sugen på att springa upp runt Fredhällsparken, men jag blandade ihop banan med Kungsholmen runt, så när vi i stället sprang rakt bort mot rålis var det en bonus. Hit fram hade jag lyckats hålla 1:30farthållarna bakom mig, men nu kom de ikapp, och var tydligen inte nöjda, för de kutade på bra fort tyckte jag. Tog en mugg vatten här, möjligtvis den enda på varvet.

Jag såg sedan bort mot stadshuset hur farthållarna segade sig ifrån mig. Kämpade på. Tyckte att det gick hyfsat. Höll mig fortsatt under 24minuter på andra femman, men det hade gått långsammare. Tryckte den första medhavda gelen, och den gav effekt. Sen genom gamla stan fick jag en boost av att highfiva ena dottern. Då kändes det riktigt bra. Hornsgatan upp och möte med snabblöparna var intressant. Då plötsligt kändes det långt, men sedan kom jag på att det bara är en halvmara. Ner på Söder mälarstrand sträckte jag ut litet och tog sedan emot en gel som delades ut. Den kickade också in, så tredje femman blev snabbare än den innan, möjligtvis snällare profil. Ut runt Hornstull tänkte jag att nu ska jag försöka dra ikapp farthållarna, men sen dog jag. Genom Tanto var det riktigt jobbigt. Jag trodde att jag skulle ge mig där. Men så dök det upp ett par bakom mig, en tjej och en kille. Hon var tydligen draghjälp, och peppade honom stenhårt, beskrev var vi var, hur de skulle tänka och känna. Det var en enorm hjälp. Jag tryckte min tredje och sista gel och kämpade mig upp på Hornsgatan och fick feeling och sprang på i full karriär. Försökte highfivea någon som var på väg upp i motsatt riktning men han hade nog solen i ögonen så det blev inget. Sen ner mot gamla stan tappade jag fart igen, men fick ny boost av dottern som flyttat sig. Ser på fotona att jag ser sliten ut och det kände jag mig. In i någon boost zone hörde jag mitt namn skrikas ut så jag fick mer fart igen och kunde öka in på upploppet, men det blev en halvhjärtad finish eftersom jag inte hade något att springa för. Jag skulle inte klara mitt guldmål, men silvret var klart.

I mål fick jag pusta med händerna på knäna innan jag kunde ta emot medalj och gå mot goodiebag och målgångsöl. Hämtade mig hyfsat och kunde snabbt byta om och sedan röra mig bort. Var inte sugen på att stanna kvar efter loppet och eftersom hustru och dotter inte kunde ta sig in så kändes det bäst.

Väl hemma kom en störtskur just när jag lämnade tåget. Så trots torra kläder blev jag blöt ändå.

Positivt överraskad av loppet. Allt jag hört innan stämde. Gillar konceptet med namn i stora bokstäver på nummerlappen, fick många peppande ”kom igen Urban” längs vägen. Enkelt och ganska smärtfritt kring start och mål. Ett av de bästa loppen jag sprungit vad gäller logistik, och bana. Sen att tiden inte är vad den var för några år sedan spelar inte så stor roll. Nu finns det något att bygga på, om jag vill och orkar. Kanske kan det bli en mara eller halvmara till innan året är slut.

Vi ger oss inte